Nattsvart skithelvete om döden (som man skrattar lite åt)

Härligt deprimerande, nattsvart och bra är tre ord som perfekt sammanfattar Henrik Bromanders nya seriealbum Tidigt på morgonen. Inga lyckliga slut, inga lyckliga inledningar.

I helgen besökte jag, Elin och ganska många till den fantastiska tillställningen Textival. Det var diverse otroligt intellektuella seminarier, fina böcker, vi skrev lite autografer etc. Dessutom okynnesköpte jag lite böcker. Min nya regel om att bara köpa böcker som jag någon gång kommer att läsa gjorde att jag snabbt fick gå förbi Daidalos bord och istället hängde hos Galago och köpte på mig Tidigt på morgonen. Här är det galna antropologer och en missförstod pojke som ska börja på särskola men helst vill bygga dammar i skogen. Dessutom kan man läsa om en kvinna vars son dör i cancer, en dotter som åker hem för att begrava sin mamma, en man som förgripit sig på sin dotter och såklart serien med de irakiska motståndsmännen som även var med i Arbetaren.

Jag som har lite svårt för deprimerande berättelser tycker att novellformen fungerar alldeles utmärkt. Då får man tio sidor nattsvart helvete och kan sen pusta ut lite. För det här vill i alla fall inte jag missa. Henrik Bromander är helt lysande, jag gillade hans förra novellseriesamling Hur vi ser på varandra (där är det bland annat en deprimerande bibliotekarie med!) och det här är ännu bättre! Genom korta noveller lyckas han få mig att bli helt nedgrävd i ångest samtidigt som det faktiskt då och då är riktigt roligt (på ett deprimerande vis såklart) och alltid, alltid fruktansvärt bra.

På Henrik Bromanders fina hemsida kan man läsa några av hans serier, bra uppladdning inför helgen om man skulle vara för glad! Om man inte är deprimerad efter att ha läst det här så kan man ju läsa om det här