Anteckningar från en filmfestival del 1

Vår jättetrevlige gästbloggare Sanjin Pejkovic såg nästan sjuhundra filmer på filmfestivalen, nej inte riktigt sjuhunda, men nästan. Här sammanfattar han sina intryck från GIFF 2010. Sanjin gör fin musik också, den kan man lyssna på här.

Första anteckningen

Det är lätt att fastna i något obskyra teman som man får ta del av på festivalen. Exempelvis finns det mesta täckt, från "islampunk" via transvestiter och eunucker i Pakistan till en dokumentär om tre advokater som bl.a. försvarade Baader-Meinhof gruppen på 70-talet men vars liv sen dess tagit helt olika vändningar. Man tappar bort sig, eller börjar efter ett tag utveckla lättare slags ångest. Man vet att för varje film man ser, kommer man missa säkert tre till fyra minst lika bra eller rena mästerverk. Till slut, efter att ha sett ett antal hyfsade filmer, men inte DET MÄSTERVERKET man har letat efter, börjar man förutom ångesten bygga upp paranoia. Man tror att det måste vara komplott, att man ser bara okej filmer, medan alla andra ser strålande mästerverk som de beskriver med stora gester. Sanningen är: De ljuger! De flesta filmer på en så stor filmfestival är helt okej, varken mer eller mindre! Det händer att man då och då ser ett antal guldklimpar som man tar med sig för resten av sitt liv. Men många filmer glöms bort redan dagen efter. Inte p.g.a. sin uselhet, för det är väldigt få som är genomusla. Snarare förträngs de i en jakt på det stora verket. Då behöver hjärnan hela utrymmet för att ta in den stora filosofiska skapelsen som kommer att lära människor någonting nytt om dem, någonting som de inte redan visste. Tur är att jag sparar varenda katalog från GIFF. Jag har dock inte vågat bläddra i dem än. Jag vill helst slippa räkna hur många timmar jag spenderat i mörka rum på filmer som jag inte nu kan minnas ens en sekund av...

Andra anteckningen

Får man censurera film? Låt mig ställa om frågan. Är det okej att rippa film från stora Hollywoodbolag för att göra egna versioner? Låt mig ställa om frågan, vem äger en film? Om jag köper en produkt, kan jag då göra vad jag vill med den? I den otroligt givande filmen "Cleanflix" (James & Ligairi, USA, 2009) diskuteras frågan utifrån flera perspektiv. I det religiösa Utah har man kommit på att man kan klippa om filmer från Hollywood, ta bort all nakenhet, våld och annat opassande och på det viset ge mormoner som bor i staten tillträde till det senaste, men med vissa modifikationer. Vi kan nog bli förbryllade av att det vi anser vara väldigt tillrättalagt och snällt i amerikanska filmer väcker enorma diskussioner och kontroverser i det stängda mormonsamhället. Jag tror dock att själva frågan om upphovsrätten är nog viktigare.

I Sverige och många andra länder gör man exakt det som mormonerna gör, men från annat håll. Man laddar hem filmer, laddar upp filmer, filmerna klipps om och läggs på YouTube. Det anses vara en slags Robin Hood-ism som främjar kreativiteten, som är ett alternativ till det Hollywoodkonglomerat som styr hela världen. Men, när ett antal religiösa människor tar bort innehåll de finner olämpligt roas vi av deras bakåtsträvande, vi anser de vara ociviliserade, och inte minst ser ner på deras ideal och tankesätt.

Jag roas naturligtvis av att man i "Cleanflix" tar bort, rensar helt enkelt ALLT som kan uppfattas stötande. Följaktligen finns det ingen plats för t.ex. en scen i "Kindergarten Cop" (Reitman, USA, 1990), där en pojke upplyser Arnold att pojkar har penis och tjejer vagina, eller en snygg dödsskjutning i slowmotion i "Matrix" (Wachowski, USA, 1999). Den urskiljningslösa censuren är intressant och blir naturligtvis en fråga som säger väldigt mycket om rädslan för det "smutsiga".

Filmer som väcker anstöt fördömdes under en mormonkonferens på 80-talet, och många följde uppmaningen att inte titta på det omoraliska skräpet. Därför blev "Clean flix"-kedjan en otrolig succé i Utah. Samtidigt berättas det i filmen om jakten på pengar som gör att uthyrare av omklippta filmer faktiskt bryter mot existerande juridiska och, ännu viktigare, religiösa lagar. Som det alltid är fallet, finns här personer som framställs som moraliskt rena men som naturligtvis har en del smutstvätt de inte vill dela med världen.

Om det intressanta i "Cleanflix" skulle kunna vara informationsborttagandet, översköljs vi av nyheter av allehanda slag i "Starsuckers" (Atkins, Storbritannien, 2009). Nyheter helt utan värde menar regissören Chris Atkins. Hans metoder är inte helt olika Michael Moores. Han planterar några falska kändisnyheter vilka tas in och publiceras helt utan någon vidare kontroll. Atkins tar stöd av flera forskare och journalister som menar att fokus från det allvarliga tas bort genom att koncentrera sig på det lättsamma och ytliga (att jämföra med Roy Anderssons invigningstal i år).

"Starsuckers" är väldigt snygg, väl genomförd med en enkel struktur som dock omfattar allt från talangshower för småbarn i England och USA till nöjesprofiler som bestämt sig för att satsa på seriös politik i Litauen. Dessutom får jag äntligen fog för mitt långa ogillande av Bob Geldof, som jag aldrig kunde argumentera för. Det var bara en känsla jag länge har burit med mig. Tack vare Chris Atkins och hans enorma research får jag äntligen alibi för mitt missnöje!

Båda filmerna är snyggt gjorda med korta animationer som löper filmen igenom. I "Cleanflix" påminner de om futuristiska sovjetiska affischer i sin utformning, medan man i "Starsuckers" låter en trollkarl illustrera regissörens synsätt på dagens nöjesindustri, som en stor illusion, en fabricering som fascinerar oss, men som är helt tom.

Samtidigt blir jag återigen förbryllad. I den ena filmen förfasas vi över att man klipper bort någonting, att det fria ordet får förpassas till förmån för religiösa idéer. I andra filmen känns det nästan som att vi skulle kräva en censurering av nyhetsflödet, så att även "viktiga" nyheter får plats. Så fungerar det inte i dagens värld. Men båda filmerna övertygar oss i vår stupida känsla att det är vi som vet bäst, och att vi skulle kunna reda ut det hela, om vi bara fick fria tyglar...

Söker man konsekvensen i dagens absurda värld måste vi, om vi tycker att det är fel att klippa Hollywoodfilmer utifrån moraliska och religiösa frågor, även se till att förbjuda omklippningar på YouTube och lite varstans. Följaktligen, om vi är för det fria ordet kan vi inte göra något åt att dagens ytliga nöjesindustri breder ut sig alltmer, då det uppenbarligen är det folk vill ha.

/Sanjin Pejkovic