Anteckningar från en filmfestival del 3

Här komer Sanjin Pejkovics sista funderingar kring de filmer han såg under årets filmfestival i Göteborg. Nästa år lovar jag att jag ska se minst en film!


Femte anteckningen

Gränser, deras omöjlighet och absurditet, kan nog vara det europeiska temat i år. Det kan handla om animerade filmer om franska ghettoungdomar som försöker älska varandra trots strikt givna klassinramningar som i "Round da way" (Klotz & Lazaro, Frankrike, 2009), som till slut leder till den oundvikliga och hysteriskt roliga förstörelsen av det inskränkta borgerliga huset. En färgfull, actioninriktad, multikulti på ett fantastiskt roligt sätt, uppdatering av dystra "reportage" från franska "hoods", är "Round da way" också en påminnelse om den animerade filmens existens utanför de amerikanska ramarna.

Gränserna korsas i den serbiska "Here and there" ("Tamo i ovdje", Lungulov, Serbien, 2009) där en ung man vill ta med sig flickvännen till USA. Då han själv saknar Green Card, kan han inte åka ut ur landet för att hämta henne och övertalar därför en avslagen och utslagen jazzmusiker som får pengar för att åka till Belgrad och hämta flickvännen. "Here and there" påminner mig om den gamla jugoslaviska filmen "Någonstans mittemellan" ("Nesto izmedju", Karanovic, Jugoslavien, 1981), men nu är inte längre landet Jugoslavien mellan öst och väst. Snarare försöker alla att ta sig över till det USA, fyllt av möjligheter, kosta vad det kostar...

En annan serbisk regissör, Goran Paskaljevic skapade också filmhistoria under årets festival. Han korsade nämligen den omöjliga gränsen mellan Serbien och Albanien! Filmen

"Honeymoons" (Paskaljevic, Serbien/Albanien, 2009) är den första, åtminstone enligt regissören själv, samproduktionen länderna emellan. Den tar upp utanförskapen serberna och albanerna känner gentemot det stängda Europa, men också om likheter som finns på Balkan och som människor, trots deras nekande, måste inse.

Sexualitetens gränser korsas i den djupt experimentella turkiska "Should I really do it?" ("Bunu gerçekten yapmali miyin?", Necmi, Turkiet, 2009) och den grekiska "A woman's way" ("Strella", Koutras, Grekland, 2009). "Should I really do it?" är en originell dokumentärfilm där Petra, som levt ett utsvävande liv i Istanbul måste komma hem till Tyskland för att ta hand om sin döda systers hundar. Hon anförtror sig i ett långt psykoterapeutiskt samtal till en mystisk man med en svart gummimask på huvudet som lyssnar på hennes berättelse om instängdhet i Tyskland kontra den sexuella friheten i Istanbul.

"Strella" är dock en mer komplicera film, en äkta grekisk tragedi, men uppdaterad för det 21:a århundradet. Incest, könsbyte, en omöjlig kärlek, önskan efter att få leva ett normalt liv och många andra problematiska idéer, tankar och händelser trängs in under en timme och femtiotre minuter.

De etniska gränserna i ett och samma land undersöks i två helt olika filmer från Tyskland. Fatih Akins "Soul kitchen" tar oss på en berg- och dalbanefärd i det moderna Hamburg, där etnicitet egentligen spelat ut sin roll. Som tidigare i Akins filmer handlar det om karaktärer som trotsar nationella gränser, har flytande identiteter. Snarare handlar det idag om, i likhet med "Round da way" om klasskillnader som dock löses i ett furiöst tempo filmen igenom. Roligt att se att Akin vågar ta ett steg tillbaka från de existentiella dramafilmer och att han går tillbaka till filmerna han gjorde i början på sin karriär. Dessutom återanvänds några av de gamla skådespelarna, vilket gör att han skapar sitt eget universum med Hamburg i centrum. Ett universum jag gärna är en del av.

Dock får jag direkt svar på tal av en av Europas mest kända undersökare, en profil som fått ett eget verb "att wallraffa", enligt den metod han använder för att avslöja skeenden i sitt hemland. Günter Wallraff har i sin senaste roll sminkat och klätt ut sig till en svart man, som dagligen möter osynliga gränsdragningar och barriärer. Trots att den somaliska karaktären bara finns och går runt, utan att någonsin vara otrevlig, stöts han bort av ovälkomnande tyskar. "Black on white" ("Schwarz auf weiss", Pagonakis & Jäger, Tyskland, 2009) påminner om Janne Josefssons valstugemetod, men går bortom det spekulativa trots den kontroversiella metoden.

"Metastases" ("Metastaze", Schmidt, 2009) och "Russia 88" ("Rossiya 88", Bardin, Ryssland, 2009) fortsätter på det inslagna gränstemat, men nu är det, i likhet med Wallraffs dokumentära experiment, med inriktning på instängdhet. "Russia 88" visar med en enorm konsekvens hur högerextremismen i dagens Ryssland utvecklas, frodas och leder till enorma tragedier. "Metastases" visar ett Kroatien som är långt borta från den självbild som många kroater bär med sig. Huliganism, våld, postkrigstrauman och hat mot allt vad serberna heter tyder på ett samhälle som är nära kollaps. Oavsett om det handlar om somalier i Tyskland, serber i Kroatien eller alla möjliga etniciteter i Ryssland är gränserna rätt så rigida och går inte att krossa så enkelt, trots filmernas försök att se bortom dem.

Sjätte anteckningen

För övrigt vill jag bara skriva att jag blev kär i Caroline Leaf. Kär och kär. Men hon och hennes vackra filmer väckte en varm känsla i magen. Caroline är en av de absolut största animatörerna i världen, och jobbar bl.a. med sand och färg på fingrar som hon smetar in på glasskivor...

Sjunde anteckningen

Jag har missat många filmer. Jag har missat många mästare. Claire Denis och hennes film, Sally Potter och hennes film, Chabrols film, Gondrys film, Wajdas film, Vittorio Storaro, Von Trottas film o.s.v o.s.v. Och en hel del filmer jag sett tar jag inte upp i denna text. Dem kommer jag kanske att återkomma till, längre fram, efter att jag faktiskt insett att jag sett sammanlagt 37 filmer!

Åttonde anteckningen

Fantastiskt att utsätta sig själv för "The temptations of St. Tony" ("Püha Tõnu Kiusamine", Õunpuu, Estland/Finland/Sverige, 2009) och det på min sista dag på festivalen! Det här kommer om 50 år att vara en obestridbar klassiker, hoppas jag. Jag vill inte jämföra den med andra filmer och inte jämföra regissören med andra skapare, men för att skapa sig en bild av filmens utseende och karaktär kan jag nämna några namn. Det finns ett uns av Buñuel, Kaurismäki, Tarkovskij, Bulgakov, Dante, marginaliserade karaktärer i Tom Waits skumma låtar, den svarta humorn och satiren från de bästa öst/centraleuropeiska humortraditioner och mycket annat som inte går att rama in i eleganta beskrivningar. 2010 års festival är över. Tillbaka till akademin. Over and out.
/Sanjin Pejkovic