En hemsk författare svarar snällt på hemska frågor

Hur många gånger som helst så har Pål rekommenderat mig att läsa Fjärilen i Tibet av CJ Håkansson. Nu är jag en ganska feg person som inte vågar läsa skräckböcker, men efter det att CJ har varit så himla snäll och svarat på våra hemska intellektuella frågor så lovar jag att läsa, även om den ser hur hemsk ut som helst.

Vilken är den bästa skräckboken du har läst?
Jag har starka minnen av Dödsbädden (Nightshift) av Stephen King som jag första gången läste med stora ögon och darrande händer som tioåring. Jag tycker fortfarande att många av novellerna i Dödsbädden är riktigt otäcka. Trots att King är alldeles för rationell för att verkligen får mig att tända på alla cylindrar som vuxen, så beundrar jag honom enormt. På senare år har innehållet i hans romaner varit lite för fladdrigt för att kunna leva upp till hans gedigna sjuttiotalsproduktion, men han är och förblir en mästare som revolutionerat genren och gjort den relevant för andra än inbitna skräcknördar. Hans prosa är lekfull, han trycker på rätt knappar, han förstår människor och hans skildringar av amerikansk arbetarkultur är träffsäkra. Han är också en av de få genreförfattare som lyckas fånga underklass och fattigdom utan att överdramatisera eller romantisera.

Vilken är den bästa skräcklåten du har hört?
Lucifer over London av Rotting Christ. En stark atmosfär och bra suggestiv lyrik, som känns smutsig och pervers, trots sin elegans. Eller kanske Hotel California av The Eagles. Jag tyckte den var läskig när jag var barn och fick riktigt häftiga bilder i huvudet av texten.

Vilken är den bästa skräckfilmen du har sett?
Att tvinga mig välja mellan hundratals favoriter är osedvanligt grymt och borde väl bevisa för var och en att bibliotekarier är betydligt ondskefullare än vad folk i allmänhet tror. Lite sådär i smyg. Jag föredrar helt klart asiatisk skräck samt sjuttio- och åttiotalsskräck från Italien och USA. Men om någon sätter en pistol mot tinningen på någon jag tycker om, så får jag väl säga Hellraiser, bara för att den betytt så mycket för mig på ett rent personligt plan och för att jag sett den så många gånger. Den är vacker, spännande och föredömligt grotesk. Inte speciellt otäck, men all skräck behöver nödvändigtvis inte vara lika skrämmande som originalversionen av Dark Water för att vara bra. Det finns många underavdelningar inom skräck och den ena är inte per automatik bättre eller finare än den andra.

Jag skrattar nu nöjt över att jag fick med mer än en film.

Vilken är den sämsta skräckboken du har läst?
Sorgligt nog är det lättare att hitta dåliga skräckböcker än bra. Jag har läst så många dåliga att det är svårt att utnämna en till att vara sämre än någon annan. Då måste man ju tänka på dem och återuppleva något man helst vill förtränga. Jag tycker alla böcker av James Herbert är förfärligt fåniga på alla plan, men jag undrar inte om någon av Dennis Wheatleys inskränkta och pinsamt löjliga romaner ändå tar priset. Så jag drar till med En dotter åt djävulen. Tuff titel, gräslig bok. Jag kan lätt läsa en taffligt skriven kioskdeckare med solitt innehåll och spännande idéer eller karaktärer, men jag lackar ur helt när det är tvärtom. Att säga något smart på ett klumpigt och otränat sätt är olyckligt, men att säga dumma saker på ett smidigt sätt är oförlåtligt.

Vilken bokkaraktär är mest skräck?
Kurtz i Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad. Han har återvänt från avgrundens rand med något viktigt att berätta. Skräck har en förmåga att sätta saker och ting i perspektiv. Skräck är som en liten flört med döden och en sådan mår nog alla bra av att ha lite då och då, för att kunna uppskatta livet bättre. Döden kastar om allt och förvandlar frågor som verkar stora, till väldigt små och små frågor till oändligt stora. Det låter lite flummigt, kanske, men jag tror fast och fullt på att man inte är komplett som människa förrän man insett sin egen obetydlighet och otillräcklighet. Att vara i kontakt med mörkret och se hur fula vi trots allt kan vara, gör att vi uppskattar och vårdar det vackra inom oss så mycket bättre. Jag tror att den gängse skräckfantasten, vare sig han eller hon, är medveten om det eller inte, har många gemensamma drag med den sökande huvudpersonen Marlow i Mörkrets Hjärta. Vi vill gärna
träffa Kurtz och spegla oss själva i hans mardrömsgestalt.