Lilla stjärna - så här tycker Elin och Siska

Nu har vi läst John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna.

Ett litet referat:
Schlagergubben Lennart hittar ett barn i en plastpåse ute i svampskogen. Ett märkligt barn som utan ansträngning sjunger perfekta toner. Lennart bestämmer sig för att i hemlighet behålla barnet i sin källare, där växer hon upp med endast Lennarts fru Laila och sonen Jonny som sällskap. Och musiken. Den lilla flickan är nämligen inte som andra, det är något väldigt, väldigt märkligt med henne.

Samtidigt växer en annan flicka, Theresa, upp i en medelklassfamilj. Allt runt henne är normalt men hon känner sig ensam och annorlunda.

När flickan från källaren är med i Idol tänds något inom Theresa. Hon känner att det är något speciellt som händer och när det två flickorna möts brakar det lös rejält.

Siska tycker:
Det Ajvide gör så himla bra är att skriva om de som aldrig får komma till tals; de marginaliserade och osynliga. Det är precis det jag gillar med Lilla stjärna, första delen av boken som kretsar kring Jonny, den misslyckade mannen i Norrtälje tillika son till paret som gömmer flickan, är fantastisk. En person som ses som totalt misslyckad i samhällets ögon för en egen röst. Även partierna om Theresa är riktigt gripande, det är svårt att känna något annat än medkänsla med den ensamma flickan som sakta men säkert blir mer och mer knäpp. Det som stör mig är actionpartierna, dom är helt enkelt inte spännande. Det klimax som boken laddar för känns inte gripande och suger inte in mig istället blir jag mest irriterad. Men det gör inte boken dålig, de första 2/3 är så pass bra och berör så pass mycket att jag kan stå ut med ett slut som mest känns inskrivet för att det ska vara lite blod och äckel.

Elin tycker:
Lilla stjärna bekräftar det som jag har misstänkt länge - skräckgenren är verkligen ingenting för mig. Jag tycker, precis som Siska skriver, att Ajvide är makalöst bra på att skildra udda människor, ja människor överhuvudtaget. Det är detta som är behållningen i boken, tycker jag. Speciellt väl tycker jag att han lyckas med personerna kring Theresa. Första delen av boken är bra och full av intressanta karaktärer, men sedan tröttnade jag. Jag gillar eländet och de traumatiserade människorna mer än jag gillar skräckactiondelen.