Igår var jag och gästade Ylva Nilsson i Radiohuset i P4 Göteborg. Ylva spelar förresten huvudrollen i Teater Tamauers nya pjäs, Parasomnia. Premiär på lördag! Jag pratade om två jättenya böcker och en ganska ny bok. Här kan man lyssna om man vill hör hur det lät..
Alfahannen av Katarina WennstamKatarina Wennstam har kommit med den tredje delen i hennes triologi kring mäns våld mot kvinnor. Den första, Smuts, handlade om sexhandel. Dödergök, tvåan, handlade om hedersvåld och misshandel. Och i nya Alfahannen handlar det om sexuellt våld. Inga enkla och lättsamma ämnen. Men viktiga!
Jack Rappe är en stilig, tjusig, framgångsrik och populär svensk skådespelare. Alla älskar honom. Han har rykte om sig att vara en Bad Boy, men han är ju så tjusig! Och duktig! Visst ryktas det om att han inte behandlar sina flickvänner så bra, men han är ju så himla bra! Och tjusig! Emma Wahl är en av de unga tjejer som låter sig tjusas av denna stiliga och världsvane karl. Ganska snabbt häktas hans unga flickvän,skådespelerskan Emma Wahl, för dådet. Illa nog för Emma så visar det sig att Jack Rappe är en helt vidrig gubbe som gillar att förgripa sig på och förnedra unga tjejer. Så hittas han svårt skadad vid sin flådiga villa och Snabbt faller misstankarna på Emma.
Katarina Wennstam backar inte för att skriva om svåra och obehagliga ämnen, och hennes Flickan och skulden, som handlar om rättsamhället, våldtäkter och skuldbeläggning av offer, var verkligen en superviktig bok. Jag tycker väldigt mycket om hennes skönlitterära böcker också. Dom har ett högt tempo, är spännande och det går liksom inte att sluta läsa när man väl har börjat. Alfahannen är en riktigt bra spänningsroman, med ett tungt och viktigt ämne.
Min enda invändning mot boken är att den hade vunnit ännu mer på att utveckla varför Emma Wahl väljer Jack Rappe. Och varför hon gång på gång låter honom utsätta henne för alla dessa vidrigheter. Men kort sagt: Läs den!
Sen pratade jag även om Karin Brunk Holmqvists Rosa Elefanter och Andreas Romans Någon i din säng.
Inlägg
13 kommentarer:
Åh, kan ni inte börja singera era inlägg så en vet om det är Siska eller Elin som är "jag". Inte för att ni båda inte är lika underbara men det är ju kul att veta vem det är som är på radio eller rekommenderar något. Tycker jag. :)
Man kan se vem som har lagt upp inläggen nu, Sara! Detta har Elin lagt upp.
När den obehaglige mannen, kallad Alfahannen, redan på någon av de första sidorna i Wennstams roman väljer att låta urinen sitta kvar på sin penis inför ett samlag - så förstår jag att denna person är en synnerligen otrevlig typ.
Så otrevlig/snuskig/manipulerande är han romanen igenom - utan att författaren någonsin ger oss någon som helst psykologisk förklaring till hans beteende.
Därför blir han, för mig, en ointressant romanfigur. Lika ointressant är kvinnan i berättelsen.
Jag tycker att "Alfahannen" är en platt berättad och ovanligt litet engagerande bok (den lanseras som spänningsroman).
Språkligt var boken heller ingen höjdare.Alldeles tvärtom.
Läs istället Susanna Alakoskis nya mästerligt berättade roman om en kvinna vars bror är kriminell och morfinist: Håpas att du trifs i fengelset".
lena kjersén edman
Åh vad bra! Med inläggen och namnen alltså!
Jag tycker du Lena Kjersén Edman ska skaffa en egen blogg, det blir lite märkligt när du recenserar en bok i en kommentar som snarare blir som att du recenserar Elin som läsare eftersom det verkar som du tycker att hon har läst boken fel. Det är motsatsen till inspirerande och bara tråkigt. Man behöver inte tycka alla böcker är bra men man ska tycka att alla läsare har rätt till sin egen läsning och tänka på det när man formulerar sig, speciellt i en kommentar på någon annans blogg.
/ida
Vill ni inte ha bokdiskussioner på biblioteksbloggen?
Det finns ingen subkektivt "fel" läsning , men det är alltid kul -tycker jag - att diskutera olika upplevelser av litterära texter.
Särskilt om man tycker olika och vill argmentera för sin läsart.
Så som vi alla väl diskuterar i de olika bokcirklar som vi är med i?
(Till exempel i Bokcirklar på nätet.)
Eller?
Självklart tycker vi att det är roligt med bokdiskussioner på bloggen.
men det kändes inte som en diskussion, det kändes mer som ett påhopp på vad Elin tyckte om boken. Jag ber om ursäkt om jag missuppfattat kommentaren, tyckte inte den kändes som en uppmuntran till ett samtal om läsupplevelse och det var det jag reagerade på. det är ju ofta svårare att tolka en text rätt än när man har ett samtal öga mot öga.
/ida
Hej Ida!
Du är inte den första som skriver kommentaren "Varför skaffar du inte en egen blogg" och kallar en kommentators tankar eller avvikande åsikter för "påhopp" - när denna någon verkligen vill argumentera eller diskutera (en bok till exempel) på nätet.
JA, om alla har en egen blogg - då är du ju förstås tryggt garanterad att det aldrig blir någon livlig diskussion på nätet(om böcker till exempel).
Tidnings/tidskriftsrecensioner (om böcker, teater, film, musik, spel) fungerar ju av hävd så. Recensenten blir sällan motsagd.
Vi är några stycken diskussionslystna typer som, till skillnad från dig, drömmer om att kulturbloggar skulle kunna vara ett komplement till recensioner - att de verkligen var ett forum där genomtänkta åsikter (inte bara spontana känsloyttringar) bryts mot varandra i en fri debatt.
men om man har en diskussion om en specifik bok (som i det här fallet) så blir det ju en diskussion först när man tar in vad den föregående skrivit och svarar på det, åtminstone definierar jag en givande diskussion så. Det var det jag reagerade på, att det inte var ett svar på Elins inlägg utan en åsikt om boken frånkopplad från vilket sammanhang det var i. Snarare som en recension än som ett samtal med andra om boken.
Jag är också diskussionslysten som du märker och uppskattar också livliga debatter men det tyckte jag faktiskt inte din ursprungskommentar signalerade alls. snarare ett avslut, läs inte den här, läs den här istället. Hur uppmanar det till diskussion och en öppen debatt?
Jag tror att vi är överens med vad vi vill ha men inte hur vi kommer dit.
/ida
Lena tycker - till skillnad från Elin - att "Alfahannen", som lanserats som en spänningsroman, inte är spännande.
Varför inte?
Lena kunde naturligtvis bara ha klämt ur sig detta påstående som ett känslostyrt omdöme utan att göra textbelägg.
Jag blir dock inte intellektuellt stimulerad av den typen av icke-diskuterande känsloutrop (som alltför ofta förekommer i kommentarer till inlägg från bloggskribenter):
Jag håller med!/Jag håller inte med!/Eller det tjatigaste av alla: Word!
Istället valde hon att med ett textexempel (urindropparna) visa varför hon tycker att personskildringarna i "Alfahannen" är spänningsbefriade (och därmed rätt ointressanta).
När jag läste om att Jack Rappe inte tvättar snoppen innan har ska ha oralsex med en tjej, så läste jag det som ett beskrivning av hans kvinnoförakt och inget annat.
Man läser böcker väldigt olika. Och tycker olika om böcker. Något jag tyckte var bra och läsvärt, kanske någon annan inte alls gillar. Jag tycker att man gott kan läsa både Wennsatm OCH Alakoski.
Lena K E igen här --
Javisst är Jack the Rippers (Rappes) val att vara snuskig ett uttryck för hans kvinnoförakt.
Det som jag tycker är problematiskt med Wennstams skildring av Jack är att vi som läsare aldrig får någon som helst psykologisk förklaring till detta förakt och att han inte genomgår någon som helst förändring i berättelsens universum (han blir varken mer eller mindre snuskig, beräknande,otrevlig) - och att romanen därför, i min läsning,blir psykologiskt ospännande.
(Den har lanserats som en spänningsroman.)
Något språkligt äventyr kan jag heller inte finna i Katarina Wennstams skönlitterära produktion (men hon skriver utmärkta facktexter) - medan jag njuter av Alakoskis kristallpoetiska språkdräkt i hennes bägge romaner.
Skicka en kommentar