Pål Eggert kan i stort sett allt om skräck, fantasy och serier. Han är dessutom författare och mer om honom kan ni läsa på hans blogg.1. Vilken är den bästa skräckboken du har läst?
Clive Barkers 'Books of Blood' skulle nog kunna inneha den titeln. Det är egentligen en svit novellsamlingar, men jag ser det som en serie länkar i samma skramlande kedja, en makaber fresk där trötta gamla skuggor och spöken byts ut eller moderniseras. I 'Books of Blood' förlöser mötet med det monstruösa det omänskliga hos människorna, förvandlar dem. Och som i alla förlossningar sker det oftast med blod, skrik och smärta.
2. Vilken är den bästa skräcklåten du har hört?
Jag lyssnar mest på mörk och melankolisk, alternativt brutal, musik, toner som har något av skriket och gråten i sig. Men vi kan ändå välja "Carnival of lost souls" av Nox Arcana. Det är ingen enskild låt utan en hel cd, med ett ljudlandskap hämtat från nöjesfält där berg och dalbanan slutar i Helvetet eller något.
3.Vilken är den bästa skräckfilmen du har sett?
Det är svårt att säga, men David Lynchs Lost Highway och Fire walk with me är nog två av de bästa. Skräckens essenser, att konfronteras med mönster man inte förstår och vara utlämnad åt en destruktiv tillvaro, vare sig den främst finns på insidan eller i den yttre omgivningen blir väldigt tydliga i de filmerna. Varken identitet eller omgivning är beständiga i Lost Highway utan kan bytas ut utan att man själv fattar hur eller ens varför. I Fire walk with me förvrids verklighet och människors sinnen under en respektabel och välordnad yta.
4.Vilken är den sämsta skräckboken du har läst?
För massor med år sedan läste jag Macabre av Stephen Laws. Den verkade så bra; utsatta unga britter dras in i än värre sammanhang. Kommer inte riktigt ihåg handlingen men minns att jag kände mig grundlurad när jag läst ur den. Var det här allt liksom, en jävla förvuxen bönsyrsa?
5. Vilken bokkaraktär är mest skräck?
Offret. Den ensamma kvinnan som är utlämnad åt monstret, barnet som rövas bort för att offras till onda makter, den fängslade, den jagade, den som blivit utsatt för övergrepp. Det finns ett förakt för offret i samhället, en oerhörd skam över att hamna i omständigheter som man inte har kontroll över, som bottnar i en rädsla för att inte vara omnipotent. Man ser dess botoxstela tvillingansikte i management- och new age litteratur som handlar om att man skapar allting i sin värld och att vi får allt vi tänker - och att allt i vårt liv har vi dragit till oss genom att tänka på det - och annan modern vidskepelse. Men skräcken utforskar offrets många delroller. Givetvis finns där offret som går under och förnedras, men också offret som spottar tillbaka och även offret som förövare. Skräcken säger inte att vi ska bli offer, den bara konstaterar att världen är så beskaffad att vi konfronteras med krafter som ibland kan göra oss till offer i olika grad, att vi inte kan kontrollera allt. Den skildrar skräcken för detta men säger inte att man skall lägga sig ner och dö utan kamp - trots att kampen kanske förloras. Men att ha tankar som strävar åt olika håll i huvudet på samma gång verkar vara en utmaning för en del.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar