Karin har läst två böcker. En tjock och en lite mindre tjock.

Karin Eggert jobbar på Gamelstadens bibliotek här i Göteborg. Karin gillar att laga mat, springa, har varit i Australien och läser jättemycket. Här skriver hon om två böcker:

Tjocka böcker lockar inte mig. Jag är en snabbläsare och klämmer 200 sidor på en kväll. De lästa romanerna faller som dominobrickor under veckor jag har tid. Andra veckor håller jag mig borta från litteraturen. Det är inte lönt för mig att läsa några sidor innan jag somnar. Jag vill uppslukas! För mig handlar det om något annat än att få mig lite ord till livs. Man skulle kunna likna mig vid en missbrukare antar jag, som inte kan få nog när jag väl börjat läsa.

Om det går ligger jag kvar i sängen och läser, låter den andra världen ta över och får det verkliga att blekna. Det blir som en kamp mellan de båda verkligheterna bokens och min egen. För mig är läsandet den bästa rekreationen. Att lämna sin värld så mycket och sedan komma tillbaka, utvilad, omskakad och inspirerad. Trots att jag varit en storläsare i hela mitt liv, eller kanske tack vare, så blir min facsination över läsandets större och större.

När jag skulle börja läsa Vi, de drunkade av Carsten Jensen så hade jag ett visst motstånd. Det är en tjock bok över 700 sidor och jag förstod att det här skulle ta tid. Men läs den! Romanen handlar om Marsdal, en kuststad i Danmark. Vi får följa olika personer från 1800 talet till 1945. Boken har ett vi, man skriver i vi form, fast det finns några personer som man följer. Fast detta med ett vi är intressant. Det finns alltid ett vi, en gemensam uppfattning, vilket kan vara kul att tänka på.

Berättelsen följer ett sjömansfolk och det är mustigt ger en historisk återblick, en bild av den tragik som följer de många drunkningsolyckor som drabbar sjömansfolk. Fast vad Jensen gör allra bäst är att komma nära de människorna som han beskriver och få i en osannolikt spännande men trovärdig historia. Vad jag tycker är allra viktigast för att jag skall tycka en bok är bra är att jag tror den, att det som händer verkar sannolikt och det gör jag verkligen här. Jag kastas ut på stormar till havs, kliver i land på stränder i främmande länder och sitter på redarkontor och funderar på ifall det är dags att lägga av med segelfartyg. Jag kommer nära de personer som skildras, blir ett med dem och det är ju så det skall vara när en bok tar så som jag
tycker att den skall ta i.

Ja sen är berättarjaget och det vi som det skrivs om nästan uteslutande maskulin. Men inte bara och det är uppenbart att Jensen är fullt medveten om vad han gör. Slutet i den här boken är också ett mästerverk. Min idé om hur romaner slutar är att de oftast är dåliga, som om författaren inte riktigt vet vad hon skall ta sig till, lite nu skall vi tänka på refrängen känsla. Jag
gillar snabba farväl. Att gå när det är som bäst och utan att ha alla svar och så slutar det i den här boken.

Eftersom Che Guevara varit en person som finns på tryck på de stora klädföretagens tröjor, kommunistJesus, så har jag länge insett att jag borde läsa om honom. Få reda på vad det är för typ. Därför valde jag Björn Kumms bok Che. En väldigt summarisk biografi på 290 sidor som
följer Ches liv fram till hans död. Att jag valde den här boken var för att den var så kort, men ibland det var svårt att hänga med i svängarna ibland eftersom Guevara levde ett så händelserikt liv.

Guevara var en ganska fanatisk person som lät kampen för kommunismen gå före allt annat. På gott och ont skulle man kunna säga. Han lät sig aldrig korrumperas av makt och skällde exempelvis ut ett biograf biträde som ville låta honom komma in gratis. Samtidigt så hade han inga problem att arkubesera förrädare. Där fanns en osjälviskhet som i alla fall imponerar stort på mig. Samtidigt så var det väl hans storhetsvansinne som fick honom på fall tillsist. Jag menar världsrevolution med gerillarörelse, kom igen! Det finns mycket att tänka om fanatiker. På många sätt var ändå Che Guevara ett slags övermänniska som ställde enorma krav på sig själv, sin familj och sina underordnade.

En rolig episod i boken är när Fidel Castro skall bilda regering och frågar sitt sällskap om det finns någon ekonom i församlingen. Che svarar jag vilket resulterar i att han blir chef för riksbanken. När Fidel sedan frågar honom i fall han verkligen är ekonom, så svara han, nej jag trodde du sa kommunist! Ches pappa hade sedan blivit alldeles blivit förtvivlad och sagt att Castro måste vara galen för varje gång en Guevara startat ett företag så har det slutat i konkurs! Under sin tid i gerillan i Kuba så tjänstgjorde Guevara också som tandläkare (han var ju läkare). Han lär varit mycket hårdhänt. En av soldaterna från gerillagruppen sa sig ha grundlagt sin tandläkarskräck under denna tid. Men Che skall enligt vad som sagt ha skinit upp varje
gång någon pratade om tandvärk. Ja om detta och mycket mer kan ni läsa i Kumms bok. Läs den!