Gott nytt år!

Högsbo bibliotek önskar alla bokmalar och andra bloggläsare ett riktigt gott nytt år!

Skuld, skam och skylla sig själv

Jag har en bekant som varje gång vi pratar om böcker som handlar om lite mer obehagliga ämnen snabbt säger – Usch sånt där orkar jag inte med. Det provocerar mig asmycket. Jag vill bara slå till henne och fråga henne hur hon tror att det är för personerna som råkar ut för allt elände. Om hon inte ens orkar läsa om det, hur fan tror hon att det är för dom som måste leva med allt varje dag? Nu är jag ju en oerhört mild och vän bibliotekarie som inte slåss speciellt ofta, så jag nöjer mig med att muttra irriterat. Men hur som helst. Om du är en person som inte pallar med hur förfärlig och jävlig verkligheten kan vara så kan du lika gärna sluta läsa nu. För den här filmen som jag tänker tipsa om nu är förfärlig. Hemsk och förfärlig. Men stark och viktig samtidigt. Nu får ni se trailern till Säg att du älskar mig

Fatou är en femtonårig tjej, som precis som hennes kompisar, spelar mycket på sex för att få uppmärksamhet från de jämnåriga killarna. Hon spelar tuff, utmanande och gillar att klä sig sexigt. Allt för att bli omtyckt. En lek spårar ur och Fatou utsätts för en grov gruppvåldtäkt. Fatou försöker att låtsas som om allt är som vanligt och för att rädda sitt anseende, så försöker hon låtsas inför alla att hon inte alls har blivit våldtagen utan hela tiden har varit med på det som hände. Samtidigt som hon bär allt det fruktansvärda inom sig och som hon inte riktigt klarar av att trycka undan, utan hon får panikattacker och utbrott. Låt gå för att inte alla scener är de mest lysande jag har sett och låt gå för att det är lite övertydligt och låt gå för att killarna som utsätter Fatou för våldtäkten är ganska stereotypt skildrade. Jag skiter i det, jag tycker ändå att filmen har så mycket viktiga och starka poänger. Fatou är i centrum av filmen och hennes kamp och plåga kommer fram i ett fantastiskt fint spel av Haddy Jallow som vann en Guldbagge för sin rolltolkning.

Och när jag så filmen så tänkte jag hemskt mycket på boken Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Det är en upprörande läsning om samhällets syn på våldtäkt. Den handlar om hur flickor som utsätts för våldtäkter skuldbeläggs för det fruktansvärda som de varit med om. Det är en skrämmande läsning och jag hatar alla dessa skitadvokater, nämndemän, föräldrar – ja jag hatar precis alla som inte ställer sig på offrets sida. Eh, ja, jag skulle ju kunna fortsätta och skriva om hur förbannad det här gör mig, men läs boken istället och se filmen.

24 december - det är julafton och vi bjuder på familjekonflikter, girl groups och robotar

Idag är det julafton! Jo! Det är sant! Dagen till ära så får ni inte mindre än tre TRE!!!! tips från Elin och Siska! Vilken julklapp! Kanske bästa någonsin!!!!! Elin tipsar om en bok och en skiva och Siska tipsar om en film! Förstår ni hur genomtänkt den här julkalendern är? Och så många bra tips ni får! Herregud, det är ju otroligt! Nu – till tipsen!

Familjetrauman , julångest och hysteri
Vi startar med lite julångest! Nu återvänder vi till Norge och ägnar åt oss mer ångest. Julen förknippas för många med ångest och familjekonflikter, och då är Tiden det tar av Hanne Ørstavik ett utmärkt bokval. Boken handlar om Signe som precis har flyttat ut på landet tillsammans med sin lilla familj. Hennes föräldrar och bror ska komma på besök, och Signe städar frenetiskt. Hon är spänd och nervös inför deras besök. När föräldrarna så kommer briserar allt och ett stort bråk bryter ut. Som bakgrund till denna konflikt möter vi även Signe som trettonåring i ett hem där luften tjock av undertryckta konflikter och återhållna känslor. Hanne Ørstavik insiktsfullt om att sätta gränser och hålla på sin integritet. Det handlar om att vilja ta kontroll och få bestämma själv över sitt liv. Första gången jag läste den här boken tog den fullständigt andan ur mig, eftersom när jag läser om den vuxna Signe så är det stundtals som om jag läste om mig själv. Det blir obehagligt berörande och det känns som om Ørstavik kryper innan för huden på mig.

Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding
En av de värsta sakerna med julen är all FRUKTANSVÄRD julmusik som man tvingas lyssna på vart man än tar vägen. Jag har så svårt att begripa varför alla artister ska släppa en massa gräsliga julskivor med smörig och sliskig skitmusik. På jobbet har jag tvingats äta lunch lyssnandes till den här skivan , och det får väl vem som helst att tappa aptiten. Jag menar – Drängarna? Man hade ju liksom förträngt detta! Hu nu blir det åtskilliga terapitimmar för att komma över detta trauma. Nej, det finns bara en enda julskiva som man kan lyssna på: A christmas gift for you from Phil Spector. Innan Phil Spector blev en kvinnomördare, så var han världens mest fantastiske producent. Om du inte tror mig, så lyssna bara på samlingen Back to mono, där bland annat den här Ronettes-låten är med. Jag bara älskar det här! Och detta är musik som gör mig glad! Jo, jag kan också vara glad! På den här julskivan kan du avnjuta julörhängen som White christmas, Rudolph the red-nosed raindeer , Sleigh ride (med den fantastiska bakgrundskören Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding) och Santa Claus is coming to town i versioner som det går att lyssna på! Och som är bra! Med The Ronettes! The Crystals! Darlene Love!

Rymden! Robotar!
Ingen kan väl ha undgått att jag är lite (ehum) svag för rymden. Dessutom gillar jag framtiden, dystopier och artificiell intelligens. Alla dessa mumsbitar från den litterära sojajulskinkan finns med i den rara, fina, fantastisk och vansinnigt underbara filmen Wall-e. NEJ, det är INTE en barnfilm.Den ensamma roboten Wall-e samlar små artefakter från resterna av civilisationen på en övergiven jord samtidigt som han tragglar med Sisyfosarbetet att städa upp efter människorna som har varit sämre på att städa upp efter sig än vissa bibliotekarier. En dag kommer en rymdfarkost ner från skyn. Ur den svävar den flashiga roboten Eve, som letar efter något…Trailern har tyvärr fokus på det töntiga ämnet kärlek, men se den ändå. Den är rar.

Siska har åkt till Stockholm och gjort det tveksamma valet att göra mig ansvarig för publicerandet av denna lucka. Inte så smart av henne, eftersom jag tänker passa på att spela en robotlåt för er!

Så där ja! Nu är alla luckor öppnade! Eftersom ni kommer att sakna oss så fortsätter vi att lotsa er rätt i den kulturella världen i Facebook-gruppen Elin och Siskas veckotips samt på vår blogg.
Drick mycket glögg, ät många pepparkakor och ha en fantastisk jul! Elin och Siska önskar God Jul och här kommer vår julklapp till er – den låt som har muntrat upp oss mest under det gångna året och som har orsakat fantastiska spontandanser på vårt kontor.

God Jul önskar Högsbo bibliotek

God jul och gott nytt år önskar Högsbo bibliotek med en stämningsfull julmusikstund.

23 december och sedelärande berättelser från vikingarna

I alltför unga år läste jag Röde orm. Jag vet inte om det format mig som person men jag har definitivt lärt mig ett och annat om hur det är att vara en rejäl människa som inte pjoskar och klagar för ingenting.

Mycket kan man säga om Röde orm, som att det är en massa hittepå (som om det inte är det i andra böcker), att den är våldsförhärligande (ja, och?), lite torr (absolut inte!) och grabbig (NÄÄÄÄ!). Men det jag kan säga är att det här är en av de största läsupplevelserna jag har haft.
Orm är yngste sonen och hans mamma tjatar om att han inte alls ska ut och röva utan vara hemma eftersom han är lite sjuk. Som tur är blir Orm bortrövad och får ha ihjäl folk, stjäla grejer, vara galärslav och annat skoj!

Det är så spännande, så färgstarkt och bra att jag blir hysteriskt sugen på att ge mig ut på en rövarfärd i Västerled. Dessutom lär man sig så mycket om livet, som hur man har en bra fest, ”det var en dålig fest, ingen dog”.

Nu tänkte jag leta efter snuttar från den fantastiska radioteaterversionen av Röde orm men hittar tyvärr bara något värdelöst nazistband. Hasse Alfredsson har f.ö. sagt apropå Röde orm att det bästa med att bli gammal är att han kan läsa om Röde orm varje år, han glömmer nämligen bort så mycket.

Så vad ska jag länka till för fantastisk musik nu? Man skulle kunna koppla ihop Röde orm med det här fantastiska bandet, Elin tyckte dock att det här passade bättre

Vad som är bäst, tja, det är upp till er kära läsare.

22 december och glittrande agnosticism

Såhär i juletid då vi alla tänker mycket på Jesu födelse och förbereder för julottan kan det ju vara härligt med en uppiggande dos religionshat! Och varför inte i form av en fullkomligt fantastisk, genial, fantastisk, underbar och fantastisk bok vid namn Guldkompassen? Flera av er har säkert läst den eller sett filmen men det spelar ingen som helst roll, läs den eller läs den igen!

Lyra är en föräldralös och ytterst stursk tjej som växer upp i Oxford, men det är inte riktigt ett Oxford som man känner igen. I Lyras Oxford har kyrkan ett finger med i spelet överallt (kyrkan påminner f.ö. lite om det här klippet), alla människor har en daemon (ett slags djur som är som en del av ens själ), en gigantisk konspiration pågår och någon rövar bort barn. Mitt i allt det här kommer Lyras morbror på besök, han har sett en annan värld i norrskenet och Lyra får ett märkligt instrument som kan berätta sanningen.

Det här är spännande, vacker, underbart sagolikt och fruktansvärt obehagligt. Philip Pullman har skrivit ett mästerverk som är minst lika läsvärt för vuxna som för barn. Och när jag i de senare två delarna fattar vad allt handlar om och vad religionen har för del i det så satt jag chockad över att någon var så otroligt modig som vågade skriva en barnbok om det här.

Jag kan liksom inte göra den här boken rättvisa för det är så fantastiskt bra. Och slutet på första boken, ay caramba!

21 december och det blir en massa skägg

I somras när jag och mina barn åkte till den lånade sommarstugan var det en låt som dom ville höra gång på gång i bilen nämligen denna . Fattar ni hur stolt jag blev då? Inte nog med att jag har världens sötaste och finaste barn, dom har även bästa musiksmaken! Låt gå då för att det här är deras andra älsklingslåt och det gör mig inte fullt lika stolt, men ändå Fleet Foxes! Om nu mot all förmodan Kurt Wagner inte vill gifta sig med mig, så tänker jag be Fleet Foxes att följa med mig och sjunga för mig var jag än går. Då tror jag att jag hade klarat vilka motgångar som helst! Män med skägg! Rutiga skjortor! Stämsång! Det är hur bra som helst! Mjuka vackra melodier! Stundtals ganska glatt! Jo, det är sant! Ganska glatt! Jag blir i alla fall glad av att lyssna på Fleet Foxes. Lyssna bara här. Det är så himla bra och jag tycker att deras självbetitlade skiva är magisk. Nu får nu avsluta genom att lyssna på den låten jag tycker är bäst på skivan. Den är ju så klart lite mer vemodig. Här kommer den, Your Protector.

20 december och filmatiserade serier med högt NKI

Här tänker jag alltså inte ta upp Constantine med Keanu Reeves, YUCK! Och inte heller den fruktansvärt plågsamma Daredevil med Ben Affleck där jag önskade att jag var blind och inte han. Istället blir det två sjukt coola tjejer, två fantastiska serier och två underbara filmatiseringar.

Har man inte läst Ghost World av Daniel Clowes så är det verkligen hög tid. Enid och hennes bästis Beckys äventyr efter att ha avslutat high school i den deprimerande småstaden skildras snyggt och tar sig direkt till hjärtat. Deras vardag går ut på att driva runt på olika fik, göra livet surt för invånarna och blanda självförakt med hybris. På baksidan av albumet hittar man dessutom den här fantastiska texten ”Den amerikanska serietecknaren Daniel Clowes har nått ut både till en bredare allmän publik och till den trendkänsliga kultpubliken”, gud…
Och filmen är faktiskt minst lika bra. Kolla bara trailern. Jag måste nog se om den.


Marjane Satrapis serie om sin uppväxt i Iran, Persepolis är en annan hit. Otroligt snyggt tecknat, gripande och roligt berättat och dessutom lär man sig en massa om Iran! WOHO säger vi folkbildare. När Marjane går på svarta marknaden och köper band med Iron Maiden iklädd sin häftiga jacka och nästan åker fast sitter jag som på nålar. Tänk om man fått se det här i skolan istället för en diaserie från PogoPedagog.
Här är trailern för filmen, kolla!

Visst vill du fortsätta att få lika givande tips efter julen också?

Elin och Siska kommer att fortsätta att lotsa dig genom den kulturella djungeln genom att varje vecka ge nya givande tips! Gå GENAST med i den här Facebook-gruppen - Elin och Siskas veckotips! SJÄLVKLART kommer även dessa oerhört fräcka tips även att publiceras här på vår blogg! Nu slipper du famla i det intellektuella mörkret längre! Vilken lycka!

19 december Baka baka liten kaka

Jag älskar att baka. Jag bakar kakor, tårtor, bröd, bullar – allt. Bakning är för mig meditativt och lugnande. Att arbeta med händerna, att få ett resultat, att skapa något – allt det är en så skön omväxling från resten av livet, tycker jag. När resten av livet känns skit, så tar jag min tillflykt till mina degbunkar. Lika passionerat som jag älskar att baka, lika mycket älskar jag att bläddra i bakböcker och planera, drömma och fundera på vad jag ska baka. Jag suktar över tarletter, cheesecakes, cupcakes och pajer. Jag drömmer om att få knåda degar, kleta på frosting, kavla kakdegar, ringla glasyr, pensla bullar, jäsa bröd och smälta choklad. Det är som pornografi för mig, dessa vackra sensuella bilder på maffiga kakor med blank glasyr. Åh, vilken lycka och njutning! Nu måste jag nog gå och baka en kaka, eller kanske bläddra i en bok! Ni andra kan ju roar er med att fundera på om det är så här det går till när jag bakar. Nu handlade visst den här julkalendern bara om mig, så här gör jag en fantastisk bibliotekskoppling!

Några av de vackraste kakpornografiska böckerna är:
Lisa Eisenman och Monica Eisenmans Två systrars söta och Vinterns söta http://www.thecookbookcafe.com/
Leila Lindholms A piece of cake
http://www.tv4.se/2.4275
http://www.leila.se/
Therese Wikströms Njut en liten smula
http://www.enlitensmula.com/

JULKLAPP!!! IRL!!!

Kom till Högsbo bibliotek nu på lördag 20/12 10-14 så får ni träffa dom fantastiska, underbara och häftiga bibliotekarierna Siska och Elin, bli bjudna på glögg och peppisar, lyssna på BRA julmusik och om ni säger att ni läst julkalendern får ni dessutom en julklapp! Herregud vilket fantastiskt erbjudande.

18 december och underbar skolångest

Alla har väl någon gång suttit i ett klassrum under skoltiden och undrat om det här är livet, om det ska vara såhär, om alla andra är kompletta idioter och varför just JAG ska behöva ha det såhär. Förhoppningsvis har den perioden passerat. När man som vuxen har ångest över räkningar, att man måste bona golvet och stöpa ljus kan man ta paus från det och gotta sig åt att det finns dom som har det värre, som t.ex. skolelever.

I Daniel Ahlgrens (som är en av Sveriges bästa serietecknare, otroligt bra!) Böggänget beskrivs den här vedervärdiga perioden utifrån ett gäng nördars perspektiv (dom är f.ö. otroligt lika dom nördar jag brukade spela Mutant och Drakar och demoner med på högstadiet. Hm, oss nördar kanske det ska vara…). Det är mobbing, orgier i serieläsning, förakt och självhat och allt som hör ungdomen till men samtidigt roligt och fint med killarnas vänskap.

I filmen Mean girls, skriven av Tina Fey som är med i Saturday night live och som har Lindsey Lohan som stjärna (Elin har tjatat om huruvida hon har stora bröst eller inte hela veckan, suck och stön, tjejer!) flyttar Cady från Afrika där hennes föräldrar jobbat som zoologer till USA och börjar på high school. I den nya skolan får hon snabbt veta vilka som är dom populära (the plastics) och tillsammans med sina två underbara freak-kompisar bestämmer hon sig för att wallraffa som en av dom. Det här är smart, roligt och bra och jag vill bara pussa filmen! Här har ni trailern.
Se nu den här filmen, det är den bästa ungdomsfilmen jag sett sen ehh… Some kind of wonderful (det är ett bättre guilty pleasure än Hugh Grant i alla fall som vissa andra som skriver på julkalendern gillar!). Dessutom har den ju en av filmhistoriens coolaste tjejer med, kolla bara!

17 december och nu blir det promiskuösitet och rejält med ångest

När jag är deppig så lyssnar jag faktiskt inte bara på dyster musik, jag ser även på sorgliga filmer! Jag har några säkra kort till vilka jag automatiskt gråter varje gång jag ser dom. Till dessa hör: Love actually (jo!!!), när jag ser den här scenen gråter jag varje gång. En ängel vid mitt bord – åh, att känna sig tafatt, blyg och ensam!

Och nu har jag en ny gråtfavorit: Under the skin. Herregud, så munter jag lyckas framställa mig i den här julkalendern! Nå, nog om mig, nu ska jag berätta om den här hemskt bra filmen istället. Iris älskade mamma dör plötsligt i cancer. Hon tappar fotfästen och blir helt vilsen. Samantha Morton, som spelar Iris, har vi ju också sett som Ian Curtis fru i Control (den gråter jag också till!) passar ju den här låten perfekt!
Iris klarar inte av att möta sorgen efter mammans död. För att dämpa smärtan hon har inom sig så ligger hon med alla killar som vill, som behandlar henne illa. Hennes desperation gör att hennes vänner skräms av henne och hon stöter ifrån sig sin syster, så hon är ensam och i kaos. Skörheten och den totala förtvivlan hon utstrålar berör mig på djupet, och första gången jag såg den här filmen tror jag att det bara tog tio minuter innan jag började gråta. Samantha Morton gör en fantastisk rolltolkning av Iris som balanserar på gränsen till att bryta samman hela tiden. Det är en så stark film och Iris utsatthet och sorg är obehagligt naket skildrat. Ni måste se den!

16 december och män i trenchcoat

Eh, hur ska jag förklara det här? Något är ju otroligt fascinerande med antihjältar i trenchcoat.
Min favorit i den genren är nog John Constantine och serien Hellblazer. Magiker, otrevlig, röker för mycket och blir osams med precis alla. Fantastiskt. Från början var han en sidokaraktär i serien Swamp thing men fick äran att få en egen serie. Och vilken serie! I Hellblazer finns det inga goda människor, man kan inte lita på någon och bakom varje gathörn lurar en demon eller djävul som inte vill något annat än att dra dig ner till helvetets kretsar på en längre semester. Roligt är dessutom att serien har olika författare, Denise Mina som jag tipsade om 1 december är en av dom som skrivit, det ena albumet har den underbara titeln Empathy is the enemy.

Från Denise Mina är inte steget långt till tokdeppiga men stundtals väldigt roliga Dennis Lehane som förutom att skriva om brott i Boston är en av manusförfattarna till underbara tv-serien The Wire (här är ett litet klipp från första säsongen, fantastisk dialog, misär och sällskapsspel i ett). Hans deckarduo Kenzie (Kenzie har trenchcoat!) och Gennaro tar sig igenom ett Boston där tillvaron är mörkare än nattsvart. Här visar sig verkligen deckargenren som den nya formen av socialrealism. I Gone baby gone (nyligen filmatiserad och regisserad av Ben Affleck!) vrider hela tiden om ens tankar om rätt och fel och när jag läst ut boken satt jag och bara stirrade på spårvagnen och försökte glömma bort allt jag läst. Så obehagligt var det.

För att slutligen muntra upp er en smula kommer här ett klipp med två män i rock. Hm, kanske inte är så roligt om man inte sett alla avsnitt av Buffy the vampire slayer, men det har väl alla?

15 december – självförakt och dysterheter i Skottland

It’s easy hating yourself, It’s hard making it rhyme

Uppmärksamma julkalenderläsare kan ha insett att jag inte är så mycket för, eh, glad musik. Jag har aldrig fattat varför man ska lyssna på en massa tramsig musik om hur lycklig man är när man kan lyssna på såna som skriver om hur det VERKLIGEN är! Jag vill lyssna på texter om att det faktiskt inte är så jävla lätt att leva och inte så kul alltid! Så det så! Nu har jag hittat en ny själsfrände i Malcolm Middleton. Han sjunger på bred skotska om ensamhet, självförakt och att känna sig som en loser. Skottland! Igen! Och dysterhet och ångest! Igen! Underbart! Ackompanjerad av sin akustiska gitarr lämnar han ut sig i de mörka och svartsynta texterna. På skivan finns tre covers, bland annat en avskalad och naken version av Madonnas Stay, som blir oerhört vacker i Middletons version – ja det är nästan så man ryser. Skivans starkaste låt är Love comes in waves, där Malcolm Middleton med sin mörka vackra röst sjunger om sin dystra syn på kärleken.

Love, love, love comes in waves. I want you to love me as much as I love you. Do.

Det är liksom rakt på sak i hans texter och väldigt utlämnande. Åh! En dyster man som skriver om besvikelser och sorgligheter! Hur mycket bättre kan det bli? Jag undrar om Malcolm Middleton hade varit lyckligare om hade följt dessa relationsråd. Hm, ja, det känner jag mig ytterst tveksam till. Jag tror däremot att du kommer må mycket bättre om du lyssnar på Malcolm Middleton! Kanske blir du inte så mycket gladare, men det känns väldigt trösterikt att det finns någon som kan skriva så fantastiska sånger om livet. Lyssna nu på hans jullåt med den härligt uppiggande titeln We’re all going to die Och glöm för allt i världen inte bort att att gå in på hans Myspace-sida och lyssna omedelbart!

14 december och SPORT(!!!)

Stundtals förvånar jag mig själv. Som när jag i ett anfall av politisk korrekthet bestämde mig för att läsa grabbiga böcker om sport. Jag är en stereotyp humanisttjej och tycker sport är fruktansvärt ointressant. Därav den totala chocken när jag började läsa Mattias Göranssons (åh vilken fantastisk människa!) trilogi om fotbollskillarna Johan och Micke i goa Gôtet. Visserligen hoppar jag över matchreferaten men det är ju sjukt spännande! Jag trodde aldrig att jag skulle oroa mig för hur det går för två 15-åriga killar i Gothia cup!
Johan är så himla rar och tränar som ett djur men blir inte lika bra som talangen Micke. Det är Göteborgsromantik, arbetarklassromantik, sportromantik och inte ett dugg kärleksromantik. GÖTT MOS!!!

Om man istället vill ha lite mer ångest när man läser om sport är I skuggan av San Siro ett hett tips. Martin Bengtsson självbiografi om sin uppväxt där precis allt kretsar kring fotboll är riktigt obehaglig. 9 år gammal bestämmer han sig för att bli fotbollsproffs och det blir han såklart eftersom det snabbt blir en besatthet att varje ledig stund tränatränaträna. Det är besatthet som påverkar allt. Och inte direkt till det bättre. Det är precis som jag alltid trott, sport är djävulens påfund! Jag vill bara ta hand om den där stackars tonårskillen och visa honom att man istället för att vara asocial och träna kan vara asocial och läsa serier som vissa andra gjorde i den åldern...

Här får ni en låt om fotboll med Timo

13 december och det blir beslutsångest och stämningsfullt luciafirande

Idag är det Lucia och det bästa med Lucia är att man kan äta pepparkakor och lussekatt till frukost utan att få ångest efteråt! Jag har knappt hämtat mig från skräckupplevelsen igår när Siska hade en länk till Charlotte Perelli, så idag tänkte jag tipsa om något mycket trevligare och snällare. En bilderbok! Att vara barn är verkligen inte alltid så enkelt och speciellt inte när man måste fatta en massa svåra beslut. Så är det för Ärtan i Ärtan går luciatåg av Ulrika Sundström. Luciafirandet på dagis närmar sig med stormsteg och barnen ska bestämma sig för vad de vill vara för något. Någon ska vara ängel, en annan lussekatt och varför visste inte jag att man kan vara lussekatt i ett luciatåg när jag var yngre? Tänk så underbart det skulle få vara att gå klädd som en lussekatt för en dag! Här kan du se en annan lussekatt.

För Ärtan är det förfärligt svårt att välja, visst vill hon vara en fin lucia med ljus i håret. Men det är ju fint att vara pepparkaksgumma också. Och tomte är också bra! Oj, så svårt det är att bestämma sig. Ja, alla som har umgåtts med småbarn vet ju hur oerhört bekymmersamt det är för barn att fatta beslut. Tur för Ärtan att hon har en så smart pappa som packar ner alla lussekläderna och tar med sig till dagis. Den här boken är jättejättesöt och har urfina illustrationer av Amanda Eriksson. Som stämningsfylld bakgrundsmusik när man läser denna bok bör man välja någon av de enda två jullåtarna som går att lyssna på utan att behöva kräkas av allt lyckoslisk Lyssna här och här.

12 december och skräck i skogen

Natten till lucia drar ju alla oknytt som bekant ut och ställer till hyss. Därför ska jag idag tipsa om en fantastisk och skräckaktig bok. Här skulle jag kunna tipsa om Tracys hämnd som var min första riktigt läskiga läsupplevelse, både den obehagliga saxscenen i slutet men framförallt den extremt hemska sexscenen som involverade ett badkar fullt med jello, uuuuuh. Titta bara på introt till tv-serien, skräck! Min kära mor lyckades med mitt största skräckantiklimax när hon sa att jag ABSOLUT INTE fick läsa Sjöjungrun sjöng sin sång av Val McDermid, jag blev minst sagt besviken när genast satte tänderna i den. Läskigt? Tss…

Nej här är det istället en riktig pärla i årets utgivning, Den femte systern av Mårten Sandén. Den innehåller precis allt man kan kräva av en bok (hm, rymden är iofs inte med…). Jannike är en cool 16-årig tjej som växt upp i olika fosterfamiljer och varit ett allmänt stök (tjejstök = viktig ingrediens 1) . Hon är dock inte ett vanligt stök utan ett synskt stök (synsk tjej = viktig ingrediens 2) som vet hur man ska försvara sig (inte mesig brud = viktig ingrediens 3). Hon är praktikant åt tokgravida Elisabet. Elisabet visar sig härstamma i rakt nedstigande led från fem systrar vilkas far försökte få dem att ligga med djävulen ståendes nakna i ett pentagram, typ. Och som man då kan räkna ut med arslet så är det många som vill åt barnet Elisabet väntar. Här kommer profetior, vättar, levande döda, seriemördande politiker, hemliga organisationer och troll med i bilden. Och det är sååååå spännande. JAG ÄLSKAR MÅRTEN SANDÈN!!! Alla hans tjejer är så jävla bra och häftiga att jag både vill vara dem och vara deras bästa kompisar.

Här kan ni läsa början av boken.

Om ni inte är rädda efter att ha läst ut den så rekommenderar jag den här lilla filmsnutten.

11 december och vi lyssnar på världens bästa skiva

For there are brighter sides to life. And I should know, because I’ve seen them. But not very often…

Jag kan egentligen inte skriva något vettigt om Morrissey och The Smiths. Jag skulle bara skriva om hur jag älskar Smiths, ja jag älskar dom alldeles för mycket, som vi Morrissey-killar i polo har en tendens att göra. Eller vänta nu, jag menar ju vi bibliotekarier har en tendens att göra. Jag skulle bara skriva om hur jag ägnade min tonårstid åt att lyssna på Smithstexter och förundras över hur Morrissey kunde skriva precis som det är och hur han kan veta hur det är att vara jag. Jag skulle bara skriva om hur jag lyssnade sönder Smithsskivorna i min Walkman när jag åkte skolbuss i det hemska lilla skitstället jag växte upp i. Jag skulle bara skriva en massa Smithscitat och sucka över hur sanna de är.
There's a club if you'd like to go, you could meet somebody who really loves you, so you go, and you stand on your own, and you leave on your own and you go home, and you cry and you want to die.
Vem har inte känt så? Jättejättemånga gånger? Åh, han är så klok, Morrissey! Och snygg! Jag skulle bara fortsatt att skriva om hur fantastisk och snygg Morrissey är och hur det nog bara faktiskt är jag som riktigt förstår vad låtarna handlar om. Så det går liksom inte att skriva något bra om Morrissey och Smiths.
Årets höjdpunkt är självklart skivsläppet ”The sound of the Smiths” . Att det släpps ännu en Smithssamling verkade oroväckande, men Herregud så bra den är. Detta är världens bästa skiva. Med världens bästa låtar. Av världens bästa band.

Här kan ni avnjuta mina favoriter från Smithssamlingen:
Still ill
Nowere fast
How soon is now?

Och ta dig tid att se denna fantastiska dokumentär om Morrissey – The importance of being Morrissey.
http://se.youtube.com/watch?v=KZKYsWc8jVw
http://se.youtube.com/watch?v=px3Rq9FrA-Q
http://se.youtube.com/watch?v=sRWynDFQ2Ag
http://se.youtube.com/watch?v=HG6xyPAJmVY
http://se.youtube.com/watch?v=g06SEhbE9gg

10 december och sprit, ångest och glädje (!) i Gävle och London

Idag skulle jag kunna tipsa er om vett och etikett men det antar jag att ni har full koll på. Eller kanske en nobel författare, höhö. Istället tänker jag tipsa om Hello love av Charlotta Cederlöf och så får ni läsa en liten intervju med Horace där han spexar loss, på riktigt. Hello love är en fantastisk liten bok som jag läser om lite då och då. Speciellt när jag är lite sur (verkar kanske otroligt, men det händer faktiskt att jag är det).

Om Jack och På drift är generationsromanen för alla män med konstnärsambitioner så är Hello love det för mig, vilken grupp jag tillhör lämnar jag åt er läsare att fundera över.

1984 jobbar Helena Olsson på internposten på stadens fabrik (som hon i sin ensamhet skriker ”Jävla fittfabrik!” till, åh dessa fantastiska jobb som hör ungdomen till!), det är väl sådär kul tycker hon. Hon hänger med sina vänner, går ut och ser sitt ex se depressiv ut på krogen och färgar håret. När hon tröttnat alltför mycket drar hon till London. Frågan är om det är så mycket roligare där.

Det är ju helt värdelöst att säga att det här är en fantastiskt rolig bok men jag tänker göra det ändå, DET HÄR ÄR EN FANTASTISKT ROLIG BOK!!! Helenas livsleda och väntan på att det ska hända något känns så äkta och hennes svarta humor är så underbar att jag bara vill pussa henne.

Det här tror jag är Helenas favoritlåt (det är i alla fall en av mina)

9 december och det blir kepsar och vackra gitarrmelodier

Idag förflyttar vi oss till Nashville. Jag är djupt och passionerat förälskad i en gubbe med gråa polisonger, truckerkeps och rätt fula glasögon. Jag älskar hans gitarrspel och hans fantastiska röst. Kurt Wagner sjunger så fint att jag skulle vilja gifta mig med honom och tvinga honom att följa med mig vart jag än går och sjunga för mig. I november stod han på Sticky Fingers scen med sitt band Lambchop och gjorde en underbar spelning. Senaste Lambchopskivan Oh Ohio är en av 2008s starkaste skivsläpp tycker jag. Jag älskar melodierna, gitarrerna – ja denna skiva är som balsam för min själ, jag mår så bra när jag lyssnar på den. Jag älskar det vemodiga, vackra och sorgsna. Kurt Wagners texter är som små berättelser och bästbästbäst tycker jag att I’m thinking of a number (between 1 and 2) är, den har jag lyssnat kanske tjugo gånger på varjde dag den sista månaden. Eh, kanske inte tjugo, men överdrivet många gånger. Även A hold of you är fullkomligt lysande och briljant.

Passa på att titta på det här klippet: http://www.youtube.com/watch?v=otb6xAy9aHs
Och provlyssna på Lambchop på deras Myspacesida: http://www.myspace.com/lambchopisaband

8 December och vackert illustrerat djurförtryck

8 December och vi förflyttar oss såklart från Norge till djungeln och boken Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius och BUHUUUUU!!!!
Ack! Det här är sorgligare än I en sal på lasarettet (och här har ni en helt otroligt cheesy version av den ackompanjerad av en liten video från Sims 2).

Sally Jones föds som en alldeles vanlig gorilla i Afrikas djungel men blir tillfångatagen av belgiska officerare på tjuvjakt. Där börjar hennes spännande men tragiska äventyr som innefattar jobb som mästertjuv, fängelse på zoo, chaufför åt en trollkarl och en otroligt sorglig romans med en orangutang.

Det här är som ett skillingtryck med helt makalöst fantastiska illustrationer. Här kan ni läsa dom första 10 sidorna.
Den som inte tycker det här är fantastiskt måste hata djur, barn, kärlek, rymden och allt som är fint i den här världen.

7 december och det blir pianoklink och tårar

På ett trångt och svettigt Jazzhuset såg jag under Way Out West- festivalen en klubbspelning med den norska sångerskan Ingrid Olava. Med sitt pianospel och sina spröda sånger gick hon rakt in i hjärtat på mig. Det var så starkt att jag bara ville gråta. Jag är helt såld på vemodiga och stillsamma sånger om problematisk kärlek och andra dysterheter. Här får jag mitt lystmäte mättat. Juliet’s Wishes heter hennes debutalbum, där hon har skrivit alla de fina låtarna själv. Min favorit på skivan är Back to love. Åh, det är så vackert och känslosamt. Åh, man vill krypa upp i soffhörnet under en filt med en kopp te och njuta och känna sig lite svår. Åh, man måste nästan fälla en tår för att det blir så känslosamt.

Provlyssna på Ingrid Olava på hennes Myspace-sida http://www.myspace.com/ingridolava

6 december och det blir mord, sprit och en del ångest i Norge

Min absoluta deckarfavorit är den norske deckarförfattaren Jo Nesbø. Med sina böcker om Oslo-kriminalaren Harry Hole har han blivit oerhört populär, han säljer rekordupplagor av sina böcker och vinner det ena litterära priset efter det andra. Det kan ju inte enbart bero på att han är så jäkla snygg? Vad är det då som gör Nesbøs deckare så fantastiskt bra? Nesbøs böcker är otroligt välskrivna, med spännande intriger som leder åt oväntade håll. Han skriver med ett engagemang och en samhällskritik. Harry Hole är på många sätt en typisk huvudperson i en polisroman. Han har svåra problem med att hantera alkoholen, han kan inte hålla fast vid några relationer och ligger alltid risigt till hos polisledningen. Han är en fascinerande karaktär och jag tycker att Nesbø skildrar hans privata problem på ett trovärdigt sätt som ger karaktären ett djup. Igenom böckerna löper en intrig som fortsätter genom böckerna, vilket gör att jag tycker att man bör läsa dom i ordning. Här kan du se ordningsföljden på hans böcker: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jo_Nesb%C3%B8
Jo Nesbøs officiella hemsida, men många fina bilden på denna rasande stiliga karl: http://www.jonesbo.com/
En reklamfilm för Nesbøs senaste bok Snömannen http://www.youtube.com/watch?v=EtzjQDtZS2M

5 december and I will always love you

Från rymden till Norge. Grymt logiskt. Här i Norge stannar vi under helgen.
Nu lägger vi ångesten från början av december bakom oss och ägnar oss åt kärleken idag. I och för sig så skapar väl kärlek sinnessjukt mycket ångest, men det behöver vi ju inte låtsas om idag. Idag ägnar vi oss åt romantisk och storslagen kärlek istället. En av de vackraste kärleksböckerna som jag har läst är Herbjörg Wassmos Det sjunde mötet. Temat i den här boken är att man har en person som man hör ihop med och som man passar ihop med. Boken handlar om Gorm och Rut som träffas i barndomen. Det blir ett starkt och livsavgörande för de båda, som gör stort intryck på dom och som de bär med sig genom hela livet. Deras liv flätas samman och de möts sex gånger till det sjunde och avgörande mötet i vuxen ålder. Jag tycker att det här är en otroligt vacker bok, och jag är helt såld på Wassmos tanke att man har en person som man blir hel tillsammans med. Det är så fint tycker jag och så oerhört romantiskt.
Om man efter att ha läst den här boken fortfarande är tveksam till hur det verkligen är och känns när man är kär kan läsa här. Och om Gorm och Rut hade varit Svensson-gothar så är jag övertygad om att detta skulle vara det självklara låtvalet på deras bröllop.

4 december och vi förflyttar oss till Rymden

4 december och det logiska steget från Skottland är ju såklart Rymden! Skottland börjar ju på S och det gör ju Space också. Jag ska börja med ett erkännande, jag älskar Rymden. Passionerat. Ohämmat. Villkorslöst. Rymden är dessutom cool, snygg och ställer inga krav på att man ska diska och vara på bra humör. Hade Rymden varit en matträtt hade jag ätit den morgon, middag, kväll och antagligen som vickning.

Så till saken. Den som är bäst på att beskriva Rymden är nog Alastair Reynolds. Hos honom är Rymden stor, mörk och helt jävla livsfarlig. Eller inte rymden i sig utan det som finns där…

I serien som börjar med Revelation Space (TITELN!!! TITELN!!!) träffar vi på exoarkeologen (för er som mot all förmodan inte vet vad det innebär så är det ju såklart att vara arkeolog på andra planeter) Dan Sylveste som håller på med en utgrävning av en utdöd civilisation på en planet en bra bit bort. Något mystiskt har hänt där för massor av år sen, något som tog död på varenda kotte på planeten. Det verkar som det finns något skumt ute i Rymden… Samtidigt träffar ett av Rymdskeppen som far omkring i sakta gemak (ingen ljusfart här) på ett skepp som verkar ha blivit angripet av något konstigt svart grejs. Äh, det här blir inget bra referat. Läs boken istället. Eller mer om handlingen här

Det givna soundtracket till Revelation space är såklart Spaceape med Burial. Blunda, tänk på ett stort och skitigt rymdskepp som långsamt glider fram genom den svarta Rymden. Skittöntigt, men åh så härligt.

3 december och lite mindre ångest i skottland

3 december och fortfarande Skottland! Nu har jag ju dock läst Carolina Gynnings lyckotips som Elin skrev om igår så idag är det ett (lite) gladare tips. Idag blir det därför bara halvdeppiga och till och med ibland lite smått glada Teenage Fanclub, här med samlingskivan Four thousand seven hundred and sixty-six seconds (puh, vilken jobbig titel).

Ah, stämsång! Oh, tonartshöjningar! Ah, smäktande kärlekssånger! Dessutom ser dom så rara och snälla ut , om man träffar på dom i Skottland bjuder dom en säkert på haggis istället för att ge en stryk som alla skottar gör i Garnethill. Dessutom har de ju en låt där de nämner rymden vilket är ett sjukt stort plus i kanten om jag får bestämma.

Här är en otroligt rar video som får mig att bli glad och nästan tycka att tonåringar är ett sympatiskt släkte.

Här är alla skivorna som biblioteken i Göteborg har http://www.gotlib.goteborg.se/search*swe/X?searchtype=X&searcharg=teenage+fanclub&searchscope=6

2 december och mer ångest i Skottland!

Andra december och vi stannar kvar i Glasgow! Årets kanske mest hypade band är Glasvegas. Glasvegas är det svartklädda rockbandet som på bred skotska sjunger om ett dystert och mörkt Skottland. Igår tipsade vi om Denise Mina och Glasvegas passar utmärkt som soundtrack till hennes böcker. Jag älskar Glasvegas för att det är stora och starka känslor som förmedlas genom de socialrealistiska texterna. Det finaste spåret på skivan, Geraldine, börjar som en vacker kärlekslåt, där det sjungs om någon som står vid din sida, som stöttar dig och tar hand om dig. Denna någon är socialarbeterskan Geraldine, och det är så Glasvegas är för mig, det är svärta, smärta men å så vackert! Här kan du avnjuta Geraldine på en livespelning http://www.youtube.com/watch?v=NgiYT6DgF5o

Kom till oss och låna det självbetitlade albumet Glasvegas! Lagom till jul har de mycket lämpligt släppt en jul EP, A snowflake fell. Här kan du läsa mer om den: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=845242

Om du vill bli befriad från din ångest kan du läsa denna intressanta krönika, med många användbara tips: http://www.aftonbladet.se/punktse/kolumnister/carolinagynning/article2311942.ab

1 December. Socialrealism och sprit i Skottland

Första december! Ljuvligt!Om man bor i Göteborg, och det gör ju vi, så innebär ju december regn, att allt är grått, att man ständigt är blöt och att folk pratar lite konstigt (som änna, vad betyder det egentligen?). Det här är ju dock inte bara typiskt för Göteborg utan även för en annan stad (nej, inte London) nämligen Glasgow. Och när jag tänker Glasgow tänker i alla fall jag även ångest. Så, dåligt väder, Glasgow och ångest vad kan det bli? Garnethill av Denise Mina såklart!Här är det ångest i massor!

Maureen har inte direkt haft en glättig uppväxt, här är det sexuella övergrepp, mentalsjukhus och deppighet. Allt blir inte direkt bättre när hennes pojkvän hittas mördad i hennes lägenhet. Hur ska nu detta gå?Nu ska inte ni deckarhaters bli avskräckta för det här är verkligen en orgie i socialrealism där deckarhistorien, i alla fall enligt Mina och mig, bara är en förevändning för att få skriva om viktigare saker (som hur outhärdligt det är att vara kvinna från arbetarklassen i Glasgow). Och det är så bra! Speciellt om man läser det på engelska. Den skotska dialekten gör att man kastas in i ett regnigt Glasgow där kläderna aldrig blir torra, ens föräldrar är arbetslösa och alkoholiserade och alla luktar cigarettrök och frityr olja. God läsning, wee hen!

Här är en länk till en fantastisk artikel om skotska dialekter, lyssna på ljudklippet från glasgow. Jag fattar absolut ingenting.
http://www.friendsofscotland.gov.uk/scotlandnow/issue-02/arts/scottish-accent.html