torsdag 15 oktober 2009

Pickwickklubben, del 2

Ida Forsberg den 12 oktober kl. 11:43

Kapitel 6:
Pickwickherrarna träffar mr Wardles ibland-döva mor och hennes sällskap. Under ett parti kort flirtas det hejvilt. Vi får också höra prästen i Dingley Dells vers om murgröna. Prästen berättar även historien om straffångens återkomst som kanske handlar om att det aldrig är försent att bli en god människa.

Kapitel 7:
Mr Winkle avslöjas som en usel skytt då han istället för att skjuta råkor skjuter mr Tupman i armen. Pickwick blir mycket besviken. Ogifta fröken Rakel blir väldigt upprörd. Pickwickarna går på kricketmatch och förmodligen blir det väldigt mycket på lyset.

Kapitel 8:
Fröken Rakel och Tupman blir kära men mr Jingle ställer till problem genom sitt falskspel.

Kapitel 9:
Mr Jingle drar med sig Frögen Rakel för att gifta sig till hennes pengar. Pickwickarna mycket upprörda. De tar upp jakten med häst och vagn men välter i diket

Kapitel 10:
Fröken Rakel och Mr Jingle hittas och vi får möta en skoputsare som heter Sam och är en listig typ. Rakel vägrar bli återlämnad till Mr Wardles mammas hus men Pickwickarna gör upp i godo med mr Jingle (advokaten ger honom pengar) och de återvänder hem till den gamla modern

Jag tycker. Herregud vad mycket namn återigen! Men jag tror att jag fattat nu att min favoritherre med det uppbrutna språket heter mr Jingle. Och jag gillade den ständigt trötta Joe, narkolepsi fanns nog inte som sjukdom på Dickens tid? Tyckte de här kapitlen var roligare och lättare att hänga med i än de första fem, om man bortser från alla namn då. Gillade historien med fröken Rakel och hemska mr Jingle.

Elin Nord den 12 oktober kl. 13:26
Jag vet inte vad det är med den här boken, men jag har jättesvårt att uppbåda ett intresse för den. kanske är det för att jag läser så sällan i den, eller så är det för att jag förutsätter att jag inte ska hänga med eftersom det är en KLASSIKER, men jag tycker den är trögläst.Jag har också svårt att hålla isär alla personer, det kan också vara en orsak till att jag inte riktigt hänger med i svängarna.

Siska Humlesjö den 15 oktober kl. 10:13
Måste ändå säga att den numera i alla fall inte framkallar narkolepsi hos mig. Förra omgången somnade jag ofelbart varje gång jag försökte böjra läsa. Nu är det fortfarande ganska tråkigt men i alla fall uthärdligt.

Gillar också mr. Jingle. Han är verkligen fantastiskt osympatisk på ett sympatiskt sätt. Men vad är det med dessa märkliga socialrealistiska berättelser om misshandlade fruar och barn? Tyckte historien om den stackars misshandlade alkoholisthustrun och hennes så småningom dödsdömde son var helt hemsk! Sen blev jag sur på Pickwickgubbarna när dom dagen efter säger att den var sövande. Det är väl ändå inte sövande med folk som misshandlas, döms till döden, blir deporterade och har ett helvete? Gubbar!

Sen tror jag att jag hade haft en helt annan inställning till den här boken om det inte hade tjatats så fruktansvärt om att den är rolig. Den är inte rolig! Dom här talen som hela tiden skrivs ut med parenteser med åhörarnas reaktioner (hurrande!), (skål!) ger mig gubballergi! Jag håller med dig Ida, den enda som är rolig är Joe, mest för att han beskrivs som en dryg och oengagerad version av Mazarin.

Elin Nord den 15 oktober kl. 10:16
Jag är verkligen jättedålig på att läsa Pickwickklubben, jag tittar mest på bokstäverna och förstår inte så mycket. Varför håller jag på så?

Vad tycker ni? Kommentera direkt här eller kommentera med en länk till din egen blogg!

2 kommentarer:

Lillduff sa...

Jag ligger lite efter, men jag har lyckats läsa ikapp nu. Det jag känner mest är att det är lite tröttsamt att han försöker vara så humoristisk HELA tiden, det skulle vara trevligt med lite andrum ibland.

Dessutom läste jag om någon förstå-sig-påare som tyckte att Emelie Flygare-Carlén skrev så barnsligt och putslustigt, och min första reaktion när jag började läsa Pickwickklubben var att det är väldigt samma stil (fast det handlar om pompösa herrar och inte fattigt bondfolk då). Ändå verkar synen på författarna vara väldigt olika, och jag blir så upprörd av sånt så jag har svårt att svälja det. Än så länge tyckte jag bättre om Flygare-Carlén än om Dickens, så mycket vet jag i all fall.

För övrigt tycker jag att det är mycket namn, mycket gubbar men inte så outhärdligt tråkigt som jag tyckte det kändes i början. Jag tycker, trots mitt lilla utspel här ovan, att det är en ganska trevlig bok om än inte riktigt vad jag skulle valt att läsa själv.
Det är lite svårt att ta tag i att läsa kapitlena i tid, och när jag läser så lägger jag skrämmande mycket tid på att räkna hur många sidor det är kvar som ska läsas till nästa gång, hur många sidor det är per kapitel i genomsnitt och hur det förändras när jag avslutat ett nytt kapitel. Visst att jag brukar räkna saker och ting och hitta skumma förhållanden mellan siffror men det pekar ju inte riktigt på att jag blir särskilt uppslukad av boken direkt.

Karin sa...

skrev nyss en kommentar som jag inte vet ifall den kom i väg, men nu skriver jag en till. Har också svårt att hålla reda på namnen, men jag läser också på ett vis som inte gynnar någon roman, med flera veckors mellanrum. jag kan väl också tycka att vissa saker är lite förutsägbara. Lysande utsikter är en bättre bok! Men det är fortfarande fantastiskt hur han får in så mycket olika saker. Prästerna tänker jag på, vad står de för? Först prästen med den moraliserande historien i början och sen prästen som lämnade över den sedelärande historien som jag får för mig att man skall tro att han skrivit själv. Det är präster som verkar ha en förenklad syn på gott och ont, tvärtemot pickwickarna, som om att allt löser sig till det bästa om man lever efter ett visst sätt, men så enkelt är det ju inte för Pickwickarna. Ja det var allt.