Sabinas musikhändelser

Sabina Ostermark var en redaktörerna för boken Fanzinerad, är en av de som håller i fina Textival , spelar skivor lite här och där och dyker upp på diverse konserter. Eftersom hon bor i Göteborg, har stenkoll på musik från alla möjliga och omöjliga genrer så frågade vi såklart henne om inte hon kunde lista höstens musikhändelser. Turligt nog för er, och för oss, så sa hon ja. Håll till godo:

Efterklang på parken 17 september

Tycker du postrocken skall vila i frid efter ett hektiskt tidigt tvåtusental? Det kan tyvärr inte ske riktigt än. Det är en spelning den 17/9 du först borde se. Du tror kanske du hört alla stråkkompositioner och bombastiska uppbyggningar som nånsin kan göras. Jag tror du har något nytt att hämta med det danska bandet Efterklang. När postrocken metodiskt arbetar upp en fulländad orkestrering för lyssnaren så kan det hela ibland bli en smula, tja, sterilt och musikskoleaktigt. Så icke med Efterklang. De har en fin känsla för detaljer och organiska instick. Dessutom tillhör Efterklang den få skara band som kan ha två trumset och fyra gästmusiker på scen och faktiskt göra något vettigt och intressant av det. Mitt sista argument för ett besök på den här spelningen är att alla borde lyssna mer på nordisk musik, åtminstone den bra sorten. Som det här.

Alltid aktuellt

Ibland kan man bli mer än lovligt trött på all musik och litteratur och konst som man skall traggla sig igenom för att anses ha insikt om kulturen. Nåja, insikt var kanske ett väl tilltaget ord, men det är ett förbannat tjat om klassiker och epokgörande ikoner hit och dit. En av dem är Patti Smith. Jag tänker göra precis det som jag gnäller på och säga lyssna! Det är värt det. På nittiotalet gick Horses varm på skivspelaren hos mina vänner Rebecca och Anna. Där och då kunde jag inte ta in storheten. Tio år senare kan jag det och vill gärna skylla ifrån mig lite, Patti Smith är en sån som sjunger till bara dig, allra först. Så låt det bli så, och lyssna på vad det hon har att säga i enrum.

En spelning: Totalt Jävla mörker, i Göteborg.

Totalt jävla mörker ska spela i Göteborg, förutom att det förmodligen är bästa bandnamnet ever så är det även ett band som mount eerie/the microphones-mannen hade en tröja med när han gjorde en spelning i sthlm för massor av år sedan. TJM spelar kängpunk, eller kanske hardcore eller lite både och. De har funnits jättelänge och påminner mig om min egen ålderdom – fast på ett bra sätt. De är rätt förbannade TJM, åtminstone textmässigt. De kommer från Norrbotten och det vet ju alla att det är lite kärvare norröver. Om det hela inte verkar vara din pryl så lyssna på Mount Eerie istället, om han är förbannad, vilket jag tror han är ibland på sitt poetiska vis, så klär han det i vackra tongångar utan att för den skull bli ett dugg slätstruken eller mesig.

Spelning: Yes. I höst i Göteborg.

Om man vill vara taskig så kan man fråga sig själv och andra om inte den progressiva musikens anfäder YES borde lämnat in för säg tretti år sedan, och om det inte är mer än lovligt mossigt med progrock. Och jo. Det ÄR mer än lovligt mossigt. Och jo, instrumentalister på scen som inte vet när de ska sluta idka älskog med instrumenten kan vara jobbigt. Det ska sägas, att det inte passar alla att gå på stor-konsert med tusentals andra. Det passar tillexempel inte mig, framförallt inte om det är progg som ska lyssnas på. Därför tipsar jag om fin-fina orgel och trum duon Sagor och Swing som även de har en hel del psykedelisk progressivitet i sig. De kommer inte spela live, så de kan du företrädesvis lyssna på hemma, gärna med en god kopp the.

Allmänna bandtipset

För ett tag sedan var jag på festival, den moderna typen av festival för en köpstark och urban skara människor. Inga sexpack på huvuden eller medtagna soffor så långt ögat kan nå. En grej som hör till moderna festivaler är spexet (förlåt, det nyskapande greppet menar jag) med ett festivalområde och ett flertal klubbscener utanför sagda område. Spännande! Personligen höll jag på att bryta ihop när jag insåg att det inte fanns en chans i helvete att få se akter på mer än en klubb. En afton valde jag att se Deerhunter, ett rockband som inte är ett rockband. De skulle enligt ryktet, ha framträdanden så fantastiska att de liknats vid religiösa uppenbarelser. Väntan på klubben var lång, första rockbandet lät som något från Musik Direkt, sångaren hade en Hooterströja och jag ville verkligen hem. Men nästa band hade jag förhoppningar på. Gang Gang Dance. En experimentiell musikgrupp från Brooklyn, New York . Om man inte gillar flirtar med åttiotalsssynthslingor ihop med galna trumpartier med etnoinslag så håller er för egen skull borta. Om det låter det minsta intressant, kom närmare. Frontkvinnan i GGD gick loss totalt på sitt trumset och när Deerhunter gick på scen evigheter senare visste jag att kvällens upplevelse redan var paxad. Hjortjägarna soundcheckade i en halvtimme, var svårmodiga och shoegazeraktiga på scen under tiden och jag gick efter en låt. Kanske ska du ge Deerhunter en bättre chans, jo, det tror jag du ska. Jag har fortfarande fullt upp med Gang Gang Dance.

Meddelande från Elin och Siska: Idag är det No-Google-Day därför försöker vi svara på alla frågor utan att googla. Följ våra umbäranden på Twitter