Politik i svängigt fodral

Här är min absoluta barnskivsfavorit. Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper är berättelsen om Yllet, en gammal gubbe i en korg, barn som är tillfångatagna i en gruva, spöken, sjörövare, clowner och annat hemskt och spännande. Jag lyssnade på den hela tiden. Jämt. Inte fattade jag ett dugg om att det fanns ett politiskt budskap i berättelsen. Kommunism, imperialism och sånt fattade jag inte så mycket av när jag var fem. Jag tyckte bara att det var synd om barnen och hemskt med krig.

Det bästa med Kåldolmar och kalsippier är inte historien, för den är lite rörig och stundtals lite märklig, men MUSIKEN: Herregud, den är fantastisk! Det är svängigt som sjutton och jag och barnen sjunger och sjunger på Vi cyklar runt i världen, Ylle och min barndomsfavorit Agamemnons Stora Ballad Om Flykten Från Sitt Hemland. Oscar tycker för övrigt att det roligaste är när dom sjunger Det är så roligt att vi KISSAR I KALSONGEN i Kungssången. Hm. Ja. Men det är i alla fall supersvängigt och lätttrallat.

Och visst är Kåldolmar och kalsipper superpolitisk och handlar om Vietnam, elaka kungar från Västerlandet och att göra motstånd och sånt. Men herregud, är det inte lite uppfriskade med barnkultur som handlar om något annat är att killar ska vara skittuffa och skjuta med laservapen och att tjejer ska hålla på med kläder och smink? (Här hade jag kunnat förfasa mig och bloggat hur länge som helst om vilka värderingar som vi för över till våra barn genom all förfärliga Bratzgrejer.) Så - Kåldolmar och kalsipper, om man tröttnat på Melodifestivalen, Winx och Barbie. Svängigt!