Hundarna av Ola Nilsson

Inatt drömde jag att jag satt i en eka på en sjö, det var en anonym sjö någonstans i den norrländska glesbygden, det var tyst och öde. Jag tyckte allt var eländigt och hade precis haft ihjäl en gubbe med en slö kniv. Hela tiden tänkte jag "det här är precis som i en bok av Ola Nilsson". Förutom att det här kan väcka vissa varningsklockor om man är drömtydare, säger det lite om Ola Nilssons böcker.

I hans senaste roman Hundarna tecknas en mörk verklighet för några ungdomar i 15-16-årsåldern som har det eländigt. För att stå ut med ångest, elände och ensamhet dricker dom. Under några dagar får läsaren följa bröderna Filip och Kalle som väntar på att deras far, den mångbottnade och hårdföre patriarken, ska komma hem. De dricker direkt ur flaskan, i vännerna Ida och Sannas sommarstuga, under bron, i ensamhet och tillsammans. Vuxenvärlden är i princip frånvarande förutom när den är ytterliggare en belastning.

Det jag tycker om så mycket med Ola Nilssons böcker är att de ger en känsla, inte en särskilt upplyftande känsla men istället en påfallande stark. Det är känslan av hopplöshet och ensamhet. Så om du vill läsa en fin bok som ger dig ont i magen, en känsla av total hopplöshet och elände, här har du det du söker! Här kan du läsa ett smakprov