Äntligen lite metal på bloggen. Och inte vilken metal som helst - det blir doom metal. Asfräckt.

Det har gnällts lite över att Ein och Siska aldrig skriver om metal här på bloggen. Vi är så oerhört tillmötesgående mot våra läsare, så vi har kallat in en riktig expert på detta ämnet, fräcka och häftiga Emma Lindgren. Emma har inte bara tuff musiksmak, hon gillar Star Trek, vampyrer och är bibliotekarie. Oerhört sympatiskt. Här bloggar hon:

Eftersom det verkar som om i alla fall Elin musikmässigt gillar ledsna män tänkte jag bräda henne. Vissa män jag lyssnar på är fruktansvärt ledsna! Jag tänkte slå ett slag för doom metal, något det finns alldeles för lite av i biblioteksvärlden.

Vad är då doom metal? Jo, det är tungt. Det är långsamt. Och det är hårt.Det finns löjligt många undergenrer, men dem skippar vi här.

Jag gjorde ett facebooktest för att se hur mycket metal jag är. Resultat: True servant of darkness. Och det är väl ungefär hur jag känner mig när jag lyssnar på ett av mina absoluta ståpäls-favoriter, My Dying Bride, ett brittiskt doommetalband (som kommer till Metaltown!) med inslag av death metal och med låtar på si sådär tio minuter. När sångaren Aaron Stainthorpe, känd för sin scenskräck, (det sägs att han alltid kräks innan han går på scen) står på scen bokstavligt talat vrider han sig i ångest, krälar lite på golvet och sådär. Det kan bli lite mycket, men musiken är fantastisk. Ämnena är ofta romantiska, gotiska, sorgliga och vackra. Vad sägs om texter som den här: Catherine Blake dreamt of a horror. Of passion too, and of terror. Over her silent breast, shadows swept, shades caressed. Hela låten är i själva verket en berättelse om William Blakes hustru. I en intervju var det någon som beskrev MDB som happy melancholy. Huvudet på spiken! Jag blir glad av det här!

Sen har vi ju våra svenska hjältar i Candlemass, ett band vars Black Sabbath-rötter hörs tydligt. Alla deras låtar låter praktiskt taget likadant, så man behöver inte skaffa så många skivor. Mina favoritlåtar är dock de från mitten av 80-talet, som Bewitched och Dark are the Veils of Death. Förra sångaren, den legendariske Messiah Marcolin, alltid iklädd munkkåpa, skapade doomdansen. Bara det är ju en anledning till att lyssna på bandet. Jag ger er en riktigt gammal och fantastiskt töntig musikvideo som givetvis inkluderar denna dans (i slutet):

Ett band jag nyligen har upptäckt är Agalloch från Portland, Oregon. Det som är spännande med dem, förutom att det sägs att de har använt sig av en hjortskalle som instrument, är att de spelar en progressiv typ av metal som blandar doom med black, postrock och neofolk. Den ena skivan är således inte den andra lik. Skivan Ashes Against the Grain är det bästa jag har hört på mycket länge. De är inspirerade av naturen (och paganism), och eftersom jag i höstas gjorde ett besök i deras hemtrakter är det som att förflyttas dit igen när jag lyssnar på denna skiva. Snälla, gör mig en tjänst och lyssna här på en fulländad låt som tar dig till en miljö där magin är bakom hörnet.

Nästa band, Swallow the Sun är från Finland. Tänk vad töntigt det låter att översätta det till svenska! Förutom att de är bra, ganska lågmälda och inte så hårda, har de alltid världens snyggaste skivomslag. De är också mycket ledsna, dessa gloomiga män med namn som Juha och Pasi… och Aleksi som heter Munter i efternamn. Det var väl inte särskilt genomtänkt? Jag tänker lite på Opeth när jag lyssnar på dem. Musiker som nästan är lite för virtuosa, vilket gör att de enligt mig balanserar farligt nära tråkgränsen. Fast både Swallow the Sun och Opeth headbangar på scen – såklart – och då kan det inte bli trist!