Ett kort modeboktips och en längre modeboksdiss

Jag är en mycket modemedveten människa om jag får säga det själv, åtminstone i teorin. Jag gillar att läsa om mode och jag har alldeles för mycket kunskap (som jag inte använder till annat än till att förvåna folk) om modehus och typ skomärken.

Nu har jag suttit och bläddrat och läst i Vintage av Marie Birde som är en nyutkommen bok om just vintagemode, eller som vi sa när jag gick i gymnasiet, second hand.
Med start på 1910-talet får vi följa historien uppdelat i decennier med nedslag hos särskilt betydelsefulla märken och andra företeelser. På slutet finns en liten vintageskola där man får tips om vad man ska leta efter och hur man hanterar sina fynd.
Det är en färgglad bok som är rolig att bläddra i, massor av bilder och massor av inspiration, det är ett enkelt språk och inga särskilda förkunskaper krävs, allt presenteras rakt upp och ner, lite som ett smörgåsbord, plocka det du gillar. Min enda invändning är att del rubriker och bildtexter är svåra att läsa då man blandat färger som gult och vitt, inte det enklaste att se vad det står tyvärr. Men en fin blädderbok är det och om du brukar lyssna på Stil i P1 (som Marie Birde också jobbar med) kommer du känna igen tonen, upplysande och intresserad.

Som motsats till Marie Birdes lättsamma och avslappnade inställning till mode kan jag inte låta bli att ställa mitt personliga irritationsobjekt Martina Bonnier med sin bok Fashionista som kom ut för några år sedan. Här få man lära sig hur absolut nödvändigt det är med korrespondenskort som du lackar igen med ditt eget sigill, att du ska se plagg som investeringar och då köpa signaturplagg från olika designers, att man säger bild och inte foto om eh, ett foto och att modedamer alltid litar på sina Herméväskor. Men det man mest får lära sig av att läsa Fashionista är att det inte finns några gränser för hur egenkär man som människa får och kan bli. Det är foton nej förlåt! Bilder! på Martina Bonnier precis hela tiden, och efter att ha läst den här boken känns det som att jag vet mer om vad Martina Bonnier gillar än vad jag själv gillar. Och den underliggande åsikten genom hela boken är att om jag inte redan tycker som Martina Bonnier så borde jag verkligen göra det, man vill ju inte vara en slashas som inte förstår varför en väska som man måste stå på väntelista för att få köpa ska ses som en investering, den kommer väl användas och slitas som allt annat? Det är ju precis så här mode och andra i grunden roliga saker blir tråkiga, genom att det ska vara så strikt och framförallt, så självklart kosta sjukt mycket pengar.
Det känns som om Martina Bonnier har skrivit en bok som riktar sig till den lilla grupp människor som lever precis hennes liv, ett fåtal moderedaktörer, lyxfruar och kändisar. Men det är ju inte de som läser den här boken, det är det som känns så sorgligt. Och jag tror inte att man behöver köpa smycken på privata visningar hos Cartier (det är höjden av lyx enligt M. Bonnier, alltid med ett champagneglas i handen!) eller leta vintagesportkläder på familjens sommarställe i Falsterbo för att vara välklädd eller modemedveten, det verkar ju lite jobbigt.