Vårkänslor!

Snön smälter! Elin och Siska får vårkänslor och vi har satt ihop en liten spellista åt er att njuta av. Snart kommer våren, glöm inte det!

Litterära samtal med Elin och Siska 44

Elin tycker att man ska läsa Älskade syster av Joyce Carol Oates. En bok om konståkning, dysfunktionella familjer och mord.

Vill du prenumerera?
Logga in eller registrera dig nu!

Siska värmer upp lite och sedan pratar hon om Hålla masken av Magnus Ljunggren. En bra bok om vintersporten ishockey.

I Höganäs är det bara sport som gäller

Lyckliga alla som bor i Höganäs! Dom kan bara gå till biblioteket och träffa bibliotekarien Martina Edwarsson när dom vill. Martina gillar Prince och sport. ja, hon gillar säkert annat också, men nu har hon skrivit lite om sport här. Hurra!

Vilken är den bästa boken om vintersport du vet?
Märker att jag konsumerar i stort sett all sport genom TV-rutan, tror knappt jag läst någon bok om sport, ännu mindre vintersport. Men nu när det är OS i Vancouver måste jag tipsa om Åke Stolts böcker om OS. ”Ringar av is” tar upp allt om de olympiska vinterspelen med start i Chamonix 1924, och om man som jag redan längtar efter nästa sommar-os kan man få sitt lystmäte i ”Ingen lek utan eld”.

Vilken är den bästa filmen om vintersport du vet?
Kan inte komma på någon annan film som jag sett om vintersport mer än Sällskapsresan II Snowroller. Den gick jag och såg på bio nio år gammal, och än idag är det bilden av skidsemester för mig. Jo! Blades of glory med bland annat Will Ferell så klart. Den enda gång som konståkning varit uthärdligt för mig. Det bästa med konståkningen är ju de otroliga dräkterna de kan komma på, och i Blades of glory har de minst sagt tagit fasta på just fantasifulla dräkter... Är det inte en fin påfågel!

Vilken är den bästa låten om vintersport du vet?
Det finns väl egentligen bara en låt om vintersport värd namnet: De ä bar å åk med Alpina skidlandslaget från 1976. Fast Hearts on fire med Hammerfall, curlinglagets egna ”sponsorer” i OS i Turin 2006, är ju inte så dum den heller. En lika oväntad som lyckad kombo av hård rock och kanske inte fullt så hård sport. (Och satsningen gick hem, de tog guld, och de är i skrivande stund på god väg att försvara guldet i årets OS!)

Vilken är den sämsta filmen/boken/låten (välj själv) om vintersport du vet?
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Vilken är den bästa vintersporten?
Som nämnt ovan konsumerar jag den mesta vintersporten genom TV-rutan. Och en av de absolut bästa TV-sporterna måste ju vara skidskytte. I skrivande stund har Sverige tagit ett OS-guld i skidskytte så här långt i OS. Fast lika bra går det ju med längdåkning. Eller slalom. Eller curling, skridsko eller puckelpist... Eller varför inte den märkliga kombinationen av backhoppning och längdåkning; Nordisk kombination? Eller hockey... Eller snowboard...

Botkyrka bibliotek gästbloggar

Vi har bett olika biblioteksbloggar gästblogga hos oss. Idag berättar Botkyrka bibliotek om sina häftiga bloggar. Gå in och kolla på dom så får ni massa roliga tips. Både om man är vanlig dödlig och om man är bibliotekarie. Kul!

Botkyrka bibliotek gästbloggar

Vad är Botkyrka bibliotek? Botkyrka är en kommun som ligger söder om Stockholm. Där finns sex bibliotek: Tumba, Vårsta, Tullinge, Hallunda, Alby och Fittja.

Botkyrka bibliotek på webben då? Vi finns både på Facebook och Twitter men mest i bloggosfären. En biblioteksblogg kan man förstås ha till mycket. Man kan göra roliga undersökningar, tipsa om saker, göra intervjuer med känt folk och lägga upp fina bilder eller spännande diagram. Man kan skriva om litteratur och film. Vi på Botkyrka bibliotek har inte mindre än två bloggar för att kunna vara så breda som ett biblioteks verksamhet är och ge en maximal service till Botkyrkas invånare: Unga Botkyrka och Botkyrka Bibliotek. Ytterligare en är i planeringsstadiet.

Unga Botkyrka har funnits sedan december 2007 och i den hittar du texter om ungdomsböcker, musik, filmer och evenemang med ungdomar som målgrupp. Det första inlägget i ungdomsbloggen tipsade om Joyce Carol Oates bok Foxfire och den största delen av inlägg i Unga Botkyrka utgörs kanske just av boktips. Det är kanske också de inlägg som uppskattas mest av Unga Botkyrkas läsare. Till exempel har det inlägg där vi skriver om Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer lika många besök som resten av bloggens inlägg tillsammans (nästan iaf). Det säger väl kanske mer om Meyers böckers popularitet än om Unga Botkyrka i och för sig.

Bloggen Botkyrka bibliotek har en lite mer vuxen målgrupp än Unga Botkyrka och är lite äldre (pun intended) då den hade premiär redan oktober 2007. I Botkyrka Bibliotek kan man läsa om allt ifrån textilgraffiti (Prova stickning och virkning i workshopen ”Från förspilld kvinnokraft till textil gatukonst”) till samtidspanande kring skräckens segertåg i litteraturen och tv-seriernas arenor till bibliotekens projekt med utlån av dansföreställningar till folks hem i Alby och Fittja.

Eftersom vi är flera personer som sitter på olika bibliotek och skriver, spretar bloggarna åt olika håll. Alla har sina specialintressen, kunskaper och personligheter och det låter vi ofta få lysa igenom. Det lite vildvuxna intrycket blir en viktig del i bloggarnas charm.

Bästa låtarna, filmerna och böckerna om vintersport!

Elin och Siska kan ju ingenting om sport. Ändå har dom krystat fram flera vintersportslåtar, en film och en bok till er. Gud vad dom är schyssta! Bilden till vänster är ritad av Loka Kanarp


Låtar om vintersport

Nu tar vi dom - Håkan Södergren och Hockeylandslaget
Den här låten fick vi sjunga på varenda sångstund i grundskolan. Alla killar sjöng det där H-O-C-K-E-Y hockey, med extra mörk röst. Vilket gjorde att det lät jättekonstigt eftersom dom var ungefär 9 år. Jag kan fortfarande hela utantill, dock har jag väldigt sällan användning för denna kunskap. Förutom nu då!
/Siska

Markoolio - Vi drar till fjällen
På något sätt känns det så självklart att Markoolio gör en låt om att åka till fjällen, supa och ragga och åka skidor.


En film om vintersport

Youngblood
Jag såg nästan hela den här hockeyfilmen förra åren. Varför jag inte såg den tidigare är en bra fråga, för alla hunks från 80-talet är med. Patrick Swayze, Rob Lowe, Keanu Reeves (ja han är kanske ingen hunk) - alla är med. Så handlar det om hur jobbigt det är att spela hockey när man är en reko kille som Rob Lowe, hur krångligt det är med kärlek och så spelas det en massa ishockey. Om jag minns rätt (det är inte säkert att jag gör det) så är det mycket naket ifrån omklädningsrummet och någon obehaglig initiationsrit.
/Elin

Bok med skridskor i!

Pärlor och patroner - Loka Kanarp
I Loka Kanarps underbara Pärlor och patroner kan man bland annat läsa om Tonya Haring. Ni vet hon skridskoprinsessan som fixade så hennes värsta motståndare blev nedslagen. Är man itne intresserad av konståkning ska man ändå läsa albumet eftersom det är typ superbäst!

Har ni några tips på låtar, filmer och böcker om vintersport?

5 otroligt intellektuella vintersportsfrågor till Magnus Sjöberg

Jo, både jag och Siska har märkt att det är något stort sportevenemang som pågår i Nordamerika för tillfället. Vinter-OS om det nu är någon som har missat det. Eftersom Siska och jag är pinsamt oinsatta i sportens värld så tar vi hjälp av några biblioteksmänniskor som är lite sportigare än vi är.

Magnus Sjöberg skriver om musik och jobbar på Skolbibliotekscentralen här i Göteborg och ordnar med böcker åt alla lässugna elever här i staden. Men mest verkar han titta på sportsportsport. Det faller sig därför väldigt naturligt att ställa intellektuella sportfrågor till Magnus.



Vilken är den bästa boken om vintersport du vet?
Eftersom jag jobbar med barn- och ungdomsböcker kommer jag ju genast att tänka på Bengt-Åke Cras och Gunnar Nordströms hockeyboksserier. Men jag kan inte säga att det är några direkta favoriter, även om de är bra. Har också läst några böcker om både alpina och längdskidshjältar som visserligen varit bra, men som inte direkt givit någon mersmak. Och eftersom det nu är OS-år, så känner jag att min vurm för anekdoter och det större perspektivet måste lyfta fram den rätt nyutkomna Ringar av is av Åke Stolt. En både lättsam, rolig, allvarlig och underhållande resumé av alla vinterspel som hållits fram till Vancouver. Det är i alla fall den bästa bok om vinter-OS jag läst.

Vilken är den bästa filmen om vintersport du vet?
Det är uppenbarligen svårare att göra bra filmer om vintersport än filmer om t.ex. fotboll eller baseball. Jag kommer inte på många filmer i genren som inte är hockeyfilmer. Ska väl vara Cool Runnings, då, om det jamaicanska boblaget, men… nej… Hockey får det bli. Och då naturligtvis (OK, Miracle on ice, om det amerikanska hockeylaget som vann guld 1980 bör väl nämnas): Slagskott. Paul Newman. Bröderna Hanson (eh, ja, alltså inte de bröderna Hanson, utan de andra... Eh...). Faktiskt. Fantastiskt. Det nordamerikanska hockeysjuttiotalet på en och en halv timme.

Vilken är den bästa låten om vintersport du vet?
Hrmmm… Om det är svårt att välja en film, så... De flesta låtar som jag omedelbart kommer på är ju såna här ”vi-är-bäst-och-vi-ska-vinna-vm-guld-i-år-igen”-lallare som är skrivna av Lasse Holm. Mer om dem nedan. Sen har vi ju videon till Hammerfalls Hearts on fire, där de fick spela curling med Anette Norberg och de andra. Jag tänker, som den nostalgiske bakåtsträvare jag är, ljuva tankar om Alpina skidlandslagets De e bar’ å åk. Jag tänker Ski med Alison Moyet. Fast, nej… Även om det är lite krystat väljer jag Two skaters med holländska Nits. Av den anledningen att ingen lyssnar på Nits längre, och att det är en bra låt. Fast det finns andra som är bättre, men som dock inte handlar om skridskoåkare. Så det bör man göra. Lyssna på Nits.

Vilken är den sämsta filmen/boken/låten (välj själv) om vintersport du vet?
Jag nämnde musik tidigare, och det ska erkännas att Lasse Holm inte ensam ska klä skott för de kulturella, musikaliska, mörkläggningar som förlamar landet varje gång ett landslag ska spela match. Det är väl bara hockeylandslaget och Håkan Södergrens 5 minuter i musikalisk berömmelse i Nu tar vi dom som han ska anklagas för. Och fastän man bör utdela skarpa varningar och tillrättavisningar även till Pernilla Wibergs mysrysliga Privilege, så måste alla kulturyttringars största svarta får i fråga om vintersport vara Nick Borgens Den glider in. Kommentarer överflödiga.

Vilken är den bästa vintersporten?
Jag vill naturligtvis vara intellektuell och framhäva curlingstrategier eller den episka landsbygdsromantik som frodas och framtvingas under ett bandyderby i Hälsningland. Jag skulle faktiskt vilja säga något smart om puckelpist eller skicross. Men jag håller fantasilöshetens flagga högt och är ärlig. Hockey! Framför allt för att det är en actionsport, oavsett om man spelar själv eller kollar. Har några av mina första vintersportsminnen från hockey. OS 1980 och SM-finalserien Brynäs-Frölunda. Fast jag vill gärna framhäva att jag faktiskt varit riktigt bandyfreak. Promenerat en mil tur och retur för att se en derbymatch i den norrländska andradivisionen några ruggans kalla annandag jul. Så det så.

Mysigt kalaskaos med hög igenkänningsfaktor

Jag och barnen har en ny favorit. Eller en nygammal favorit kanske man ska säga. Den sista veckan har vi bara läst Kalas, Alfons Åberg! av Gunilla Bergström. Alfons fyller år och det är så klart alldeles underbart och fantastiskt. Man får ju presenter! Och tårta! Och så ska man ha barnkalas också och det är inte alltid det enklaste. Åh, så roligt det är med kalas, ni vet man får ju godispåsar och får leka en massa. Spännande för man är finklädd och allt är alldeles högtidligt. Men åh så kaotiskt det är med kalas. Alla bråkar, gråter, slåss och när allt är slut är det ganska skönt.

Vad är det som är så himla bra med Alfonsböckerna egentligen? Är det de vardagsnära situationerna, att Gunilla Bergström skriver precis om hur det är? Och det tidlösa, att både jag och mina barn kan känna igen oss? Både och säkert, och en massa annat är bra också - som att dom är mysroliga och fint illustrerade (jag gillar speciellt faster Fiffis finlockade hår). Det är liksom så enkelt och vardagsdramatiskt så där som det är när man är barn. När man är förälder också! Jag brukar identifiera mig starkt med Alfons pappa, inte piprökkandet, men allt annat, speciellt i Raska på Alfons. Läs!

Surdegsbloggaren Martin Johansson är intellektuell

Att baka med surdeg är verkligen det nya svarta. Om man gillar surdeg är Martin Johansson mannen man ska rådfråga. Han är hemmabagaren som började baka med surdeg och startade en blogg om surdeg och som också har skrivit boken Surdegsbröd – recept och tips från en hemmabagare.

Vilken är den bästa boken om bakning du vet?
– Totte bakar.
Vilken är den bästa filmen om bakning/bröd/bakelser du vet?
– Tv-serien Tårtan.
Vilken är den bästa låten om bakning/bröd/bakelser du vet?
– En sockerbakare.
Vilken är den sämsta boken om bakning du vet?
– Pass.
Vilket är det bästa bröd du vet?
– Surdegsbröd med mycket råg.

Litterära samtal med Elin och Siska 43

Elin och Siska gillaratt baka. Vi gillar att äta kakor, bullar och sånt också. Här får ni fina tips på böcker om bakning!



Elin har misslyckats med att baka en kaka, men verkar ändå rätt nöjd. Receptet hittade hon i Konditorns bästa av Signe Maria Bengtsson.



Siska har väl inte direkt misslyckats men hennes fralla är inte lika snygg som i Bröd från Brunkebergs bageri av Heléne Johansson. God var den i alla fall!

Björksätra bibliotek gästbloggar

Vi fortsätter såklart att tipsa om andra biblioteksbloggar. Idag har turen kommit till Björksätra bibliotek som ligger utanför Sandviken. Dom har varit så superschyssta att dom har både presenterat sig själva, skickat med en tjusig bild och berättat om sin bokfrukost! Kolla in deras blogg Den sköna bloggen

Björksätra bibliotek

Lite kort om oss: Jag och Ann-Marie Öhlin jobbar på Björksätra bibliotek (mindre bibbla en liten bit utanför Sandviken) som är ett integrerat folk- och skolbibliotek. Vår största besöksgrupp är barn och unga. Det tycker vi är trevligt, jobbigt, mysigt, högljutt och tålamodskrävande - men oftast superkul! Vi är ganska barnsliga och tycker om att spela teater (fast vissa ungar tycker att vi suger!). Vi gillar också att prata om böcker, åka skidor (Ann-Marie är värsta Vasaloppsåkaren), äta mat och promenera bort den (Eva).

På bifogad bild är Ann-Marie till vänster (den blonda) och jag till höger...

Varma hälsningar
/Eva Norrbelius Coleman(Den sköna bloggen)

En bok till frukost. Kan det vara något för våra morgontrötta tonåringar på högstadieskolan bredvid?

Sagt och gjort. Vi bjöd in intresserade till "Book & Breakfast":

Varm choklad, fralla, juice, frukt.

Och spänning, dramatik, romantik, sorgliga och (nästan) sanna historier!

Ni som tror att inga fjortonåringar frivilligt kommer till skolan nästan en halvtimme tidigare än vanligt har FEL, FEL, FEL. Ett tiotal hugade killar och tjejer anmälde sitt intresse (fatta att vi t.o.m. fick säga nej till vissa eftersom vi hade satt 10 st.som gräns!), och trotsade kyla och snöstormar för att komma till bibblan!

I kandelaberljusets sken, tuggandes och sörplandes på varm choklad, avhandlades och diskuterades Snabba cash, Djävulens märke, Bara inte du, Ett nytt liv på köpet, Shoo Len med flera.

Inte en bok låg kvar olånad efteråt.

God morgon.

Robin Edberg är en otroligt intellektuell bagare

För något år sedan var bagaren Robin Edberg här på Högsbo bibliotek och hade ett föredrag om att baka bröd. Han var så inspirerande att det enda mina kollegor pratade om i flera månader var mjölsorter och baktekniker tills jag höll på att bli tokig. Nu blev jag inte tokig och om du är lika lat som jag så kan du istället för att baka bröd, kila in i Robins butik Cum Pane i Majorna och köpa ditt bröd istället. Ekologiskt dessutom. Robin har snällt nog svarat på våra intellektuella frågor!


Vilken är den bästa boken om bakning du vet?
Bakverkstan av Manfred Enoksson

Vilken är den bästa filmen om bakning/bröd/bakelser du vet?
Två olika Tv serier, Bullar av stål, danskt program med Camilla Plum och den svenska klassikern Tårtan .

Vilken är den bästa låten om bakning/bröd/bakelser du vet?
Laid Back - bakerman, kanske urvalet av låtar med bröd/baktema känns inte så gigantiskt.

Vilken är den sämsta boken om bakning du vet?
Vad som helst som är utgivet av eller sponsrat av olika margarinbolag eller tillverkare av bakpulver eller färdiga mjölmixer

Vilket är det bästa bröd du vet?
Det man delar med en vän

Anteckningar från en filmfestival del 3

Här komer Sanjin Pejkovics sista funderingar kring de filmer han såg under årets filmfestival i Göteborg. Nästa år lovar jag att jag ska se minst en film!


Femte anteckningen

Gränser, deras omöjlighet och absurditet, kan nog vara det europeiska temat i år. Det kan handla om animerade filmer om franska ghettoungdomar som försöker älska varandra trots strikt givna klassinramningar som i "Round da way" (Klotz & Lazaro, Frankrike, 2009), som till slut leder till den oundvikliga och hysteriskt roliga förstörelsen av det inskränkta borgerliga huset. En färgfull, actioninriktad, multikulti på ett fantastiskt roligt sätt, uppdatering av dystra "reportage" från franska "hoods", är "Round da way" också en påminnelse om den animerade filmens existens utanför de amerikanska ramarna.

Gränserna korsas i den serbiska "Here and there" ("Tamo i ovdje", Lungulov, Serbien, 2009) där en ung man vill ta med sig flickvännen till USA. Då han själv saknar Green Card, kan han inte åka ut ur landet för att hämta henne och övertalar därför en avslagen och utslagen jazzmusiker som får pengar för att åka till Belgrad och hämta flickvännen. "Here and there" påminner mig om den gamla jugoslaviska filmen "Någonstans mittemellan" ("Nesto izmedju", Karanovic, Jugoslavien, 1981), men nu är inte längre landet Jugoslavien mellan öst och väst. Snarare försöker alla att ta sig över till det USA, fyllt av möjligheter, kosta vad det kostar...

En annan serbisk regissör, Goran Paskaljevic skapade också filmhistoria under årets festival. Han korsade nämligen den omöjliga gränsen mellan Serbien och Albanien! Filmen

"Honeymoons" (Paskaljevic, Serbien/Albanien, 2009) är den första, åtminstone enligt regissören själv, samproduktionen länderna emellan. Den tar upp utanförskapen serberna och albanerna känner gentemot det stängda Europa, men också om likheter som finns på Balkan och som människor, trots deras nekande, måste inse.

Sexualitetens gränser korsas i den djupt experimentella turkiska "Should I really do it?" ("Bunu gerçekten yapmali miyin?", Necmi, Turkiet, 2009) och den grekiska "A woman's way" ("Strella", Koutras, Grekland, 2009). "Should I really do it?" är en originell dokumentärfilm där Petra, som levt ett utsvävande liv i Istanbul måste komma hem till Tyskland för att ta hand om sin döda systers hundar. Hon anförtror sig i ett långt psykoterapeutiskt samtal till en mystisk man med en svart gummimask på huvudet som lyssnar på hennes berättelse om instängdhet i Tyskland kontra den sexuella friheten i Istanbul.

"Strella" är dock en mer komplicera film, en äkta grekisk tragedi, men uppdaterad för det 21:a århundradet. Incest, könsbyte, en omöjlig kärlek, önskan efter att få leva ett normalt liv och många andra problematiska idéer, tankar och händelser trängs in under en timme och femtiotre minuter.

De etniska gränserna i ett och samma land undersöks i två helt olika filmer från Tyskland. Fatih Akins "Soul kitchen" tar oss på en berg- och dalbanefärd i det moderna Hamburg, där etnicitet egentligen spelat ut sin roll. Som tidigare i Akins filmer handlar det om karaktärer som trotsar nationella gränser, har flytande identiteter. Snarare handlar det idag om, i likhet med "Round da way" om klasskillnader som dock löses i ett furiöst tempo filmen igenom. Roligt att se att Akin vågar ta ett steg tillbaka från de existentiella dramafilmer och att han går tillbaka till filmerna han gjorde i början på sin karriär. Dessutom återanvänds några av de gamla skådespelarna, vilket gör att han skapar sitt eget universum med Hamburg i centrum. Ett universum jag gärna är en del av.

Dock får jag direkt svar på tal av en av Europas mest kända undersökare, en profil som fått ett eget verb "att wallraffa", enligt den metod han använder för att avslöja skeenden i sitt hemland. Günter Wallraff har i sin senaste roll sminkat och klätt ut sig till en svart man, som dagligen möter osynliga gränsdragningar och barriärer. Trots att den somaliska karaktären bara finns och går runt, utan att någonsin vara otrevlig, stöts han bort av ovälkomnande tyskar. "Black on white" ("Schwarz auf weiss", Pagonakis & Jäger, Tyskland, 2009) påminner om Janne Josefssons valstugemetod, men går bortom det spekulativa trots den kontroversiella metoden.

"Metastases" ("Metastaze", Schmidt, 2009) och "Russia 88" ("Rossiya 88", Bardin, Ryssland, 2009) fortsätter på det inslagna gränstemat, men nu är det, i likhet med Wallraffs dokumentära experiment, med inriktning på instängdhet. "Russia 88" visar med en enorm konsekvens hur högerextremismen i dagens Ryssland utvecklas, frodas och leder till enorma tragedier. "Metastases" visar ett Kroatien som är långt borta från den självbild som många kroater bär med sig. Huliganism, våld, postkrigstrauman och hat mot allt vad serberna heter tyder på ett samhälle som är nära kollaps. Oavsett om det handlar om somalier i Tyskland, serber i Kroatien eller alla möjliga etniciteter i Ryssland är gränserna rätt så rigida och går inte att krossa så enkelt, trots filmernas försök att se bortom dem.

Sjätte anteckningen

För övrigt vill jag bara skriva att jag blev kär i Caroline Leaf. Kär och kär. Men hon och hennes vackra filmer väckte en varm känsla i magen. Caroline är en av de absolut största animatörerna i världen, och jobbar bl.a. med sand och färg på fingrar som hon smetar in på glasskivor...

Sjunde anteckningen

Jag har missat många filmer. Jag har missat många mästare. Claire Denis och hennes film, Sally Potter och hennes film, Chabrols film, Gondrys film, Wajdas film, Vittorio Storaro, Von Trottas film o.s.v o.s.v. Och en hel del filmer jag sett tar jag inte upp i denna text. Dem kommer jag kanske att återkomma till, längre fram, efter att jag faktiskt insett att jag sett sammanlagt 37 filmer!

Åttonde anteckningen

Fantastiskt att utsätta sig själv för "The temptations of St. Tony" ("Püha Tõnu Kiusamine", Õunpuu, Estland/Finland/Sverige, 2009) och det på min sista dag på festivalen! Det här kommer om 50 år att vara en obestridbar klassiker, hoppas jag. Jag vill inte jämföra den med andra filmer och inte jämföra regissören med andra skapare, men för att skapa sig en bild av filmens utseende och karaktär kan jag nämna några namn. Det finns ett uns av Buñuel, Kaurismäki, Tarkovskij, Bulgakov, Dante, marginaliserade karaktärer i Tom Waits skumma låtar, den svarta humorn och satiren från de bästa öst/centraleuropeiska humortraditioner och mycket annat som inte går att rama in i eleganta beskrivningar. 2010 års festival är över. Tillbaka till akademin. Over and out.
/Sanjin Pejkovic

Emmaboda bibliotek gästbloggar

Som ni nog vet är det inte bara Elin och Siska som bloggar. Ett annat bibliotek som är väldigt häftiga och webb 2.0 är Emmaboda bibliotek, kolla in den! Dessutom är dom väldigt gulliga eftersom dom idag gästbloggar här!

Emmaboda bibliotek gästbloggar

Med Emmaboda biblioteksblogg är min förhoppning att kunna inspirera till läsning. Någon mer revolutionerande bibliotekstanke än så har jag inte med bloggen. Likaväl som att vara en guide bland bibliotekets fysiska hyllor vill jag kunna vara det för dem som är intresserade av att få tips på läsning via nätet. Och den glädje jag kan känna när jag läser något riktigt bra vill jag förstås att andra också ska få känna.

Ett av mina stora glädjeämnen i livet är att upptäcka nya författare. Det gjorde jag i höstas när jag läste Nära hem av Alice Munro. Denna ljuvliga, snart åttioåriga kanadensiska var en ny bekantskap för mig. Man kan tycka att det inte är mycket att orda om att man har upptäckt en författare som mängder av läsare världen över redan läser, dessutom sedan flera decennier tillbaka, men kanske finns det en och annan därute som liksom jag hade missat henne. Alice Munro har byggt i stort sett hela sitt författarskap på att skriva noveller och hon har gjort det med framgång. Nu har hon blivit återlanserad i Sverige med Nära hem, ett slags greatest hits-samling med noveller från 1970- och 1980-tal. Det är bara att tacka och ta emot. Munros noveller är lågmälda och för det mesta helt underbara berättelser som utspelas i Kanada, ibland med en avstickare till norra USA. Människorna i hennes berättelser lever, blir kära, separerar, dör. Inga märkvärdigheter egentligen, ändå är det så jävla bra. Att läsa Munro är att åter bli påmind om att det inte är vad som berättas utan hur det berättas som är det viktiga. När jag upptäcker nya författare, eller läser något som jag tycker är riktigt bra måste jag förstås dela med mig i hopp om att någon annan ska få en lika stor upplevelse som jag har fått. Det vore ju närmast tjänstefel av en bibliotekarie att inte göra det, eller hur? Alla har ju inte privilegiet att arbeta mitt i den skatt som biblioteket utgör. Därför hoppas jag att Emmaboda biblioteksblogg kan fungera som en guide till läsupplevelser som kan göra livet lite större, lite rikare, lite intressantare. Alice Munro är en författare som gör livet större, rikare och intressantare. Läs henne!

Baka, baka JÄTTESTOR kaka

Bakvecka denna vecka. Hurra! Elin och Siska är stora fan till kakor, bullar, mackor, limpor, kex, knäckebröd, tårtor och allt annat som man kan baka. Fast inte spättekaka, det är faktiskt inte så gott.

Tre mumsiga böcker och bakade saker

Duck city av Lena Andersson

Duck city handlar om en stad där ätandet har gått över styr. Alla, utom dom jätterika, är jättetjocka. Jag vet att tanken är att man ska bli äcklad av deras krämbullsorgier men jag blir även lite fikasugen. Det går liksom inte att låta bli!
/Siska

Choklad av Joan Harris

Om man gillar choklad, Johnny Depp och bakning, ja ni vet sånt som gör livet mer uthärdligt, så är Choklad en fin bok att läsa. Här handlar det om en kvinna som öppnar en chokladbutik i en liten by och så handlar det mycket om choklad, kärlek och såna grejer. /Elin

Pannkakstårtan av Sven Nordqvist

Räknas pannkakståra som bakning? Eller är det mer matlagning? Det spelar kanske inte så stor roll. Det vikigaste i den här boken är ändå att Findus får fylla år hur många gånger som helst på ett år. Så borde vara för alla! Pettsonböckerna blir jag alltid glad av att läsa och pannkakor är jättegott!/Elin




Två smaskiga låtar om bakade saker

Bakerman - Laid Back

Bakerman ... is baking bread. Vilken poesi! Annars så fattar jag inte så mycket av texten, men det spelar kanske ingen roll./Elin

Ge mig en kaka till kaffet - Östen med resten
Vad tycker vi om Östen med resten egentligen? Jag vet väl inte om jag tycker det är det svängigaste jag hört men den här texten kan i alla fall jag skriva under på!/Siska

Vilka böcker och låtar om kakor kan du komma på?

Anteckningar från en filmfestival del 2

Här fortsätter filmvetaren Sanjin Pejkovic att berätta om de filmer han såg på filmfestivalen här i Göteborg i år.

Tredje anteckningen

De europeiska dokumentärer som jag ser i år har en tendens att gräva ner sig i det förflutna och på så vis aktualisera dagens problem och eller händelser. Genom att belysa det förflutna kan vi kanske även hitta svar till varför det moderna Europa ser ut som det gör anno 2010. Eller så får vi en historisk lektion utifrån ett visst tema, händelse, TV program eller maträtt.

För mat står i centrum i "Cooking history" (Kerekes, Slovakien, 2009). Dock inte vilken prosaisk mat som helst, utan mat som serverades soldaterna vid olika krig Europa gått igenom under det 20:e århundradet. På så vis får vi höra om vad tyskar åt på östfronten, vad sovjeterna serverades när de ockuperade Ungern 1956, hur och varför Franjo Tudjman, Slobodan Milosevic och Alija Izetbegovic anspelade på sina respektive nationalism då de bjöd varandra på middagar och serverade sin etniska mat i ett land som kanske kunde liknas vid ett smörgåsbord av olika etniciteter, religioner och folkslag.

Filmen är rik på detaljer och ofta korsklipps det mellan arkivbilder av olika krig och djuravrättningar som sker framför kameran. Icke desto mindre framhålls det ständigt en röd tråd av bisarr humor som filmen igenom visar på absurditet i mördandet av andra människor. Soldaterna får mat och överlever tack vare det så att de i nästa stund kan avrätta andra människor...

Riktigt så allvarlig är det inte i "Disco and Atomic War" ("Disko ja tuumasõda", Kilmi, Estland/Finland, 2009) men det handlar också om krigsföring. TV krigsföring närmare bestämt! Filmen öppnas med ett förkunnande om hur mycket Dallas betydde för kommunismens fall i Estland. Filmen är en blandning av det som kallas för kompilationsdokumentär och iscensatt dramatisering av allehanda händelser, ofta kretsande kring människor som på olika sätt försökte trotsa den statliga censuren och titta på finsk TV som erbjöd så mycket mer färg, underhållning och disco än de inhemska kanalerna. Undrar vad Chris Atkins hade sagt om underhållningen som påstås ha störtat en hel ideologi.

Filmen är väldigt underhållande och påminner en del om "Atomic Café", inte minst i de absurditeterna det kalla kriget triggade fram. Inte minst blir jag påmind om en gång då jag tittade på TV tablå från 80-talet från Rumänien. Kompisen som visade mig den sade att alltid försökte titta på jugoslavisk TV, för där fanns den riktiga underhållningen, där fanns sångerna och där fanns de västerländska filmerna man så gärna ville se. "Disco and atomic war" är en i raden av östeuropeiska dokumentärfilmer som på ett nästan självironiserande sätt bringar upp mer klarhet i det väldiga experimentet som kallades "kommunism".

Om "Disco and atomic war" och "Cooking history" blandar in kompilationer, referenser, ironiska och sarkastiska inslag, är "Lawyers - A german story" ("Die Anwälte - Eine Deutsche Geschicte", Schulz, Tyskland 2009) väldigt rak och konsekvent i sin utformning. Några intervjuer blandas med arkivklipp som leder oss till idag. Tre advokaters väg, från Baader-Meinhof anhängare och försvarare till dagens populistiska roller i Tysklands storpolitik vittnar om att systemet oftast äter upp sina motståndare väldigt effektivt och att man till slut, som individ, inte kan värja sig mot konformism, eller om man vill, det moraliska förfallet.

Individens kamp mot det kafkaliknande statsmaskineriet tas upp i den svenska dokumentären "Jakten på Bernhard" (Liljemark, Sverige, 2010). En svunnen tid av ett rikt land har ersatts av oviljan att bry sig om individer som hamnat i samhällets marginaler. Dock är filmen rätt sympatisk, och så fort jag kommit tillbaka till Lund, ska jag försöka ge mig ut och leta efter Bernhards, för länge sedan försvunna, lappar. Dokumentärer som dessa berättar om det heterogena Europa, om länder med disparata förhållanden som på väldigt olika sätt och med olika metoder försöker gräva i sitt förflutna för att få svar på frågan: "Hur kunde det bli så här?".

Även i musikdokumentärer som till synes inte har med det moderna Europa att göra, som exempelvis i den redan recenserade José González filmen eller den bosniska dokumentären "Sevdah" (Andree, Kroatien/Bosnien, 2009), kläms det in detaljer som kommenterar vissa politiska skeenden. I Josés fall handlar det om den politiska situationen i

Argentina som oundvikligen lett Josés föräldrar till ett Palmeland där den svenska flaggan en gång stod för välfärd och den sociala tryggheten. "Sevdah" berättar om den bosniska musikstilen som existerat i ca 400 år och omvandlats till någonting annat under många perioder av utländskt styre i området. Från det orientaliska i det osmanska rikets ockupation, till det mer västerländskt klingande i dragspelet som tagits från Österrike-Ungern, till det mer moderna keyboard som används i dagens moderna utövande av folkmusiken. "Sevdah" ramar in ett lands historia med hjälp av musiken, berättelserna och vittnesmålen. Sevdah som musikstil är kanske redo för att lämna den sydslaviska kulturkretsen och göra besök i det morgondagens Europa, som Bosnien förr eller senare, måste bli en självklar del av.

Fjärde anteckningen

Jag såg två ungerska sci-fi dystopier på raken! Det är inte varje dag man får ett sådant tillfälle! Undrar om den misstro på framtiden som kännetecknar "1" (Sparrow, Ungern, 2009) och
"Transmission" ("Adás", Vranik, Ungern, 2009) har att göra med att Ungern länge lett den europeiska självmordsstatistiken.

I "1" ersätts alla existerande böcker av BOKEN, som ska berätta sanningen om mänskligheten medan "Transmission" handlar om vår besatthet av skärmar och representation. Alla TV- och dataskärmar slocknar och lämnar ett tyst samhälle där människorna inte längre vet hur de ska förhålla sig till sin omgivning och den verklighet som omringar dem. Följaktligen bygger en man, som inte sovit sedan TV försvunnit, upp en mur och slår in ett hål i väggen för att likna det vid en TV skärm han betraktat sin verklighet genom.

Om den ungerska verkligheten förflyttats till framtiden, är man i Rumänien, eller i de filmerna som i år representerar landet, fascinerad av detaljrikedomen i vardagen. I både "The happiest girl in the world" ("Cea mai fericită fată din lume", Jude, Rumänien, 2009) och "First of all Felicia" ("Felicia inainte de toate", Radulescu & De Raaf, Rumänien/Holland, 2009) fästs stor uppmärksamhet vid detaljerna som egentligen är de viktiga. Vardagliga relationer, småord och inga överdrivna gester vittnar om en osäkerhet som präglar landet som fortfarande befinner sig någonstans mittemellan.

/Sanjin Pejkovic

Anteckningar från en filmfestival del 1

Vår jättetrevlige gästbloggare Sanjin Pejkovic såg nästan sjuhundra filmer på filmfestivalen, nej inte riktigt sjuhunda, men nästan. Här sammanfattar han sina intryck från GIFF 2010. Sanjin gör fin musik också, den kan man lyssna på här.

Första anteckningen

Det är lätt att fastna i något obskyra teman som man får ta del av på festivalen. Exempelvis finns det mesta täckt, från "islampunk" via transvestiter och eunucker i Pakistan till en dokumentär om tre advokater som bl.a. försvarade Baader-Meinhof gruppen på 70-talet men vars liv sen dess tagit helt olika vändningar. Man tappar bort sig, eller börjar efter ett tag utveckla lättare slags ångest. Man vet att för varje film man ser, kommer man missa säkert tre till fyra minst lika bra eller rena mästerverk. Till slut, efter att ha sett ett antal hyfsade filmer, men inte DET MÄSTERVERKET man har letat efter, börjar man förutom ångesten bygga upp paranoia. Man tror att det måste vara komplott, att man ser bara okej filmer, medan alla andra ser strålande mästerverk som de beskriver med stora gester. Sanningen är: De ljuger! De flesta filmer på en så stor filmfestival är helt okej, varken mer eller mindre! Det händer att man då och då ser ett antal guldklimpar som man tar med sig för resten av sitt liv. Men många filmer glöms bort redan dagen efter. Inte p.g.a. sin uselhet, för det är väldigt få som är genomusla. Snarare förträngs de i en jakt på det stora verket. Då behöver hjärnan hela utrymmet för att ta in den stora filosofiska skapelsen som kommer att lära människor någonting nytt om dem, någonting som de inte redan visste. Tur är att jag sparar varenda katalog från GIFF. Jag har dock inte vågat bläddra i dem än. Jag vill helst slippa räkna hur många timmar jag spenderat i mörka rum på filmer som jag inte nu kan minnas ens en sekund av...

Andra anteckningen

Får man censurera film? Låt mig ställa om frågan. Är det okej att rippa film från stora Hollywoodbolag för att göra egna versioner? Låt mig ställa om frågan, vem äger en film? Om jag köper en produkt, kan jag då göra vad jag vill med den? I den otroligt givande filmen "Cleanflix" (James & Ligairi, USA, 2009) diskuteras frågan utifrån flera perspektiv. I det religiösa Utah har man kommit på att man kan klippa om filmer från Hollywood, ta bort all nakenhet, våld och annat opassande och på det viset ge mormoner som bor i staten tillträde till det senaste, men med vissa modifikationer. Vi kan nog bli förbryllade av att det vi anser vara väldigt tillrättalagt och snällt i amerikanska filmer väcker enorma diskussioner och kontroverser i det stängda mormonsamhället. Jag tror dock att själva frågan om upphovsrätten är nog viktigare.

I Sverige och många andra länder gör man exakt det som mormonerna gör, men från annat håll. Man laddar hem filmer, laddar upp filmer, filmerna klipps om och läggs på YouTube. Det anses vara en slags Robin Hood-ism som främjar kreativiteten, som är ett alternativ till det Hollywoodkonglomerat som styr hela världen. Men, när ett antal religiösa människor tar bort innehåll de finner olämpligt roas vi av deras bakåtsträvande, vi anser de vara ociviliserade, och inte minst ser ner på deras ideal och tankesätt.

Jag roas naturligtvis av att man i "Cleanflix" tar bort, rensar helt enkelt ALLT som kan uppfattas stötande. Följaktligen finns det ingen plats för t.ex. en scen i "Kindergarten Cop" (Reitman, USA, 1990), där en pojke upplyser Arnold att pojkar har penis och tjejer vagina, eller en snygg dödsskjutning i slowmotion i "Matrix" (Wachowski, USA, 1999). Den urskiljningslösa censuren är intressant och blir naturligtvis en fråga som säger väldigt mycket om rädslan för det "smutsiga".

Filmer som väcker anstöt fördömdes under en mormonkonferens på 80-talet, och många följde uppmaningen att inte titta på det omoraliska skräpet. Därför blev "Clean flix"-kedjan en otrolig succé i Utah. Samtidigt berättas det i filmen om jakten på pengar som gör att uthyrare av omklippta filmer faktiskt bryter mot existerande juridiska och, ännu viktigare, religiösa lagar. Som det alltid är fallet, finns här personer som framställs som moraliskt rena men som naturligtvis har en del smutstvätt de inte vill dela med världen.

Om det intressanta i "Cleanflix" skulle kunna vara informationsborttagandet, översköljs vi av nyheter av allehanda slag i "Starsuckers" (Atkins, Storbritannien, 2009). Nyheter helt utan värde menar regissören Chris Atkins. Hans metoder är inte helt olika Michael Moores. Han planterar några falska kändisnyheter vilka tas in och publiceras helt utan någon vidare kontroll. Atkins tar stöd av flera forskare och journalister som menar att fokus från det allvarliga tas bort genom att koncentrera sig på det lättsamma och ytliga (att jämföra med Roy Anderssons invigningstal i år).

"Starsuckers" är väldigt snygg, väl genomförd med en enkel struktur som dock omfattar allt från talangshower för småbarn i England och USA till nöjesprofiler som bestämt sig för att satsa på seriös politik i Litauen. Dessutom får jag äntligen fog för mitt långa ogillande av Bob Geldof, som jag aldrig kunde argumentera för. Det var bara en känsla jag länge har burit med mig. Tack vare Chris Atkins och hans enorma research får jag äntligen alibi för mitt missnöje!

Båda filmerna är snyggt gjorda med korta animationer som löper filmen igenom. I "Cleanflix" påminner de om futuristiska sovjetiska affischer i sin utformning, medan man i "Starsuckers" låter en trollkarl illustrera regissörens synsätt på dagens nöjesindustri, som en stor illusion, en fabricering som fascinerar oss, men som är helt tom.

Samtidigt blir jag återigen förbryllad. I den ena filmen förfasas vi över att man klipper bort någonting, att det fria ordet får förpassas till förmån för religiösa idéer. I andra filmen känns det nästan som att vi skulle kräva en censurering av nyhetsflödet, så att även "viktiga" nyheter får plats. Så fungerar det inte i dagens värld. Men båda filmerna övertygar oss i vår stupida känsla att det är vi som vet bäst, och att vi skulle kunna reda ut det hela, om vi bara fick fria tyglar...

Söker man konsekvensen i dagens absurda värld måste vi, om vi tycker att det är fel att klippa Hollywoodfilmer utifrån moraliska och religiösa frågor, även se till att förbjuda omklippningar på YouTube och lite varstans. Följaktligen, om vi är för det fria ordet kan vi inte göra något åt att dagens ytliga nöjesindustri breder ut sig alltmer, då det uppenbarligen är det folk vill ha.

/Sanjin Pejkovic

Konstigt, smart, spännande och konstigt igen

Jag får inte riktigt någon rätsida på vad jag tycker om den här boken. Är den fantastisk? Är den bra? Är den spännande? Det jag kan komma fram till är att jag går tunt och ryser av obehag när jag tänker på den. Jan Arnalds nya roman Intimus börjar på ett stormigt hav vid Australien. Men den stannar inte där. Istället får läsaren följa Ferry och Mirra, två lyckade personer i 40-års åldern med välbetalda jobb och tjusiga hem. Men inte är dom lyckliga för det. Det förflutna håller dom fast. För 20 år sen avgav dom ett löfte till varandra på en strand på andra sidan jorden, att 20 år senare mötas där igen. Sen dess har dom inte setts. Men något stämmer inte. Vad som hände efter löftet är det ingen av dom som minns. Medan dagen för mötet närmare sig minns de mer och mer av händelsen.

Det här är lite som en mix av kärlekshistoria, spänningsroman och essäsamling. Jag älskar essäbitarna! Här får man lära sig om Haydn, speciellt Die Sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze, upptäcktsresande, gamla nazister, Uranus månar och andra spännande saker. Vem vill inte veta mer om det?

Litterära samtal med Elin och Siska 42

På söndag kan man fira Alla hjärtans dag om man vill. Om man inte vill det kan man till exempel ligga i sin soffa och läsa en bok om olycklig kärlek. Här får ni två fina tips på sorgliga kärleksskildringar.



Elin tycker att Hjärtans fröjd av Per Nilsson är en fin bok om hur ont det kan göra att vara kär.



Siska verkar inte minnas så mycket av Zoe Valdes Jag skänkte dig mitt liv.

Susanna Alakoski! Håpas du trifs bra i fengelset! Jättebra!

Gud så bra jag tyckte att Svinalängorna var. Så bra att jag var lite nervös när jag skulle börja läsa Susanna Alakoskis nya roman Håpas du trifs bra i fengelset. Men ni vet, man har längtat och längtat och vågar inte riktigt börja för man är livrädd för att bli besviken. Nu oroade jag mig helt i onödan, så klart, för hu så bra Alakoskis nya bok är.

Miljön i Håpas du trifs bra i fengelset är snarlik den vi mötte i Svinalängorna - finländska invandrarföräldrar, mycket alkohol och knapert med pengar. Här växer Anni och Sami upp, syskonen i en trasig familj med alkoholiserade föräldrar. Pappan super och super, får delirium, äter ljus och super ännu mer. Sami hamnar tidigt på glid, går i obs-klass, börjar festa, supa, knarka. Anni är den duktiga flickan som hamnar i fosterhem, studerar, skaffar sig familj, jobb, ordnade förhållanden och dotter.

Och så blir det som det blir. Sami knarkar och knarkar, sitter i fängelse, går på avgiftning, behandlingar, knarkar igen, sitter i fängelse och så där håller det på. Anni blir orolig, ledsen, rädd, förvivlad, uppgiven och arg. Hon är så fantastisk, Susanna Alakoski! Det är så naket och fantastiskt berättat så det blir så starkt att det nästan är plågsamt att läsa. I Håpas att du trifs i fengelset har hon lyckats med en makalöst stark skildring av den anhöriges förtvivlan och maktlöshet. Anni älskar och hatar sin bror, om vart annat, på samma gång. Hatade man inte knark innan man läste den här boken så gör man det när man har läst färdigt den. Blir inte den här boken August-nominerad ska jag äta upp min hatt. Det lovar jag.

Faktabloggen gästbloggar!

Vi har en alldeles sprillans ny stadsdel i Göteborg. Frölunda-Högsbo heter den och i stadsdelen hittar man alltså inte bara Högsbo bibliotek utan även Västra Frölunda bibliotek. Gud så bra! På Västra Frölunda bibliotek finns det ett gäng bibliotekarier som bloggar om faktaböcker. Faktabloggen heter deras fina blogg och den hittar du här. Idag gästbloggar dom hos oss! Hurra!

Häpnadsväckande vackert!

Brutus Östling är bara sådär ruggigt duktig så man väser i ena mungipan, måste han vara såå duktig! För det är han. Vilken fotograf! Hans böcker om fåglar är så fantastiskt vackra att när vi får in dem till biblioteket brukar vi lite samfällt sucka och nästan dregla över de fantastiska bilderna han tar. Han ger fåglarna en sådan enorm personlighet! Och hur länge måste han inte ha lurat i buskarna för att kunna ta dessa bilder. Där kan man tala om mindfullness, meditation, medevetn närvaro, kanske kan han bli en nutida coach på köpet…
Om jag räknat rätt är detta hans sjätte bok om fåglar. Texten är skriven av Susanne Åkesson, tillika också en sån där duktig typ, hon har lurat i buskarna hon med, så professor i zooekologi hon är. /Carina

Att överleva dagen av Brutus Östling (foto) och Susanne Åkesson (text)

Vacker vardagsdramatik

Av någon anledning undviker jag alltid att läsa noveller. Jag tror det är för att jag älskar att dyka ner i en roman som breder ut sig och där man lär känna karaktärerna och där handlingen fördjupas och breder ut sig. När jag läser noveller drabbas jag alltid av känslan "Vad är det jag ska fatta, varför är det så kort?". Jag vet, jag har så många konstiga idéer för mig. När jag läste en artikel i Göteborgs-posten om Alice Munros novellsamling Nära hem så blev jag i alla fall väldigt fascinerad och tyckte hon verkade spännande.

Nära hem är en samling med tolv noveller som alla tidigare publicerats i andra novellsamlingar, så det är som en sorts best of-samling kan man säga. I Munros noveller står kvinnorna i centrum, det är dom som har huvudrollen, det är dom som vi lär känna. Munro är en knivskarp iakttagare och skildrare. Novellerna utspelar sig i vardagsnära miljöer . Vi hamnar på en kalkonfarm under julsäsongen, deltar i en Labour Day-middag och återvänder tillsammans med en kvinna till kvarteren där hon tidigare levt. Min favorit är Miles city, Montana som handlar om barn som drunknar och barn som nästan drunknar. Boken är som ett pärlband med små fina och till synes ganska stillsamma berättelser. Stillsamma, men med ett stråk av vardagsdramatik - ja annan dramatik också. Det är vackert, vemodigt, allvarligt och ljuvligt berättat. Nära hem är en fröjd och en njutning att läsa.

Torslanda bibliotek gästbloggar

Det är ju såklart inte bara Hisingens och Högsbos bibliotek som bloggar. Det finns massor med andra gästbloggande bibliotek. Längst ut på finfina ön Hisingen (Sveriges fjärde största ö) hittar man Torslanda, där finns förutom stora bilar, villor, fina badplatser och goda hallon ett bibliotek! Som bloggar! Och som gästbloggar här för er idag!

Torslanda bibliotek gästbloggar

Jag som skriver det här inlägget heter Ulrika och jobbar i Torslanda bibliotek. Jag skriver i vanliga fall i vår egen blogg – torslandabibliotek.blogspot.com. Den handlar om vad som är på gång hos oss och så finns det tips om böcker, filmer, musik med mera. Det som händer i Torslanda bibliotek är ju alla välkomna att delta i, så kanske kan ni hitta något arrangemang som passar er smak någon gång. Vi ska till exempel ha en föreläsning om digitalfotografering i mars.

När jag fick frågan om jag ville gästblogga här, så tänkte jag att självklart vill jag det. Något ska jag väl komma på att skriva om. Tänkte så det knakade och kom på att jag ska skriva om att jag återigen har börjat läsa Fantasy. Det började i somras, då jag upptäckte den australiensiska författaren Trudi Canavans trilogi The black magician trilogy.

Den första boken i serien heter The Magician’s guild och den kunde jag knappt lägga ifrån mig, så bra tyckte jag att den var.
Bokens handling i korthet:

Det är dags för den årliga utrensningen av icke önskvärda personer i staden Imardin. Det är de fattiga, lösdrivarna och de kriminella som ska slängas ut utanför stadsmuren. De mäktiga magikerna tar sig, skyddade av sina besvärjelser, an uppgiften utan dåligt samvete.

Men folket är i upprorsanda och en tonårsflicka i folkhopen lyckas med det omöjliga. Hon kastar en sten som tränger i genom en av magikernas sköld och fäller honom till marken.

Nu börjar en jakt på den fattiga flickan, som besitter så mycket vild och rå magi. Hon måste genast infångas och föras till akademin, för annars utgör hon ett fruktansvärt hot mot stadens invånare. En magiker som inte har tränats att tämja sin magi kommer ohjälpligt att förintas och ta stora delar av staden med sig.

Av någon anledning så är inte Trudi Canavans böcker översatta till svenska, vilket är synd. Böckerna är så bra att något förlag borde vilja översätta dem. Men om man känner att man klarar av att läsa på engelska så rekommenderar jag varmt den här trilogin och även hennes trilogi som heter The age of five.

För övrigt kan jag säga att den bästa fantasy jag någonsin har läst är Robin Hobbs trilogi The Farseer trilogy. Den finns översatt till svenska och finns till utlån på biblioteken i Göteborg. Robin Hobb är ett alias för Margaret Ogden och hon är i mitt tycke en av de bästa författare jag har stött på under hela mitt läsande liv.

Ida och Barack

Vår favvogästbloggare Ida hittar man alldeles snart arbetande på biblioteket i Södertälje. Vi önskar henne LYCKA TILL! Hon har inte bara hunnit packa sitt flyttlass, hon har även läst och bloggat så här bra:

Just nu känns det som att mitt mest utmärkande karaktärsdrag är att jag pratar, läser och tänker på Barack Obama HELA tiden. Alltså det gör jag ju inte, jag bara gör det mer än vad som kanske är sunt men vadå, det måste ju vara bättre än knark väl?
Nåväl, det är något i att Barack Obama faktiskt blev president som är som den vackraste askungesaga, en askungesaga för oss som kanske mer bryr oss om politik än att bli lyckligt gifta. Tänk liksom, han började som socialarbetare! Och han fick sjukt mycket människor att arbeta gratis för förändring, han fick folk att tro på något! Och han verkar så himla smart!

I Det amerikanska löftet har Martin Gelin skrivit en bok om Obamas presidentkampanj men även om USA i allmänhet, hur presidentvalskampanjerna är, hur olika kandidater genom åren har hanterat saker som etnicitet och klass. Och hur Obama löste sånt som tidigare svarta presidentkandidater inte lyckats med. Det är en väldigt intressant och otroligt lättläst bok, det känns som om sidorna fladdrar förbi men att man ändå lär sig massa om USA som man inte visste.
Gelin reser runt i USA och träffar volontärer och journalister som alla ger sina egna versioner av Barack Obama och hur han ändrat deras liv eller sätt att tänka. Det är klart att det är en väldigt positiv bild av Obama och hans presidentvalskampanj men man märker att författaren har försökt tona ner de värsta hyllningskörerna och ansträngt sig för att sätta in Obama i ett sammanhang så att han inte bara blir den där obegripliga karismatiska ledaren som lyckas med allt han gör och vill.

Så ja, den här boken om Barack Obama är också ett måste om du är det minsta intresserad av amerikansk politik eller bara vill läsa något positivt och glatt och gråta lite för att det är så fint att våga hoppas.
/Ida

How am I supposed to live without you?

Ingen vecka passar väl så bra som Alla hjärtans dag-veckan att vältra sig i sånger om brustna hjärtan och svår, komplicerad och olycklig kärlek. Gammal fin soul från 60-talet är den bästa källan att hämta sina hjärtesorgslåtar, tycker jag. Storslagna dramatiska känslor förpackade i en snygg, förtrollande enkel och svängig förpackning sjunget av någon tjusig girl group med jättemycket eyeliner och mascara. Hur bra kan det bli? Inte bättre än så här. Vem har inte velat sjunga så här för en karlslok (eller kvinnslok)?

Why do you keep a coming around
Playing with my heart?
Why don't you get out of my life
And let me make a new start?
Let me get over you
The way you've gotten over me

Kim Wilde ville göra det! Och du har säkert också velat göra det en massa gånger! Här kommer mina favoriter. Lyssna på texterna så förstår du varför de är så bra, de talar för sig själva.

Elins bästa låtar om olycklig kärlek:
Bettye Swann - (My heart is closed) for the season
The Supremes - You keep me hanging on
Four Tops - Standing in the shadows of love
The Ronettes - Is this what I get for loving you baby?
Darlene Love - Long way to be happy

Vilka är dina hjärtesorgsfavoritlåtar?