Yo! Social misär utan stenåkrar!

Något av det mest irriterande jag vet är folk som säger att dom inte läser deckare. Exakt vad är det man inte läser? Vad är det då som definierar en deckare undrar jag medan jag blir högröd av irritation över folk som sätter sig på höga hästar och förkastar böcker bara för att en polis är med. Blir det en deckare om det har skett ett brott? Blir det en deckare om det är en polis med? Blir det en deckare om förlaget kallar det en deckare för att boken ska sälja mer? För mig är deckare ett perfekt sätt att träffa på modern socialrealism, långt från bönder som plockar upp sten på åkrar i 1900-talets Sverige.

Jag har tidigare tipsat om Denise Mina och Dennis Lehane. En annan av mina favoriter när det gäller deprimerande socialrealistisk litteratur där folk röker crack och inte har några framtidsutsikter är George Pelecanos. George Pelecanos har precis som Dennis Lehane skrivit manus för The Wire och det vet vi ju alla vad det betyder (nja, vi som sett The wire i alla fall), hårdkokt, deprimerande och fantastisk dialog, som här

I Pelecanos Washington DC är livet skit, din mamma går på crack, din bror sitter inne och din enda räddning är att gå med i ett gäng, för att citera Wu tang ” life as a shorty shouldn't be so rough” Socialrealism på en ny nivå. Och det är riktigt, riktigt bra. Man kan nästan känna stanken i gränderna, höra sirenerna och känna den bottenlösa tröstlösheten.
Typ såhär är det

Börja med Right as Rain (Ren som snö på svenska, dock mycket bättre på engelska). Det råkar vara flera poliser, en deckare och ett mord med men den handlar framförallt om misär och rasism och deckarhistorien är närapå en bihandling.