Ida gästbloggar: Bäst i klassen, Idas mamma

Min pappa brukar fnysa och tycka att min mamma är en snobbig kulturtant. Och det är hon på många sätt. Redan som liten förstod jag att man inte skulle lyssna på dansband, att man ska kolla på svt och lyssna på p1. Jag förstod att det var viktigt att man läste och också vad man läste. Och redan som liten förstod jag att mamma ville skilja sig från sina arbetskamrater, det var viktigt att hon läste böcker på rasterna istället för skvallertidningarna de andra läste. Det är det min pappa fnyser åt, att inte vilja vara arbetare, att vilja vara förmer. Men min mamma är inte förmer, hon är bara världens bästa mamma som inte sätter likhetstecken mellan sig själv och den klass hon blivit tilldelad.

Min mamma är en snobbig kulturtant som läser allt och som också lärt mig att läsa allt. Och att man får gilla allt. Och att man också får ogilla allt om man vill det, att man inte måste gilla något för att det anses vara bra eller måste ogilla något för att det anses vara slask. Det är sjukt fint att hon lärt mig det. Och det är också sjukt fint att ha haft en arg pappa som ifrågasätter en när man är fasligt nära att hamna på den tråkiga sidan av kulturtant, den dömande och elitistiska. För den finns ju också, den där sidan där böckerna blir en klassmarkör, särskilt frågan vad du läser och hur mycket. Och det är väl den som min pappa ser överallt, hur människor vill stila med sin läsning, visa att de har bildning och minsann inte behöver kroppsarbeta (även om den där uppdelningen inte är som den en gång varit) och vara just bättre än honom som hellre tittar på en Julia Roberts film än Babel (det gör jag med för övrigt)

Och när jag tänker på klass och läsning tänker jag också mycket på läsmod. Att det är något som man måste lära sig någonstans och att någon måste berätta det med sjukt mycket pondus. Att läsaren alltid har rätt. Att du som läser en text aldrig kan ha fel läsning eller inte läsa den på rätt sätt. Det finns massor av sätt som man kan lära sig läsa skönlitteratur på som kan göra jättemycket för att ens upplevelse ska bli tusen gånger bättre men då måste det vara därför du lär dig det, inte för att någon annan tycker det.

Jag har alltid varit en feg läsare, sällan läst klassiker utan klassikernas bortglömda grannar, för inte kan väl jag förstå något som alla andra förstår och tänk om jag inte förstår rätt, jag som säger mig älska böcker! VAD HEMSKT DET VORE OM DE FÖRSTOD ATT JAG ÄR EN BLUFF, att jag inte alls höra hemma där bland de belästa och smarta. Så jag har varit en feg läsare trots världens bästa läsförebild i min mamma, trots att jag har fått alla de där böckerna min mamma borde ha fått så vågade jag ändå inte lita på mig själv. Det har sakta (med lite kämpande) blivit bättre och numera vågar jag nästan alltid hävda min egen tolkning av en bok oavsett vad andra sagt tidigare och känna att det är okej att bestämma min läsupplevelse själv.
Och det är ju det som är grejen, att aldrig (hur avundsjuk du än kan vara på dem som fått läsmod och koll från allra första början) låta något komma emellan dig och det du läser, att låta din egen lust till vad det nu kan vara få vara fri från andras tyckande.