Jag vet att jag lovade att jag inte skulle tipsa om några deppiga och sorgliga böcker i år. Men jag är verkligen extremt dålig på att läsa trevliga romaner om välfungerande familjer och glättiga böcker om unga tjejer som köper en massa dyra skor och dricker cocktails. Jag vill väl läsa böcker jag blir berörd av, helt enkelt. Och berörd blir jag av Allt som återstår av Elin Boardy. Boken bygger löst på Elins morfars mors liv, kring vilket Elin spinner en fiktiv berättelse.
Emma bor på Orust och det är i början av seklet. Hennes syskon har flyttat från gården och kvar är Emma och hennes pappa. Hon har inga val eller några möjligheter att leva ett annat liv, utan lever sitt liv på samma sätt som sin mamma. Hon sköter sina sysslor på samma sätt som hon sett sin mamma sköta sysslorna. Emma blir med barn med drängen, tvingas gifta sig och föder en hel massa ungar. Livet är mödosamt och slitigt. Ja, det är precis så där eländigt, fattigt och strävsamt som man tänker sig att det var för kvinnorna förr. Så här bedrövligt ni vet. Hm, ja det där var en dikt av Fröding som inte handlar om mig och inte om Elin Boardy heller, hoppas jag. I Emmas liv dör människor och råkar ut för olyckor och Emma får bära allt det jobbiga inom sig. Det finns inget utrymme för hennes tankar och känsloliv, så klart, när allt handlar om att amma barn, mjölka kor och tvätta lakan. Så Emma får bära allt det jobbiga inom sig, tills allt brister för henne. Det är en fin skildring av en ung kvinnas utsatthet, ensamhet och inte minst längtan efter kärlek. Boken känns så verklig och äkta och är så bra. När jag läste de sista kapitlen så började jag gråta på spårvagnen och det var inte för att jag är särskilt skör och bräcklig, utan för att den var så vacker och sorglig. Och om jag hade träffat Emma så hade jag gett henne en stor kram och strukit henne över håret och sagt till henne att man inte behöver vara så där stark och klara allt själv hela tiden. Sen hade jag spelat den här fina sången som handlar om en annan Emma för henne. Åh, den är så vacker så jag nästan vill gråta igen.
Emma bor på Orust och det är i början av seklet. Hennes syskon har flyttat från gården och kvar är Emma och hennes pappa. Hon har inga val eller några möjligheter att leva ett annat liv, utan lever sitt liv på samma sätt som sin mamma. Hon sköter sina sysslor på samma sätt som hon sett sin mamma sköta sysslorna. Emma blir med barn med drängen, tvingas gifta sig och föder en hel massa ungar. Livet är mödosamt och slitigt. Ja, det är precis så där eländigt, fattigt och strävsamt som man tänker sig att det var för kvinnorna förr. Så här bedrövligt ni vet. Hm, ja det där var en dikt av Fröding som inte handlar om mig och inte om Elin Boardy heller, hoppas jag. I Emmas liv dör människor och råkar ut för olyckor och Emma får bära allt det jobbiga inom sig. Det finns inget utrymme för hennes tankar och känsloliv, så klart, när allt handlar om att amma barn, mjölka kor och tvätta lakan. Så Emma får bära allt det jobbiga inom sig, tills allt brister för henne. Det är en fin skildring av en ung kvinnas utsatthet, ensamhet och inte minst längtan efter kärlek. Boken känns så verklig och äkta och är så bra. När jag läste de sista kapitlen så började jag gråta på spårvagnen och det var inte för att jag är särskilt skör och bräcklig, utan för att den var så vacker och sorglig. Och om jag hade träffat Emma så hade jag gett henne en stor kram och strukit henne över håret och sagt till henne att man inte behöver vara så där stark och klara allt själv hela tiden. Sen hade jag spelat den här fina sången som handlar om en annan Emma för henne. Åh, den är så vacker så jag nästan vill gråta igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar