Jaha ja, nu är det dags för mig att veckotipsa om en sorgsen man med gitarr som sjunger lite vemodiga låtar om kärlek och om att vara en nörd. Jag är ju inte Elin för intet, menar jag. Jag älskar Josh Rouse. Nu är ju hans senaste två fullängdare sorgligt bleka, men det förlåter jag honom för eftersom det har släppts en samlingsskiva – The best of the Rykodisc years, som bara har bra låtar på sig. Misstaget man har gjort är att man inte har med den här låten som är en av de mest fantastiska låtar som gjorts någon gång. Det klippet är förresten ifrån en svinbra spelning jag såg här i Göteborg, där alla i publiken (inte jag) var män i rutiga skjortor.
Josh Rouse gör någon sorts singer-singwritermusik - finstämda låtar med vackra texter och med mycket känslor och värme i. När jag lyssnar på hans skivor vill jag krypa ihop i min soffa under en tjock pläd, dricka kopiösa mängder te och läsa en sorgsen bok. Josh Rouse är liksom inte tokdeppig som Joy Division, där man bara vill ta fram alla rakblad och sjunka ner i nattsvart ångest – utan det är lite småmysigt, halvdeppigt och lite lagom mycket ångest. Att Josh Rouse dessutom har släppt en skiva med Kurt Wagner från Lambchop (som jag har tänkt gifta mig med, så han ska kunna sjunga för mig precis hela tiden) är en fantastisk bonus. Jag måste ger er en Lambchoplåt också, annars klarar ni er inte.
Josh Rouse gör någon sorts singer-singwritermusik - finstämda låtar med vackra texter och med mycket känslor och värme i. När jag lyssnar på hans skivor vill jag krypa ihop i min soffa under en tjock pläd, dricka kopiösa mängder te och läsa en sorgsen bok. Josh Rouse är liksom inte tokdeppig som Joy Division, där man bara vill ta fram alla rakblad och sjunka ner i nattsvart ångest – utan det är lite småmysigt, halvdeppigt och lite lagom mycket ångest. Att Josh Rouse dessutom har släppt en skiva med Kurt Wagner från Lambchop (som jag har tänkt gifta mig med, så han ska kunna sjunga för mig precis hela tiden) är en fantastisk bonus. Jag måste ger er en Lambchoplåt också, annars klarar ni er inte.
Jag brukar lyssna på Josh Rouse när jag sitter på mitt kontor på biblioteket (som ser mer ut som ett tonårsrum på grund av alla idolaffischer som sitter på alla väggarna än ett propert bibliotekariekontor). Till min stora stolthet och glädje har mina två senaste kontorskamrater varje gång jag spelar hans låtar kommenterat hur bra det är. Då kan jag berätta att annars så lyssnar dom på Celine Dion (Anna) och politisk hip-hop (Siska). Så slutsatsen av denna extremt vetenskapliga undersökning blir att ALLA bibliotekarier gillar Josh Rouse! Vilken kvalitetssäkring! Och dom som påstår något annat gör det egentligen, men vill bara verka lite mer gladlynta och lättsamma än vad de egentligen är.
Här är låten som Siska tycker bäst om på skivan, hon hälsar att det är en fantastisk låt!
Inlägg
4 kommentarer:
Politisk hiphop? Sen när då? Jag lyssnar ju på hiphop som handlar om rymden! Typ såhär http://www.youtube.com/watch?v=a2ICdCJNaKI
Jaja, dom där rapparna pratar ju så fort så man hör ju inte vad dom säger! Jag skrev politisk hip-hop mest för att du skulle framstå som jävligt mycket fräckare än mig som bara lyssnar på gnälliga gubbar. Det är ju dessutom sant att du är väldigt mycket fräckare än mig.
Deltron 3030 äger.
Har ni Lambchops live-dvd på biblioteket? (jag insåg precis att den existerar!) Då kommer jag och lånar den.
Tyvärr så finns inte Lambchops dvd att köpa för oss. Vi måste ha hyrfilmrättighet på våra filmer och då är det skralt med truckerkepskillar med rutiga skjortor.
Skicka en kommentar