Bästa gubbrocken enligt Magnus Sjöberg

Om man vill veta något om sport, så kan man fråga Magnus Sjöberg. Magnus kan inte bara en massa saker om sport, utan även om musik. Här kommer Magnus lista på bästa gubbrockarna.

Gubbrock är ju ett relativt begrepp. Jag har valt att inte göra någon som helst definition, utan bara gå på magkänsla. Naturligtvis kommer det att medföra att en del av skivorna inte alls kan tyckas höra hemma här. Men varför inte?

Utan inbördes ordning:

Traveling Wilburys – Traveling Wilburys vol. 1
Visst kan jag ju tycka att det finns låtar och delar av låtar som är rätt grå och träiga på den här skivan, men man kan heller inte sticka under stol med att det är gubbrockens supergrupp, gubbrockens själva essens. Skivan som dessutom göt liv i deras respektive karriärer. Roy Orbison, Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Och det är ju faktiskt kul att höra att de har kul tillsammans: alla sitter ju inne med personligheter som kunde vara oigenomträngligt benhårt gravallvarliga. Men här finns ju Handle with Care och End of the Line.


Chris Rea – The Road to Hell
Chris Rea har låtit lite olika genom åren. Som i Fool – If You Think it's Over, som lika gärna kunnat vara ledmotiv i en romantisk komedi på sjuttiotalet, uppe där tillsammans med Barry Manilow. On the Beach, och en video med en i ljus bomull klädd Chris som slappar med sin gitarr under skuggan vid en solig strand till semestertoner. Fast det är den bluesdominerande The Road to Hell som får representera honom. Just för att gubbluesrocken fick ett attraktivt attribut.

Bill Wyman – Bill Wyman
Det är ju frågan om man kan kalla det för ett rockalbum. Men det måste vara med, jag vill ha den med, dels på grund av att Bill Wyman måste vara representerad på en sån här lista, bl.a. för sitt gamla medlemskap i Rolling Stones (dessutom sju år äldre än Mick och Keith) och för att skivan är bra. Fast den lider lite av åttiotalsarrangemangen, så att man riskerar att gå vilse i ljuden utan att finna låtarna. Men Nuclear Reaction, A New Fashion och Rio de Janeiro var faktiskt storheter i sig för snart trettio år sedan. Och så finns ju (Si Si) Je Suis an Rock Star. Ja, jösses...

Steve Forbert – Streets of this Town
Steve Forberts musik har ofta drag av allt det där som gör gubbrocken till gubbrock till skillnad från singer-songwriter- och countryrock. Streets of this town är väl egentligen kanske mycket av det senare, men det är här man får höra Mexico. I mitt tycke ett av Forberts starkaste stunder. Fast titellåten leker man inte med heller.

Dire Straits – Love over Gold
Jag tycker att Dire Straits, eller bara Mark Knopfler, bör vara med när man diskuterar gubbrock, utan tvekan. Och jag skulle gärna lista Brothers in Arms, för det är egentligen en bättre representant. För genren, för Dire Straits. Men jag måste helt enkelt välja Love over Gold. Här finns Private Investigations, som var en av mina nallebjörnar under tonåren, en av de artefakter man kunde krypa undan med och bara fly världen, om än bara för sex minuter och fyrtiosex sekunder. Sammantaget episk och snygg utan alltför många omotiverade utflykter, fjortonminuterslåtar till trots. Alltid en kär gammal vän att träffa igen, även om vi kanske inte har så mycket gemensamt längre.

Utöver ovan nämnda skivor vill jag ju naturligvis också nämna Nick Lowe, John Hiatt, John Fogerty, medlemmarna i Traveling Wilburys som soloartister, vissa saker av Springsteen, några av Clapton och alla andra som inte får plats. Men dock.