Självmord, psykisk sjukdom och andra dysterheter

Siska och jag går runt i en stark känsla av eufori efter det fantastiska TÅRTKALASET, bilder finns här och här , i lördags. Ja, min eufori är blandad med en dos av genans efter den beryktade dansen . Tack alla som kom och åt tårta och tack alla grymma DJ:s som spelade så fräck musik.

Euforisk är väl den totala motsatsen till känslan som infann sig när jag läste Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken är en förfärligt deprimerande och oerhört självutlämnande berättelse om hur det är att leva med bipolär typ 2, alltså det man tidigare kallade manodepressivitet. I boken får man följa Ann Heberlein, som har lidit av sjukdomen sedan tjugoårsåldern, under några månader när hon är i en depressiv fas. Jag vet att jag miljoner gånger i de här tipsen skriver att jag blir berörd av de böcker jag läser, och det är väl så helt enkelt att det är de böckerna som stannar kvar hos mig. Men den här boken, jag vet inte, det var nästan plågsamt för mig att läsa den, jag kände mig helt skakig och fick jätteont i magen av att läsa den.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en ruskigt stark berättelse om den svenska psykiatrin, om att leva med en psykisk sjukdom, om att människor ser det dom vill se, om att känna sig ensam och annorlunda och om att hela tiden kämpa för att orka. Mycket är det också en berättelse om att leva med tanken på självmordet som den rimligaste vägen ut. För Ann Heberlein är tanken på självmordet hela hela tiden närvarande. Oerhört gripande skriver hon om hur hon planerar sitt självmord och hur det som stoppar henne är tanken på hennes barn. Oerhört modigt skrivet, förfärligt berörande.

Här kommer två svängiga låtar av två artister som också har bipolär sjukdom. http://www.youtube.com/watch?v=oobDQ0vdm8M och http://www.youtube.com/watch?v=_QvP0Q5w7qM

Denna veckan uppmärksammar jag och Siska arbetarklassen och arbetarlittaratur (det är ju ändå första maj snart!) på vår blogg. Missa inte!