Pickwickklubben är ett gäng gubbar som reser runt i Engaldn på 1820-talet och bor på värdshus, blir packade och berättar skrönor för varandra. De träffar dessutom på diverse udda individer. I de första 5 kapitlen händar följande:
Kapitel 1: Pickwickklubben presenteras. Alla gubbarna har märkliga akronymer för att specificera vad för funktion de har i klubben i still med S.V.O.M.P.K och dylikt. De verkar dricka en hel del.
Kapitel 2: Pickwick och några av gubbarna berger sig ut på en resa. De blir tidigt misstänka för att vara spioner och tumult utbryter. De möter en märklig och oförskämd främling som verkar dryg och som de super till det med.
Kapitel 3: En deprimerad gubbe berättar en hemskt historia om en alkoholiserad komediant. På grund av ett missförstånd blir en av medlemmarna utmanad på duell, då utmanaren tror att medlemmen är den oförskämde främlingen.
Kapitel 4: Klubben hamnar på en militäruppvising och åker droska med en familj.
Kapitel 5: Klubben rider till en gård.
Siska den 29 september kl. 10:20
Alltså. Jag tycker berättelsen är himla rörig. Hänger ni med i vilka dom olika medlemmarna är? Jag har svårt att se dom som olika individer utan dom blir bara en märklig massa med olika namn. Sen den här berättelsen om den kvinnomisshandlande komedianten. Vad fan var det? Helt plötsligt i den för övrigt putslustiga historien är det en hemsk sekvens där det är uttalat att den här komedianten har fullständigt terroriserat sin familj, misshandlat sin fru och sitt barn, men det är bara insprängt som en liten biepisod. Nu kan man väl tänka på tidens anda men det är ju helt absurdt!
Elin den 29 september kl. 10:26
Jag trodde att det var för att jag var trött när jag läste boken som jag inte hängde med i vem som var vem. Speciellt svårt blev det i det kapitlet när en gubbe klär ut sig till en annan. Humorn i boken är humor på det där sättet som Tre män i en båt är rolig. Gubbrolig alltså.
Ida den 29 september kl. 11:54
jag hängde inte heller med speciellt bra men jag struntade i det och läste mer mening för mening med andan i halsen. Jag tror jag har en annan översättning än ni har, min är översatt av fil. kand John Torkelsson och utgiven 1929. Denne Torkelsson har översatt i någon form av staccato (har ingen aning om jag använder ordet rätt men jag tänker uppbrutet och lite snabbflåsigt sådär, andan i halsen helt enkelt) det går fort och verkar hysteriskt och det gillar jag mycket, speciellt när den första främlingen pratar blir det som prosalyrik på speed, mycket roligt. episoden med kvinnomisshandeln la jag knappt märke till när jag läste men nu när jag läser om är det ju rätt konstigt. tur att det inte är putslustigt beskrivet det också iallafall?ja, gubbrolig är den ju och jag tror jag gillar gubbhumor rätt mycket (tyvärr?) jag gillade till exempel tre män i en båt när jag läste den som barn tills en kompis upplyste mig om att den var hemskt rasistisk. Det är uppenbarligen något med gubbhumor som gör att alla mina bra glasögon drar all världens väg?
Elin den 29 september kl. 11:58
Jag missade också det där med kvinnomisshandlaren, jag kanske fokuserade så mycket på att det skulle vara en rolig bok så jag missade tragiken.Jag har litterära komplex och blir därför alltis stressad när jag ska läsa en klassiker och tror att jag inte kommer fatta något. Här tyckte jag mest att det var lite rörigt. Och jag gillar också gubbhumor - jag gillade Tre män i en båt sjukt mycket på gymnasiet.
Har du läst? Har du bloggat? Kommentera eller skicka oss en länk till ditt blogginlägg elinochsiska(a)gmail.com
Till 13 oktober läser vi kapitel 6-10
Inlägg
4 kommentarer:
Jodå, här har man läst! - kul att testa bokcirkling via blogg, btw.
Mina tankar: Visst var det många namn, men jag hade nog inga problem med att sålla bort de oviktiga - allt verka mest handla om den godmodige Pickwick och hans tre kumpaner. De har ju lämpligt nog bara fått ett karaktärsdrag var - sportig(Winckle), poet(Snodgras) eller kvinnotjusare (Tupman, lämpligt nog). Antar att det var en slags lämplig ram som Charlie kunde improvisera fram sina historier kring - den som läser vidare får se...
Håller med om att den första främlingen till supa-bror var roligast. Tänker osökt på Kramer i Seinfeld när han är som mest exalterad när han håller sina monologer. Vill ha mer av honom i kommande kapitel...
Kvinnomisshandel- och misärhistorien känns ju rätt opassande, men kanske finns det en poäng i det?? Känns som om Charlie inte vill att vi ska slå oss till ro och bara tro att här blir det spex på band, liksom. Eftersom det ursprungligen var en följetong, så kan det ju vara Dickens sätt att testa sig fram - förvänta oss det oförväntade? Grymt modernt, i så fall... Hade ingen aning att Dickens var PoMo!
Har inte bloggat utan lägger mina kommentarer här istället om det är okej?
Håller med om att det är rörigt i början med alla gubbar som man ska hålla reda på. Tycker det påminner lite om Bleak House som jag läste för ett tag sedan. Inledningen är seg med massor av beskrivningar av människor och platser som man inte kan hålla reda på riktigt. Och så verkar det ju även vara i Pickwickklubben. jag försökte att låta bli att tänka för mycket utan hoppades att det skulle klarna lite längre in i boken.
Jag undrar hur främlingens kommentarer skulle göra sig i verkligheten. I boken ser det rätt kul ut men hur skulle det bli om någon på riktigt skulle tala så förvirrat och osammanhängande?
Komediantens berättelse är ju förfärlig på alla sätt och vis men jag kan tänka mig att en sån berättelse sticks in för att det själva boken handlar om att herrarna i klubben reser runt och skriver ner allt som händer dem. De har ju penna och papper i högsta hugg så när komedianten berättar sin historia måste den såklart nedtecknas för att föras in i klubbens handlingar.
För övrigt kanske jag är helt knäpp men jag gillar den där gubbiga humorn i boken. För att inte tala om all satir som förekommer.
Jag kan hålla med om att den var lite svår att ta sig in i, svårt att hålla skillnaden på gubbarna. Hade passat med en lista i början av boken med namn och beskrivningar, så som det är i många ryska romaner. Men lite motstånd är bra för mig, det gör att jag anstränger mig lite mer, lägger mig vinn om att ta mig in i och det höjer läsupplevelsen. Angående avsnittet om komedianten, jag uppfattade det inte om humoristiskt skrivet, utan som en skildring av något tragiskt och jag tror att det blir just så sjukt som det där var när man som ganska välmående tar del av en mer tragisk verklighet som hela tiden pågår ändå. Generellt tycker jag att Dickens är samhälllskritiskt, Ja sen är jag ju såld på Dickens sätt att måla upp miljöer, hur han lyckas få det intressant. Men också hans sätt att beskriva den sovande pojken, hur man bäst bär sig åt för att fånga en hatt på flykt. Jag gillar också pickwickarnas intention att nå ryktbarhet, men det är en ryktbarhet som grundar sig på hjältemod, att göra någonting bra för verkligheten. Ja pickwickarna inspirerar mig, de levandegör världen och får mig att tro att det är värt att göra något gott.
Ja sen är det ju det där med den medelålders engelsmannen som någon norm för hur man skall vara, Dickens har ju verkligen bidragit till att marknadsföra detta ideal, skulle man kunna säga. Om jag själv levt på den tiden skulle jag nog helst velat vara nunna för klostren var väl de enda ställen där man som kvinna kunde få lite bildning, Varför har det inte skrivits några böcker om medelålderskvinnor som åker runt och "lever om". Eller har det? Men det är ju ingen man som kan ändra på det utan det får vi göra själva. Men vad ska man ha på sig? Fracken känns ju genialisk som pickwickuniform. Det är också en sak jag inte begriper mig på med mig själv när jag läser den här boken, hur kan jag plötsligt tycka det är bra med frack?
Jag har skrivit om kapitel 1-5 på min blogg:
http://etthemutanbocker.blogspot.com/2009/10/pickwickklubben-kapitel-1-5.html
Skicka en kommentar