Muntert elände

Katrin kom inspringandes på mitt kontor och pratade varmt om en ungdomsbok som hon hade hört om på tv, Pucko av Marie-Aude Murail. Hon var så entusiastisk att det inte gick att låta bli att genast läsa den.

Pucko är en 22årig förståndshandikappad pojke. Hans pappa vill att han ska sitta på en institution och inte gå lös bland folk, men hans 17årige lillebror Kléber vet att Pucko inte skulle fixa att komma tillbaka till den hemska anstalten som han har bott på. Kléber måste således ta hand om honom alldeles själv, vilket är ett tufft ansvar för en tonårskille så klart. Speciellt när man ska få allt annat i livet att funka, med tjejer och skola och sånt. Kléber lyckas fixa så de får bo i ett kollektiv, och kollektivet är så himla fint skildrat. Det är med en värme och humor som relationerna mellan ungdomarna som bor där och deras romanser skildras.

Att ta hand om Pucko är långt ifrån lätt och många gånger är det för mycket för Kléber att hantera. Pucko lyckas trassla till det ett otal gånger för alla i kollektivet, och hans lillebror slits mellan plikten och kärleken till sin storebror och längtan efter ett problemfritt och lugnt liv.

Detta är en hemskt trivsam och mysig bok, vilket kanske kan verka märkligt med tanke på att det är ett tungt tema i boken. Murial har lyckats skriva en ganska glad bok om ett allvarligt ämne. Det är roligt, allvarligt och gemytligt - utan att bli ett dugg banalt. Jag gillart!