Elin kan ingenting om samer

Som man kan lista ut genom att titta på våra litterära samtal den här veckan så har både jag och Siska en stor kulturell lucka kring ämnet samer. Det är pinsamt! Ännu mer pinsamt blir det när Siska åker till Berlin och lämnar mig att snickra ihop en lista på samer i kulturen. Herregud. jag står med huvudet böjt i skam över mina torftiga samekunskaper.

Inte så fräsig musik med sameanknytning

Men det är förfärligt att all musik som jag kommer att tänka på när jag tänker på samer är musik som man spelar på äldreboenden! Någon coolare musik måste det väl finnas?

Den Rockande samen - Vid foten av fjället
Sven Gösta Jonsson åkte land och rike runt i samedräkt och sjöng:
Jag är lapp och jag har mina renar, jag har trolltrummans rytm i mitt blod. Jag kan jojka och hedniska stenar, ser jag ännu där alltid de stod.

Lapp-Lisa
Uppvuxen som jag är i en mycket frireligiös familj så har Barnatro skrålats trettiotusen gånger under min barndom.
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro.
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro.

Jokkmokks Jocke
Jag har alltid trott att Jokkmokks Jocke var same, men tydligen har jag haft fel, för han var rallare och inget annat. Tack Wikipedia! Jag tycker ändå att han platsar på min lista, eftersom jag nästan bara har sett honom i samedräkt.




Två filmer om samer som jag inte sett

Eftersom samer lyser med sin frånvaro i alla Star Trek-filmer och i alla romantiska komedier, så har jag inte lyckas se en enda film om samer. Jag borde naturligtvis se dessa:

Varg
Manus av Kerstin Ekman och Peter Stormare som samisk renskötare. Om jag förstår det rätt så handlar det om en varg som river Peters renar och som han dödar och så blir det ett väldigt ståhej.

Vägvisaren
Hoppla, en Oscarsnominerad film! Här mördas en hel samisk familj utav ett rövarband. Den enda överlevande är tonårssonen som tillfångas och tvingas vara deras vägvisare.

Hjälp mig, snälla! Vad finns det mer för musik och film med sameanknytning?

Litterära samtal med Elin och Siska 41

På lördag är det samernas nationaldag och vi tänkte helt enkelt presentera de bästa böckerna om samer som vi läst. Det visade sig vara lite svårt, här kommer resultatet.



Siska har läst Plupp och vårfloden av Inga Borg, men är osäker på vad Plupp är för något.



Elin tyckte väldigt mycket om Ida Maria från Arfliden av Ann-Madeleine Gelotte när hon var liten.

Har du läst några bra böcker om samer?

Vårens bokhändelser: Nina Frid från bokcirklar.se

Nina Frid är kvinnan bakom bokcirklar.se, en sida där man bland annat kan delta i bokcirklar i form av en chatt. Jag och Siska testade detta i måndags och det var jätteroligt! Här kommer Ninas favoriter i vårens bokutgivning.

Kanske beror det på att jag började året med Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, att jag fick ett sådant Selma-sug och en längtan efter romantik och starka känslor.

Skrivs det några romantiska romaner idag? Skrivs det ens kärleksromaner, eller har vår fruktan för det sentimentala, det tårdrypande och känslosamma satt kärleksromanen på undantag till förmån för relationsromanen, som ju är något helt annat. Vad med, så levde de lyckliga? Eller åtminstone, uppsköt begäret för något större som kärleken? Vilka författare klarar en sådan uppgift med kritikernas välsignelse och hedern i behåll?

Men förutom en antologi av Kaj Attorps, Det bästa som sagts om kärlek, känns det som att jag nästan söker förgäves bland Vårens böcker. Men kanske ändå att jag kan sätta min förhoppning till dessa titlar:

Anne Swärd, Till sista andetaget (ja, tills döden skiljer oss åt, det är romantik)
Eva Dozzi, Pick up - en romantisk komedi (skratt och passion)
Andrea Lundgren, I tunga vintrars mage (nyfiken på en debutant)
Torben Guldberg, Kärlekens århundraden (lovande titel!)
Per Hagman, Vänner för livet (beskrivs som en "provocerande kärleksroman", men det kan väl vara romantiskt ändå?)
Emily Brontë, Svindlande höjder (Albert Bonniers pocketklassiker och jo, jag har läst den förut, men den tål att läsas igen, och igen...)

Om inte annat kan jag läsa Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf, som kommer i nytryck i Nobelklassikerserien i april.

Då finns det ingen risk att jag blir besviken.

Manligt lidande som Elin och Siska tycker om

Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då handlar om Filip, en ung författare som lever ett liv i sus och dus, med många damer och många fester. Han dejtar en väldig massa tjejer, är specialist på att få kvinnorna på fall men avslutar alla relationer innan det blir något allvarligt med dom. Helst träffar han tjejer som redan är upptagna, för då är han redan på den säkra sidan och behöver inte riskera att ge sig in i något förhållande. Han är väldigt rädd för att binda sig, att fastna för någon. Allt flyter på ganska bra tills han träffar Iris. Iris är helt annorlunda än kvinnorna han brukar träffa och snart faller han för henne, bakom den tuffa ytan bubblar känslorna fram och svämmar stundtals över. Trots sin ensamhet klarar han inte av sina känslor och lyckas röra till allt riktigt ordentligt.

Siska tycker:

Till att börja med, jag gillade verkligen den här boken. Vilket är väldigt märkligt, för jag avskyr huvudpersonen och har rätt svårt för bikaraktärerna. Filip går runt och ligger med kvinnor till höger och vänster som låter honom vara det svin han är. Han verkar bara ha en vän, har inget arbete att gå till och lider, lider, lider. Hur många gånger har man inte träffat på Filip? Personer som far fram genom livet med endast det egna "lidandet" i fokus, mer eller mindre ovetande om att deras förfarande (som beror på att dom liiiider) vänder upp och ned på omgivningens liv. Trots det så kommer jag på mig själv med att hejja på Filip, jag vill att det ska gå bra för honom, att han ska slippa gråta i duschen och kanske inte känna sig så ensam. Han lyckas vara en superegoist men ändå gripa tag i mig. Han är så sorglig i sin bubbla av lidande, en manlig karaktär som avhandlats hundra gånger i litteraturen men här faktiskt lyckas ge mig någonting annat än 100% tokspel av irritation.

Men kvinnorna i boken, vad är dom för personer egentligen? Varför dom dras till Filip får jag aldrig riktigt någon förståelse för, även om han kör sitt spel så är han ju rätt outhärdlig. Han är charmig (på ett äckligt beräknat sätt) men alltid ett svin. Med sitt harem av kvinnor som omger honom som i princip bokens enda manliga karaktär verkar han ha det rätt gött (förutom det där lidandet då). Att hans drömkvinna, den märkliga Iris (som jag verkligen gillar som karaktär, så annorlunda och samtidigt så genuin!) faller för honom är en gåta. Hon genomskådar ju hans beteende! Ser hans spel och skjuter det i sank, ändå vill hon ha honom. Kanske kan inte den här boken visa varför, det är ju trots allt Filips berättelse, även om jag gärna hade velat ha mer förståelse för Iris.

Berättartekniken med de omkringkastade kapitlen är väldigt lyckat. Det ger spänning åt en historia som skulle ha kunnat vara ganska lätt att berätta, nu får jag istället fundera över vad som egentligen händer, bläddra tillbaka i boken och jag blir mer aktiv i läsandet. Den språkliga knorren med att bryta av meningar gör mig dock förvirrad, först tänker jag att det är korrekturfel (vilket inte är så ovanligt med böcker utgivna på egna förlag men här lyser med sin frånvaro) men förstår sen att det är ett knep. Tyvärr bryter det till en början läsflytet för mig. Allt som allt, en bok som får mig att vilja veta, fundera, som stannar kvar och som får mig att tycka synd om den mest outhärdliga manssterotypen.

Elin tycker:
När jag fick den här boken i min hand kände jag mig lite tveksam, måste jag erkänna. En bok om en kille som är rädd för relationer, ligger med en massa tjejer och sen blir ledsen när ingen vill ha honom? Är det inte lite tjatigt att läsa om killar som inte vågar bli kära? Har man inte läst det en massa gånger? Men herregud så fel jag hade. Även om Filip på så många sätt är ett svin som bara tänker på sig själv och sitt eget, så tyckte jag ändå om honom. Även om han lurades, svek och betedde sig hur illa som helst så kände jag jättemycket för honom och hans rädsla för att ge sig hän. Filip som var så jäkla ensam att han grät i duschen samtidigt som han inte klarade av att närma sig någon. Boken har en känsla som gör att man som läsare grips tag av berättelsen och hoppas på att allt ska gå bra.

När jag började läsa blev jag alldeles förvirrad av att boken började på kapitel sex och tänkte ett tag att det kanske var ett defekt exemplar jag höll i min hand, men sen fattade jag att det där är grejen, den brutna kronologin. (Då kände jag mig ganska osmart som inte fattade det med en gång). Boken har ett språk som flyter på lätt och jag tyckte så mycket om den att jag sträckläste den. Vi har redan sagt hej då är en fin bok om att låta sina rädslor styra, om kärlek, förälskelse och svek. Och om ensamhet!

Ännu ett radioprat

Igår var jag och gästade Ylva Nilsson i Radiohuset i P4 Göteborg. Ylva spelar förresten huvudrollen i Teater Tamauers nya pjäs, Parasomnia. Premiär på lördag! Jag pratade om två jättenya böcker och en ganska ny bok. Här kan man lyssna om man vill hör hur det lät..

Alfahannen av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam har kommit med den tredje delen i hennes triologi kring mäns våld mot kvinnor. Den första, Smuts, handlade om sexhandel. Dödergök, tvåan, handlade om hedersvåld och misshandel. Och i nya Alfahannen handlar det om sexuellt våld. Inga enkla och lättsamma ämnen. Men viktiga!

Jack Rappe är en stilig, tjusig, framgångsrik och populär svensk skådespelare. Alla älskar honom. Han har rykte om sig att vara en Bad Boy, men han är ju så tjusig! Och duktig! Visst ryktas det om att han inte behandlar sina flickvänner så bra, men han är ju så himla bra! Och tjusig! Emma Wahl är en av de unga tjejer som låter sig tjusas av denna stiliga och världsvane karl. Ganska snabbt häktas hans unga flickvän,skådespelerskan Emma Wahl, för dådet. Illa nog för Emma så visar det sig att Jack Rappe är en helt vidrig gubbe som gillar att förgripa sig på och förnedra unga tjejer. Så hittas han svårt skadad vid sin flådiga villa och Snabbt faller misstankarna på Emma.

Katarina Wennstam backar inte för att skriva om svåra och obehagliga ämnen, och hennes Flickan och skulden, som handlar om rättsamhället, våldtäkter och skuldbeläggning av offer, var verkligen en superviktig bok. Jag tycker väldigt mycket om hennes skönlitterära böcker också. Dom har ett högt tempo, är spännande och det går liksom inte att sluta läsa när man väl har börjat. Alfahannen är en riktigt bra spänningsroman, med ett tungt och viktigt ämne.
Min enda invändning mot boken är att den hade vunnit ännu mer på att utveckla varför Emma Wahl väljer Jack Rappe. Och varför hon gång på gång låter honom utsätta henne för alla dessa vidrigheter. Men kort sagt: Läs den!

Sen pratade jag även om Karin Brunk Holmqvists Rosa Elefanter och Andreas Romans Någon i din säng.

Filmiska samtal med Elin och Siska 1

Lagom till den fina Filmfestivalen i Göteborg kommer här två utmärkta filmtips av de mest intellektuella och finkulturella bibliotekarierna ni vet, Elin och Siska.



Siska tycker att Pitch Black är en fantastisk film.



Elin tycker att Love actually är världens bästa film.

Världens läskigaste land?

Det är imponerande när omslaget på en bok får en att bli rädd. Dom hysteriskt glada dragspelsflickorna som pryder omslaget till Pyongyang: a journey to North Korea av Guy Delisle är så Stepford-hysteriska att jag blir livrädd.

Det självbiografiska albumet berättar hur Delisle kommer till Nordkorea för att jobba på en animationsstudio. Vart han än går måste han eskorteras av en guide. Han skeppas runt för att titta på stora statyer och minnesmärken över Kim Il-Sung (som trots att han är död fortfarande är president), äter i mörka restauranger (elbrist), åker taxi genom ett bäcksvart Pyongyang där det enda som är belyst är gigantiska porträtt av den upplyste ledaren och lever ett så vardagligt liv man kan som utlänning i världens kanske mest isolerade land. Hela tiden frågar sig Delisle om Nordkoreanerna verkligen tror på den propaganda dom hela tiden blir utsatta för, på det får man inga svar. Den delen av Nordkorea som han ser är så otroligt begränsad och övervakad.

Det fina med Delisles album är att han skildrar ett land så som man möter det utifrån. Det är inga avslöjanden, utan vardag och en skildring av människor som är så hjärntvättade att det skrämmer skiten ur mig. Stämningen förstärks dessutom av de svartvita teckningarna av den öde staden. Och framförallt är det väldigt roligt, hur konstigt det än låter. Det är tragikomiskt, vardagskomiskt och absurt.

Delisle har i flera album skildrat sina vistelser i olika länder, i Burma, i Kina och i detta album i Nordkorea. Läs dom! Bättre sätt att förstå hur det är att leva i Burma och Nordkorea har jag inte träffat på.