Idas bästa och sämsta klasskildringar

Den här veckan är det ju första maj och såklart handlar veckans lista om klass. Eftersom vi har en expert i bibliotekarie-bekantskapskretsen lät vi Ida Forsberg, som är bibliotekarie i Askim och använder ordet hegemoniteorin regelbundet, sätta ihop listan. Här kommer den!

För mig är alla böcker klasskildringar, det är ett perspektiv som passar mig ypperligt och här kommer listan med mina favoriter i den vida vida kategorin klasskildringar. Så det här är alltså i princip listan på mina bästa böcker.

Fyra bra klasskildringar

Mirandaböckerna av Kerstin Sundh.

Ens första klasskildring är ibland den bästa. Jag var helt besatt av Miranda men främst kanske av hennes mamma Vivan som slet ont och kanske tog sig en bläcka för mycket. Och hur kallt det var och hur lång den där backen var. Att det sedan visade sig att Miranda egentligen var rik brydde jag mig inte så mycket om, jag gillade bättre när man fick läsa om löss och sånt.

Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström.

Tyvärr råkar Blondinbella också ha de här som favoritböcker men det kan inte hjälpas, det är hon som ska ge sig inte jag. för det här är ingen Stockholmsskildring, det här är ju en mängd klassskildringar, ett myller av klasskildringar! Jag tycker bäst om de första böckerna när det var som svårast. Mycket löss här också vill jag minnas.

Var det bra så av Lena Andersson

Vissa böcker lyckas ju kännas på pricken utan att man riktigt kan sätta fingret på den där pricken. Det här är en sådan bok. Det jag gillar bäst med den är att det är en förortsskildring och en klasskildring där det inte är etnictet som används som förklaringsmodell utan klass. Och så gillar jag att den känns så arg men samtidigt så lugn. Som att den är skriven av en rasande men behärskad författare.

Brideshead revisted (tvserie)

Alla säger ju att den här handlar om katolicism, jag fattar inte det. För mig handlar den om hur en medeklasskille utan anor tyr sig till en depraverad och exentrisk överklassfamilj. Och så handlar den om att inte klara av kraven en priviligierad uppväxt kan ställa på en.

En dålig klasskildring

Ondskan av Jan Guillou

Jan Guillou avslöjade IB-affären och det var väldigt bra gjort men sen skrev han Ondskan och det var väldigt dåligt gjort så han hamnar på plus minus noll för mig. Ondskan handlar om en utsatt men genialisk överklasskille som trots att han har typ hela världen emot sig klarar sig genom att han alltid gör rätt. Alltid. Killen har inget fel. Han bara gör allt perfekt och trots att boken handlar om överklassens pennalism, ett intressant ämne i sig, så blir jag bara irriterad på huvudpersonen. Att boken sedan i princip alltid finns med på SFI-elevers läslistor gör mig lite orolig över bilden av Sverige vi sänder ut och vad SFI-studenter ska använda boken till.

Vilka är dina bästa och sämsta klasskildringar?