17 december och nu blir det promiskuösitet och rejält med ångest

När jag är deppig så lyssnar jag faktiskt inte bara på dyster musik, jag ser även på sorgliga filmer! Jag har några säkra kort till vilka jag automatiskt gråter varje gång jag ser dom. Till dessa hör: Love actually (jo!!!), när jag ser den här scenen gråter jag varje gång. En ängel vid mitt bord – åh, att känna sig tafatt, blyg och ensam!

Och nu har jag en ny gråtfavorit: Under the skin. Herregud, så munter jag lyckas framställa mig i den här julkalendern! Nå, nog om mig, nu ska jag berätta om den här hemskt bra filmen istället. Iris älskade mamma dör plötsligt i cancer. Hon tappar fotfästen och blir helt vilsen. Samantha Morton, som spelar Iris, har vi ju också sett som Ian Curtis fru i Control (den gråter jag också till!) passar ju den här låten perfekt!
Iris klarar inte av att möta sorgen efter mammans död. För att dämpa smärtan hon har inom sig så ligger hon med alla killar som vill, som behandlar henne illa. Hennes desperation gör att hennes vänner skräms av henne och hon stöter ifrån sig sin syster, så hon är ensam och i kaos. Skörheten och den totala förtvivlan hon utstrålar berör mig på djupet, och första gången jag såg den här filmen tror jag att det bara tog tio minuter innan jag började gråta. Samantha Morton gör en fantastisk rolltolkning av Iris som balanserar på gränsen till att bryta samman hela tiden. Det är en så stark film och Iris utsatthet och sorg är obehagligt naket skildrat. Ni måste se den!