Manligt lidande som Elin och Siska tycker om

Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då handlar om Filip, en ung författare som lever ett liv i sus och dus, med många damer och många fester. Han dejtar en väldig massa tjejer, är specialist på att få kvinnorna på fall men avslutar alla relationer innan det blir något allvarligt med dom. Helst träffar han tjejer som redan är upptagna, för då är han redan på den säkra sidan och behöver inte riskera att ge sig in i något förhållande. Han är väldigt rädd för att binda sig, att fastna för någon. Allt flyter på ganska bra tills han träffar Iris. Iris är helt annorlunda än kvinnorna han brukar träffa och snart faller han för henne, bakom den tuffa ytan bubblar känslorna fram och svämmar stundtals över. Trots sin ensamhet klarar han inte av sina känslor och lyckas röra till allt riktigt ordentligt.

Siska tycker:

Till att börja med, jag gillade verkligen den här boken. Vilket är väldigt märkligt, för jag avskyr huvudpersonen och har rätt svårt för bikaraktärerna. Filip går runt och ligger med kvinnor till höger och vänster som låter honom vara det svin han är. Han verkar bara ha en vän, har inget arbete att gå till och lider, lider, lider. Hur många gånger har man inte träffat på Filip? Personer som far fram genom livet med endast det egna "lidandet" i fokus, mer eller mindre ovetande om att deras förfarande (som beror på att dom liiiider) vänder upp och ned på omgivningens liv. Trots det så kommer jag på mig själv med att hejja på Filip, jag vill att det ska gå bra för honom, att han ska slippa gråta i duschen och kanske inte känna sig så ensam. Han lyckas vara en superegoist men ändå gripa tag i mig. Han är så sorglig i sin bubbla av lidande, en manlig karaktär som avhandlats hundra gånger i litteraturen men här faktiskt lyckas ge mig någonting annat än 100% tokspel av irritation.

Men kvinnorna i boken, vad är dom för personer egentligen? Varför dom dras till Filip får jag aldrig riktigt någon förståelse för, även om han kör sitt spel så är han ju rätt outhärdlig. Han är charmig (på ett äckligt beräknat sätt) men alltid ett svin. Med sitt harem av kvinnor som omger honom som i princip bokens enda manliga karaktär verkar han ha det rätt gött (förutom det där lidandet då). Att hans drömkvinna, den märkliga Iris (som jag verkligen gillar som karaktär, så annorlunda och samtidigt så genuin!) faller för honom är en gåta. Hon genomskådar ju hans beteende! Ser hans spel och skjuter det i sank, ändå vill hon ha honom. Kanske kan inte den här boken visa varför, det är ju trots allt Filips berättelse, även om jag gärna hade velat ha mer förståelse för Iris.

Berättartekniken med de omkringkastade kapitlen är väldigt lyckat. Det ger spänning åt en historia som skulle ha kunnat vara ganska lätt att berätta, nu får jag istället fundera över vad som egentligen händer, bläddra tillbaka i boken och jag blir mer aktiv i läsandet. Den språkliga knorren med att bryta av meningar gör mig dock förvirrad, först tänker jag att det är korrekturfel (vilket inte är så ovanligt med böcker utgivna på egna förlag men här lyser med sin frånvaro) men förstår sen att det är ett knep. Tyvärr bryter det till en början läsflytet för mig. Allt som allt, en bok som får mig att vilja veta, fundera, som stannar kvar och som får mig att tycka synd om den mest outhärdliga manssterotypen.

Elin tycker:
När jag fick den här boken i min hand kände jag mig lite tveksam, måste jag erkänna. En bok om en kille som är rädd för relationer, ligger med en massa tjejer och sen blir ledsen när ingen vill ha honom? Är det inte lite tjatigt att läsa om killar som inte vågar bli kära? Har man inte läst det en massa gånger? Men herregud så fel jag hade. Även om Filip på så många sätt är ett svin som bara tänker på sig själv och sitt eget, så tyckte jag ändå om honom. Även om han lurades, svek och betedde sig hur illa som helst så kände jag jättemycket för honom och hans rädsla för att ge sig hän. Filip som var så jäkla ensam att han grät i duschen samtidigt som han inte klarade av att närma sig någon. Boken har en känsla som gör att man som läsare grips tag av berättelsen och hoppas på att allt ska gå bra.

När jag började läsa blev jag alldeles förvirrad av att boken började på kapitel sex och tänkte ett tag att det kanske var ett defekt exemplar jag höll i min hand, men sen fattade jag att det där är grejen, den brutna kronologin. (Då kände jag mig ganska osmart som inte fattade det med en gång). Boken har ett språk som flyter på lätt och jag tyckte så mycket om den att jag sträckläste den. Vi har redan sagt hej då är en fin bok om att låta sina rädslor styra, om kärlek, förälskelse och svek. Och om ensamhet!