Elin tipsar i vanlig ordning om trist och stillsam musik

Jag har världens tristaste musiksmak, det vet ni ju alla som har läst våra veckotips. Ibland tänker jag att jag borde lyssna lite mer på sånt här eller detta men det går ju inte, jag blir ju bara skitarg på att det är så jäkla dåligt och låt mig inte börja diskutera kvinnosynen i videorna. Man blir ju lite TRÖTT på att alla brudar ska spela på sex hela tiden. Eller, jag blir det i alla fall. Ni kanske tycker att det är fantastiskt.

Nä, det går inte så bra för mig att börja lyssna på lättsammare och dansantare musik, och nu har jag upptäckt singer/songwritertjejen Emily Jane White . Henne kan man inte beskylla för att spela på sex, och det är ju härligt befriande. Siska är bäst i världen på att rekommendera musik till mig, och hon gav mig den här skivan och sa Detta kommer du gilla för det är så där sprött och förfärligt. Självklart hade Siska rätt, eftersom hon är så smart och fantastisk. Dark undercoat heter Emily Jane Whites debutskiva och det är den enda skiva som jag har lyssnat på den sista månaden. Detta är helt min grej, det är dystert och vemodigt, stillsamt och skört. Det är gitarrplock och dramatiskt pianokomp. Det är sorgsna och känsliga texter. Mina favoriter är Dagger och Dark Undercoat .

Emily Jane White är väl kanske inget för dig som gillar snus, ishockey och metal – men om du är som jag och gillar melankoli, böcker och Star Trek är detta skivan du ska gå och låna med en gång. Star Trek har förresten inget alls med den här skivan att göra, jag har bara längtat efter att få länka till det där klippet i månader.

På lördag blir det återigen festligheter på Högsbo bibliotek. Vi laddar inför påsken med en deckardag. Det blir tävlingar! Påskgodis! Deckare högt och lågt! Och dina favoritbibliotekarier är på plats! Kom!

Elin och Siska goes Textival

Elin och Siska hade under Textival ett seminarium och litteraturbloggande tillsammas med Johanna Ö och Jessica från Bokhora. Runt 60 pers kom och lyssnade och här kan ni få se lite bilder!

Tack till Catharina Haqvinsson för bilderna!

Brittisk musikbackanal med populärkultur (musik, sex och droger) i fokus

Det brukar ju vara Elin som tipsar om skivor och film men eftersom hon har lämnat mig sjuk och febrig i Göteborg för att åka på konferens i Stockholm tänker jag minsann tipsa om en film. SÅ GÅR DET!!!

Skivbolaget Factory startades i Manchester 1978 av bl.a. den fascinerande tokmuppen Tony Wilson. Dom gav ut skivor med superfräkthäftiga band som Happy mondays, Joy division och Stone roses . 24 hour party people är en fantastisk film om nämnda skivbolag. Måste man då vara en über-musiknörd för att uppskatta nämnda film? ICKE! För egen del börjar det krypa i kroppen på mig när folk börjar prata skivbolag. Vad spelar det för roll egentligen? Liksom, vem har koll på vilket förlag som gav ut John Steinbeck första gången (jaja, jag vet att folk har det och tycker det är intressant, men inte jag!)?

Det här är i alla fall vare sig man är intresserad av film, skivbolag, musik, knark och Manchester eller inte en fantastiskt underhållande, rolig och grym film.

Steve Coogan gör ett alldeles underbart porträtt av den exentriske och märklige Tony Wilson och hans skivbolags uppgång och fall i klassiskt romersk dekadens-stil. Till och med trailern är rolig!

Här får ni dessutom två låtar med några av mina favoriter bland Factory-banden som tyvärr inte är med i filmen nämligen Northside
och Stone Roses

Känner ni inte hur det spritter i dansmusklerna!? Känner ni er inte väldigt brittiska?! Vill ni inte äta fish and chips och dricka lager!? Jo, klart ni vill! Och såklart vill ni se filmen! Här får ni se en ganska så pinsam intervju med den riktige Tony Wilson i en otroligt chic jumper.

Jag kan dessutom berätta att jag gjorde bort mig totalt när jag reserverat filmen på Stadsbiblioteket och fick halva biblioteket att engagera sig i att leta efter nämnda film. Senare visade det sig att den stod på mitt alias, som jag själv lagt in. Tydligen har även solen sina fläckar.

Om man inte har fått nog av Factory efter att ha sett 24 hour party people så låna den underbara Factory-boxen av oss, Elin skrev om den här.


P.S.1
Ni glömmer väl inte att komma på Textival på lördag klockan 14? Då håller jag och Elin seminarium om litteraturbloggar tillsammans med bokhora.se

P.S. 2
Dessutom bjuder jag och Elin alla på tårta och hon har lovat att dansa till Perellis Hero när vi kommer upp i 500 medlemmar. DETTA KAN NI BARA INTE MISSA!!!

Så, nu ska jag bädda ner mig och titta på sista avsnittet av Battlestar galactica, frakk vad spännande det är!

Musik som även Elin blir glad av! Himmel!

Nu har Siska gjort det stora misstaget att åka iväg och lämna mig ensam på vårt kontor här på biblioteket. Ingen som kan kontrollera vad jag bloggar om idag alltså! HAHA! Nu tänker jag passa på att ger er en massa musik idag!

I Siskas och mina litterära samtal avslöjade vi härom veckan våra djupt dolda bokhemligheter. Jag tänker att det är lika bra att köra på samma tema, så nu tänker jag avslöja en musikhemlighet. Jag gör ju mitt bästa för att framställa mig som en ganska dyster tjej som bara lyssnar på sorgsna vita män som sjunger om hur hemskt synd det är om dom, hur missförstådda dom är och om hur krångligt livet är. Ni vet typ så här eller kanske lite så här.

Detta är ju inte hela sanningen om mig. Jag är egentligen en rätt skojig tjej som helst lyssna på sånt här hela dagarna eller sånt här . Nä, det sista var kanske helt inte sant, jag överdrev lite. Men alla ni som blev lika tokglada som jag blir av Isley Brothers ska lyssna på Raphael Saadiqs nya skiva The way I see it. Denna fantastiska skiva andas 60-talssoul och är hur svängig som helst. Lyssna bara här, där är dessutom Jay-Z med och på en låt spelar Stevie Wonder munspel! Herregud! Så creddigt! Raphael Saadiq sjunger innerligt, känslosamt med en sammetslen röst. Han sjunger en hel massa om kärlek (lite mesigt, jag vet!) och rätt mycket om sex (lite häftigare, jag vet!). The way I see it får mig på ett fantastiskt bra humör!! Jag vill bara gå runt och knäppa med fingrarna och klappa händerna käckt i takt. Jag har kommit på mig själv med att flera FLERA gånger gå runt och smådansa för mig själv! Det ni! 100 yard dash och Staying in love är de låtarna som får mig att vilja ta på mig mitt glittersmink och dansa hela natten. Helst med dig Sarah, för det är alltid dig och våra fantastiska danser jag tänker på när jag lyssnar på käck soul!

På lördag har ni världens chans att träffa era favoritbibliotekarier IRL på årets stora kulturhändelse i Göteborg, Textival. Tillsammans med bokbloggarna Bokhora kommer Siska och jag att prata om att blogga om böcker och en hel massa annat intellektuellt och intressant! Kom och lyssna, det är skitbilligt - kostar bara 60 spänn! Här hittar du det fantastiska programmet!

Sätt igång och värva lite fler till vår veckotipsgrupp! När vi får 500 medlemmar bjuder jag och Siska på hembakad tårta! Vi gör världens godaste tårtor! Jag har dessutom lovat att dansa till dettta och det kommer att bli en så bedrövlig syn, så det får ni inte missa! Och blev ni nyfikna på mina och Sarahs fantastiska danser så lovar jag att jag ska övertala henne att vi ska dansa vår specialkoreografi till den här låten också och det är en så fräck dans så det går inte att föreställa sig! Får inte missas!

Är du n00b? Läs och bli 1337!

Få böcker har jag tyckt varit lika sanslöst tokhäftiga som när jag läste Neuromancer av William Gibson första gången. Internet har aldrig varit coolare. Det är superdupercoolt!

Det är i framtiden. Framtiden är såklart smutsig, deprimerande och ganska livsfarlig. Företag kontrollerar länderna, folk har konstiga maskiner inopererade och man roar sig med märkliga kemiska droger. Stackars Case, en gång en framgångsrik hacker (eller cyber-cowboy som det heter här, coooolt), har åkt fast efter att ha stulit från sin arbetsgivare. Som straff har dom saboterat hans nervsystem vilket såklart leder till att han inte kan använda sina hackerskills. Istället knarkar han och försöker hitta ett botemedel. Det hittar han inte, däremot hittas han av världens kanske coolaste tjej, gatu-samurajen Molly. Hon jobbar åt skummisen Armitage som erbjuder att bota Case mot att han gör ett väldigt skumt jobb. Sen blir det action, artificiell intelligens, häftiga fighter, datorer, ännu häftigare grejer och två böcker till.

Det häftigaste med den här boken är nästan att den skrev 1984 och fortfarande känns det som en trovärdig framtid. Inte illa. Dessutom gav den upphov till en helt ny genre, cyberpunken, och var inspiration till massor med populärkultur som t.ex. Matrix-filmerna och Deltron 3030 som är ett fantastiskt koncept, nämligen ett hiphopalbum som spelats in år 3030. Lyssna på svängigaste hiten här
Tyvärr gav den även upphov till det här men det förtränger vi tycker jag

Dessutom är den otroligt bra och banbrytande.

Undrar du vad rubriken betyder? Fråga biblioteket! http://www.fragabiblioteket.se/ är nästan det bästa som finns på internet, där kan du fråga vad som helst och får hjälp med svaret av en bibliotekarie. Om du har riktig tur är det jag eller Elin som svarar på din fråga. Antingen skickar du ett mail eller så får du chatta med en bibliotekarie. Gud så fantastiskt!

Katrin gästbloggar om Thåström

En artist som följt med min från mina tonår fram till idag är Joakim Thåström. Det började med skivan som i princip alla som jag känner har i sin ägo. När Ebba Grön gick i graven så bildade han bandet Rymdimperiet som senare blev Imperiet och det är i den formen som jag uppskattar honom mest och speciellt i här trånande låten. Kvalitén är inte den bästa men det är ack så vackert:


Högsbo bibliotek har självklart skickat iväg en beställning på hans nya skiva!

Idag blir det feel bad-musik! Mysdepp! Halvsorgligt!

Jaha ja, nu är det dags för mig att veckotipsa om en sorgsen man med gitarr som sjunger lite vemodiga låtar om kärlek och om att vara en nörd. Jag är ju inte Elin för intet, menar jag. Jag älskar Josh Rouse. Nu är ju hans senaste två fullängdare sorgligt bleka, men det förlåter jag honom för eftersom det har släppts en samlingsskiva – The best of the Rykodisc years, som bara har bra låtar på sig. Misstaget man har gjort är att man inte har med den här låten som är en av de mest fantastiska låtar som gjorts någon gång. Det klippet är förresten ifrån en svinbra spelning jag såg här i Göteborg, där alla i publiken (inte jag) var män i rutiga skjortor.

Josh Rouse gör någon sorts singer-singwritermusik - finstämda låtar med vackra texter och med mycket känslor och värme i. När jag lyssnar på hans skivor vill jag krypa ihop i min soffa under en tjock pläd, dricka kopiösa mängder te och läsa en sorgsen bok. Josh Rouse är liksom inte tokdeppig som Joy Division, där man bara vill ta fram alla rakblad och sjunka ner i nattsvart ångest – utan det är lite småmysigt, halvdeppigt och lite lagom mycket ångest. Att Josh Rouse dessutom har släppt en skiva med Kurt Wagner från Lambchop (som jag har tänkt gifta mig med, så han ska kunna sjunga för mig precis hela tiden) är en fantastisk bonus. Jag måste ger er en Lambchoplåt också, annars klarar ni er inte.

Jag brukar lyssna på Josh Rouse när jag sitter på mitt kontor på biblioteket (som ser mer ut som ett tonårsrum på grund av alla idolaffischer som sitter på alla väggarna än ett propert bibliotekariekontor). Till min stora stolthet och glädje har mina två senaste kontorskamrater varje gång jag spelar hans låtar kommenterat hur bra det är. Då kan jag berätta att annars så lyssnar dom på Celine Dion (Anna) och politisk hip-hop (Siska). Så slutsatsen av denna extremt vetenskapliga undersökning blir att ALLA bibliotekarier gillar Josh Rouse! Vilken kvalitetssäkring! Och dom som påstår något annat gör det egentligen, men vill bara verka lite mer gladlynta och lättsamma än vad de egentligen är.

Här är låten som Siska tycker bäst om på skivan, hon hälsar att det är en fantastisk låt!

Bekämpa Harold Bloom! Läs morgondagens klassiker! Goth-klassiker!

I höstas hade jag och Elin världens bästa prao här. Efter att vi prackat på henne skivor och böcker i en vecka fortsatte hon att komma tillbaka! Att hon dessutom är smart, cool och på alla sätt grym gör ju sitt till men vi började nog tycka att hon var helt fantastisk när hon blev såld på Sandman av Neil Gaiman. Och vem blir inte det?

Neil Gaiman banbrytande serie om The Endless har en given plats bland framtidens klassiker. I en underbar mix av fantastik och fascinerande historier berättas det om sju syskon som alla rår över de levande på något sätt, Dream (a.k.a. Sandman), Death, Despair, Destiny, Destruction, Desire och Delirium. Fokus ligger på Dream, drömvärldens furste, en inte helt sympatisk person som ändå försöker hålla koll på saker och ting. Dock är han ganska misantropisk och en regelrätt dysterkvist, till skillnad från hans ganska spralliga syster Death. Man kan läsa albumen fristående men bäst blir det om man läser dom i följd. Och vilka berättelser, det är vacker, stämningsfullt, obehagligt och otroligt bra.

När serien börjar med albumet Preludes and Nocturnes lyckas Dream äntligen ta sig ut från det fängelse där han varit inspärrad i ganska många år av en misslyckad ockultist som försökt bli odödlig. Nu är han sugen på att hämnas och framförallt att få tillbaka sina saker. Men vad har hänt med de människor som blivit påverkade av hans frånvaro? Spännande, spännande. Och väldigt drömskt faktiskt. Neil Gaiman är ju en fena på att bygga upp stämningar och världar och här lyckas han väldigt bra.

Dessutom är det obligatorisk läsning om du gillar sånt här, sånt här och sånt här. Det sista hoppas jag dock att du inte gillar.

Vinnare av Vampyrtävlingen var Iris Andersson, grattis! Hon får en skiva med Vampire weekend. Andra pris får Sara Bergmark-Elfgren, vampyr-ungdomsboken Skräckens cirkus av Darren Shan är hennes!

Missa inte veckans Litterära samtal med Elin och Siska, eller jo gör det förresten. Vi avslöjar nämligen våra pinsammaste läsupplevelser. En riktigt dum idé.

Vi har en praktikant på biblioteket! Som kan blogga!

Katrin är en ytterst mångsidig bibliotekariepraktikant som har börjat här hos oss på biblioteket. Inte nog med att hon kan reservera böcker, låna ut böcker och underhålla oss med historier om sina gamla bilar, hon kan även läsa också! Här är ett favorittips av henne:

Jag har fått äran att i egenskap av praktikant på Högsbo bibliotek få skriva ett gästinlägg här på bloggen och jag känner mig naturligtvis djupt hedrad.

Igår när jag pratade med min kompis som bor lite längre upp i landet så berättade hon hur mycket hon längtar efter våren. Hon sa att det närmsta hon kommit något vårtecken är en halvt upptinad hundbajs på trottoaren så därför tänkte jag tipsa henne och er om en bra bok i väntan på ljusare tider.

Jag läste Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl för några månader sedan och jag gillade den skarpt eftersom den skilde sig ifrån andra böcker jag läst tidigare. Boken handlar om Blue som går på high school. Hon är ovanligt beläst och den som sett till att hon hela tiden lär sig mer är hennes pappa professorn. I början av boken får vi reda på att Hanna, filmläraren på skolan, kommer att dö. Blue berättar sedan om hur hon lärde känna Hanna och den grupp med elever som Hanna har en speciell relation till.

Det som är speciellt med boken är de galet många litterära- och populärkulturella referenserna. Exempelvis är kapiteln i boken uppkallade efter kända verk i den västerländska kanon och om man som jag inte känner till alla dessa böcker så finns det hjälp att få här (de tretton första böckerna på sv) eller här (alla böckerna på eng). Under läsandets gång kan jag rekommendera den här sjukt snygga hemsidan där det finns ledtrådar att finna. Efter att ha läst färdigt boken så kanske en titt här kan vara av intresse. Jag har fått veta av Elin att boken påminner om Donna Tartts Den hemliga historien så den står näst på läslistan för min del.

Litterära samtal med Elin och Siska del 5

Några för oss helt okända personer har tagit sig in på vårt kontor och börjat prata sina pinsammaste bokhemligheter.

Här är någon som tydligen har läst Alkemisten av Paulo Coelho och gillade den. Vem nu denna någon kan vara. Elin och Siska har ingen som helst aning.

Och här är någon som läser en massa Chick lit. Vi vet inte vem detta är heller.

Högsbos gullegrisar

Elin och Siska har bestämt sig för att sluta blogga och istället bara klia Högsbos grisar bakom öronen hela dagarna. Se själva!





Här kommer fler bilder på dessa sötasöta grisar som ni hittar i hagen brevid Högsbo kyrkas församlingshem på Bankogatan.

Högsbo bibliotek, sanlöst 2.0

Högsbo bibliotek finns nu på twitter! Lägg till oss så ser du vilka fantastiskt spännande saker vi har att berätta om
http://twitter.com/Hogsbobibliotek

Grisrelease!

Idag anländer de tre vackra grismadamerna som ska böka upp jorden i vårt odlingsprojekt, Stadsjord, här i Högsbo. Detta firar vi stort med en bild på vår egna biblioteksgris!

Om man vill fördjupa sin lite i gristemat har vi följande förslag:

Djurfarmen av George Orwell, bok

Life is a pigsty med Morrissey (från Ringleader of the tormentors), CD

Emil och griseknoen, DVD

Jamen Benny av Barbro Lindgren, bok

Vi önskar grismadamerna välkomna till vår stadsdel och om du är intresserad av odlingsprojektet Stadsjord kan du läsa mer här.

Ännu fler nya skivor! Som man kan dansa till!

Idag spritter det i dansbenen på biblan!


Siska sittdansar lite diskret till N.A.S.A., en producent-/Dj-duo från Brasilien och USA, som släppt det svängiga albumet The Spirit of Apollo där de förenar
Karen O från Yeah Yeah Yeahs med Ol' Dirty Bastard
Lykke Li med Kanye West
David Byrne från Talking Heads med Chuck D
Tom Waits med Kool Keith
Sjukt! Svängigt! Roligt!


Här får ni se videon till Money (låten med bl.a. David Byrne och Chuck D), det är dessutom OBEY som gjort videon




Elin blir alldeles danssugen av gossarna i White Lies, som hon tippar blir nästa stora hype efter Glasvegas. Lyssna bara på To lose my life, så kommer du också att bli alldeles glad och lycklig - precis som Elin! Nu är kanske inte texterna särskilt glada och lyckliga, men det gör ju det hela bara ÄNNU bättre!


Vi har även nya skivor med
Existensminimum - OK boys
Sky Larkin - The Golden Spike
Jenny Wilson - Hardships!
Dundertåget - Skaffa ny frisyr
Action biker - Hesperian Puisto
U2 - No line on the horizon
Sofia Karlsson - Söder om kärleken
Lisa Nilsson - Sambou Sambou
Rikard Wolff - Tango
Cilihili - Not listening
Persons pack - Öster om heden
Sahara hotnights - Sparks
Kebnekajse - Kebnekajse
Morrissey - Years of refusal
Raphael Saadiq - The way I see it
Olle Ljungström - Sju

Litterära samtal med Elin och Siska del 4

Elin och Siska bekänner vilka böcker som de har blivit mest rädda av.

Siska blev mest rädd av att läsa Tio små negerpojkar av Agatha Christe.

Elin blev så rädd av Mor är ingen häxa av Olov Svedelid att hon inte vågade läsa den.

Howdy partner

Eftersom jag är världens fegaste person har jag aldrig varit speciellt förtjust i skräck (om man bortser från en intensiv period på högstadiet då jag läste allt läskigt jag kom över). Jag föredrar som alla redan vet socialrealism, vilken i och för sig vara nog så skräckinjagande och otäckt med allt elände och alla alkoholiserade föräldrar. Dessutom hörde jag en psykolog förklara varför människor gillar spänning och skräck (för att ladda ur alla rädslor man går och bär på), och då kändes det inte så häftigt längre. Stephen King har för mig personifierat den här genren och jag har känt mig extremt skeptisk mot hans böcker. Så blev jag rekommenderad Revolvermannen och den har jag gått och sneglat på i smyg på biblioteket eftersom omslaget får mig att tänka på sångaren i det här bandet. Varsågod, Emma! (Carl McCoy kan man ju förresten se i den här fantastiskt häftiga filmen, som dessutom har ett fräckt soundtrack.)

Nu är ju inte Revolvermannen så mycket skräck utan snarare en fantasyroman, där Stephen King har lånat inspiration från bland annat Sagan om ringen-triologin. Vi möter Roland av Gilead som är den siste överlevande revolvermannen, som är en sorts riddare i en fantasivärld som påminner en hel del om Vilda Västern. Roland ska förövrigt baseras på Clintans rollkaraktär i den här filmen.

Det är inte bara cowboys och indianer som Roland måste kämpa mot i den här världen, utan här lurar en massa onda krafter och muterade varelser. Dessa måste han vinna över för att ta sig till det mörka tornet, denna mytomspunna plats där universums världar möts. För att ta sig dit måste han först besegra Mannen i svart och jakten på honom tar Roland genom ett dystert ökenlandskap. Det här är första delen i en lång serie som heter just Det mörka tornet. Det här är spännande, fantasieggande, coolt och enastående välskrivet. Läs, läs, läs. Och för er som inte blir rädda av Stephen Kings böcker – här kommer en skräckfavorit i repris.

Som av en händelse så kommer veckans Litterära samtal med Elin och Siska handla om böcker vi har blivit rädda av. Håll utkik hätr på bloggen!

Yo! Social misär utan stenåkrar!

Något av det mest irriterande jag vet är folk som säger att dom inte läser deckare. Exakt vad är det man inte läser? Vad är det då som definierar en deckare undrar jag medan jag blir högröd av irritation över folk som sätter sig på höga hästar och förkastar böcker bara för att en polis är med. Blir det en deckare om det har skett ett brott? Blir det en deckare om det är en polis med? Blir det en deckare om förlaget kallar det en deckare för att boken ska sälja mer? För mig är deckare ett perfekt sätt att träffa på modern socialrealism, långt från bönder som plockar upp sten på åkrar i 1900-talets Sverige.

Jag har tidigare tipsat om Denise Mina och Dennis Lehane. En annan av mina favoriter när det gäller deprimerande socialrealistisk litteratur där folk röker crack och inte har några framtidsutsikter är George Pelecanos. George Pelecanos har precis som Dennis Lehane skrivit manus för The Wire och det vet vi ju alla vad det betyder (nja, vi som sett The wire i alla fall), hårdkokt, deprimerande och fantastisk dialog, som här

I Pelecanos Washington DC är livet skit, din mamma går på crack, din bror sitter inne och din enda räddning är att gå med i ett gäng, för att citera Wu tang ” life as a shorty shouldn't be so rough” Socialrealism på en ny nivå. Och det är riktigt, riktigt bra. Man kan nästan känna stanken i gränderna, höra sirenerna och känna den bottenlösa tröstlösheten.
Typ såhär är det

Börja med Right as Rain (Ren som snö på svenska, dock mycket bättre på engelska). Det råkar vara flera poliser, en deckare och ett mord med men den handlar framförallt om misär och rasism och deckarhistorien är närapå en bihandling.

Nya skivor

Jag har en hel hög med skivor på mitt skrivbord som ger mig lite magkatarr men mest glädje

Animal Collectives Merriweather Post Pavilion ger mig mest glädje. Den är helt sjuuuukt bra. Jag har lyssnat på den på repeat hela helgen. Speciellt überlycklig blir jag av den här. Tänk att mungiga skulle vara det nya svart! Föga anade vi detta!

Här är skivorna som Elin gillade mest

Factory records Communications 1978-92

Om man som jag är oerhört svag för limiterade skivutgåvor och snygga boxar, så blir man helt varm i hjärtat av den EXTREMT snygga Factory records Communications 1978-92 boxen. Inte nog med att den är full av en massa fantastisk musik med Joy Divison, New Order, Northside och Happy Mondays – den har kanske den snyggaste bookleten som man kan tänka sig. Layouten är fantastisk och det är fina bilder på alla singlarna. Bästa musiken och snyggaste boxen – kan inte bli bättre! Så här bra är det

Morrissey Years of Refusal

Ja, vad ska man säga? Morrissey. Ny skiva. Lite för rockigt för min smak. Lite för gnälligt och bittert. Men Morrissey. Ny skiva. Det är ju en fantastisk tilldragelse. Jag gillar Morrissey bäst när han sjunger om hur ensam han är och att ingen förstår honom och att ingen älskar honom. Därför tycker jag att I’m throwing my arms around Paris är bäst på skivan. Så här fantastiskt och självömkande är det.

Vi har dessutom

William Elliot Withmore - Animals in the dark
Samtidigt som - Flykt, kärlek & broderskap
Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skilsmässa
Malcolm Holcombe - Gamblin' house
Andrew Bird - Noble beast / Useless creatures
Freddie Wadling - The dark flower (Den mörka blomman)
Mando Diao - Give me fire!
A Camp - Colonia
Alice Babs - As time goes by
Bruce Springsteen - Working on a dream
Lily Allen - It's not me, it's you
The Haunted - Versus (deluxe-utgåva med extraskiva och ett hätigt plektrum!)
Candi Staton - Who's hurting now?
Opeth - Watershed

Elin har bokpratat i radion! Igen! Hurra!

Ännu en gång har Elin tagit bussen till Radiohuset och pratat böcker. Den här gången pratade hon om böcker där författarna har skrivit om traumatiska händelser i barndomen. Typiska Elin-böcker, med andra ord. Här kan du lyssna!

Böckerna Elin tipsade om var

Hatet av Anders Nyqvist

Aldrig som hon av Lotta Thorsén

Den tusende gången & Ulrikas sista strid av Anna Lytsy och Ulrika Olsson

Utanförskap och ganska mycket päls

Att jag och Siska är grymt intellektuella har väl alla fattat vid det här laget. Självklart brukar ägna vi dagarna åt att diskutera väsentligheter som biblioteksstrategiska spörsmål och den litterära kanonen. Nä, det där var bara ljug. I höstas hade vi en intensiv diskussion om vilka som är hetast – vampyrer eller varulvar. Svaret på det är ju rätt självskrivet, varulvar. Det är något med all päls och den råa, djuriska sexualiteten, ja ni fattar ju själva. Och dessutom vinner ju varulvarna lätt eftersom det finns sån här fräck musik om dom. Försök att slå det Markus Krunegård!

Om man, som jag, gillar varulvar, så är boken Nattvakt av Kit Whitfield perfekt läsning. I den här boken hamnar vi nämligen i en värld där nästan alla är varulvar – eller lykanter som det heter i den här världen. De vanliga människorna, eller barbackorna som dom heter (vilket är en extremt töntig översättning!!!) är i minoritet och marginaliseras. Lola Galley (som är en av de tuffaste kvinnliga karaktärerna som jag har stött på i en bok sen Maureen O’Donnell hos Denise Mina) är en av dessa nollor som har som yrke att hålla koll på varulvar när det blir fullmåne. Inte världens roligaste jobb, kan man tänka och roligare blir det inte när en av hennes kollegor blir mördad. Lola bestämmer sig för finna mördaren och drivs av vreden över alla kränkningar hon har fått utstå från lykanterna under åren. När människor i hennes närhet attackeras inser hon att hon är något på spåren, som försätter henne i stor fara. Men eftersom Lola är så fräck så skiter hon i det och det blir en spännande jakt på sanningen. Ja, en bok som har allt – en fantastiskt häftig och självständig kvinna (om än lite lätt känslomässigt störd, men det är ju alla mer eller mindre), kärlek och passion, våld och brott och inte minst en massa varulvar. Så jäkla tufft. Och tufft är detta med .