Som ni vet så är jag sjukt svag för böcker om människor som lider och har det svårt. I Paolo Giordanos Primtalens ensamhet finns allt jag gillar – neurotiska, traumatiserade och känslomässigt störda personer som kämpar omkring i sitt elände. Vi möter Mattia och Alice och dom har det inte ett dugg kul. Alice råkar ut för en olycka när hon är barn som gör att hon är halt, har skitsvårt att få kompisar och har ätstörningar. Mattia tröttnar på att släpa runt på sin utvecklingsstörda syster, råkar tappa bort henne så hon försvinner och aldrig kommer tillbaka och han straffar sig genom att skära och bränna sig. De träffas, blir vänner, och när vänskapen börjar likna kärlek fixar dom inte det utan drar sig undan varandra. Genom att de är så upptagna av sina egna problem så ha de svårt att släppa in varandra och i boken förklaras detta med ett resonemang om primtal, men eftersom jag bara blir stressad av siffror och matematik så tänker jag inte försöka mig på att förklara det. Inte ens till varandra når Alice och Mattia fram, och bokens styrka tycker jag är skildringen av deras barndomsupplevelser.Nattsvart jävla skitelände alltså och nu kan man ju fråga sig varför man ska läsa om nattsvart skitelände. Ja, det behöver man inte göra, man kan läsa sånt här istället, men Primtalens ensamhet är en insiktsfull och fin bok (och stundtals lite rolig!!) om en skör kärlekshistoria och om hur känslomässigt bagage hindrar människor från att leva i nuet och skapa relationer.
Denna bok och två andra böcker som inte heller är så uppmuntrande kan ni höra Elin radioprata om här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar