Mysigt kalaskaos med hög igenkänningsfaktor

Jag och barnen har en ny favorit. Eller en nygammal favorit kanske man ska säga. Den sista veckan har vi bara läst Kalas, Alfons Åberg! av Gunilla Bergström. Alfons fyller år och det är så klart alldeles underbart och fantastiskt. Man får ju presenter! Och tårta! Och så ska man ha barnkalas också och det är inte alltid det enklaste. Åh, så roligt det är med kalas, ni vet man får ju godispåsar och får leka en massa. Spännande för man är finklädd och allt är alldeles högtidligt. Men åh så kaotiskt det är med kalas. Alla bråkar, gråter, slåss och när allt är slut är det ganska skönt.

Vad är det som är så himla bra med Alfonsböckerna egentligen? Är det de vardagsnära situationerna, att Gunilla Bergström skriver precis om hur det är? Och det tidlösa, att både jag och mina barn kan känna igen oss? Både och säkert, och en massa annat är bra också - som att dom är mysroliga och fint illustrerade (jag gillar speciellt faster Fiffis finlockade hår). Det är liksom så enkelt och vardagsdramatiskt så där som det är när man är barn. När man är förälder också! Jag brukar identifiera mig starkt med Alfons pappa, inte piprökkandet, men allt annat, speciellt i Raska på Alfons. Läs!