Ett stilistiskt mästerverk - Sanjin bloggar om Deep red

Deep Red

Regi: Dario Argento

Medverkande: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabrielle Lavia, Macha Méril med flera.

Studio S

Var ska man börja? Vid utstuderade, vansinnigt snygga bilder av en buktalardocka som med en aldrig tidigare skildrad kuslighet slår sitt offer i huvudet så att det spricker, samtidigt som det ser ut som att dockan tittar på den snart väldigt misshandlade mannen?

Eller vid noggrant upphängda leksaker som successivt tas ner av den galne mördaren, beroende på vilket offer som valts ut? Eller vid Goblins musik som borde vara allt annat än rätt för den här sortens film? Eller vid en oväntad intensitet i bilderna, ibland filmade från fågelperspektiv, som vittnar om ett ont andeväsen som finns runt karaktärerna?

Argentos perfekt stiliserade mästerverk Deep Red (Profondo rosso) har inte åldrats särskilt mycket, trots trettiotre år på nacken. Snarare påminns vi om filmens tyngd, där man i olika scener tydligt kan upptäcka hur Argento påverkat en hel generation av yngre filmskapare. John Carpenter lär ju har sett Deep Red några gånger innan han gav sig på att regissera Halloween.

Filmen handlar om en engelsk jazzmusiker vid namn Marcus Daly (spelad av David Hemmings, mest känd från Antonionis Blow up) som av en slump blir vittne till ett mord som begås i huset där han bor. Den mördade är en telepatisk kvinna som under en föreläsning känner av en ondskefull närvaro i publiken. Efter att hon mördats får Marcus hjälp av journalisten Gianna (spelad av Daria Nicolodi, Argentos långvariga partner och mor till dottern Asia), och de två utsätts ständigt för faror av den monstruöse mördaren ...

För mig har Argento alltid framstått som en ambitiös bildberättare i Hitchcocks anda. Även här är bilderna helt fantastiska, varje rörelse utstuderad, varje vinkel har meningsfull. Dessutom lyckas Argento bibehålla en kuslig känsla filmen igenom. Jag förblir inte opåverkad när Marcus vandrar runt på egen hand i det övergivna hus som innehåller makabra hemligheter.

Studio S berömvärda utgåva av denna moderna klassiker innehåller även en version som Argento själv klippt och som är tjugo minuter kortare än den officiella filmen. Där har en del dialoger tagits bort, och handlingen kan uppfattas som mer actionbetonad. Samtidigt föredrar jag nog inte den kortare versionen, eftersom chockeffekterna blir ännu starkare när de kontrasteras mot de mer lugna och pratsamma partierna. På utgåvans bonusskiva finns även en matnyttig dokumentär om Argento, där bland annat Carpenter och Romero medverkar.

Deep Red minns jag som den absolut bästa filmen av mästaren Dario Argento. Det gläder mig att upptäcka nya detaljer i den, även efter att ha sett den några gånger. Till skillnad från det Argento gjorde under senare delen av sin karriär, är det här en nästan perfekt thriller och min favorit i hela giallogenren.

/Sanjin Pejkovic