Anteckningar från en filmfestival del 2

Här fortsätter filmvetaren Sanjin Pejkovic att berätta om de filmer han såg på filmfestivalen här i Göteborg i år.

Tredje anteckningen

De europeiska dokumentärer som jag ser i år har en tendens att gräva ner sig i det förflutna och på så vis aktualisera dagens problem och eller händelser. Genom att belysa det förflutna kan vi kanske även hitta svar till varför det moderna Europa ser ut som det gör anno 2010. Eller så får vi en historisk lektion utifrån ett visst tema, händelse, TV program eller maträtt.

För mat står i centrum i "Cooking history" (Kerekes, Slovakien, 2009). Dock inte vilken prosaisk mat som helst, utan mat som serverades soldaterna vid olika krig Europa gått igenom under det 20:e århundradet. På så vis får vi höra om vad tyskar åt på östfronten, vad sovjeterna serverades när de ockuperade Ungern 1956, hur och varför Franjo Tudjman, Slobodan Milosevic och Alija Izetbegovic anspelade på sina respektive nationalism då de bjöd varandra på middagar och serverade sin etniska mat i ett land som kanske kunde liknas vid ett smörgåsbord av olika etniciteter, religioner och folkslag.

Filmen är rik på detaljer och ofta korsklipps det mellan arkivbilder av olika krig och djuravrättningar som sker framför kameran. Icke desto mindre framhålls det ständigt en röd tråd av bisarr humor som filmen igenom visar på absurditet i mördandet av andra människor. Soldaterna får mat och överlever tack vare det så att de i nästa stund kan avrätta andra människor...

Riktigt så allvarlig är det inte i "Disco and Atomic War" ("Disko ja tuumasõda", Kilmi, Estland/Finland, 2009) men det handlar också om krigsföring. TV krigsföring närmare bestämt! Filmen öppnas med ett förkunnande om hur mycket Dallas betydde för kommunismens fall i Estland. Filmen är en blandning av det som kallas för kompilationsdokumentär och iscensatt dramatisering av allehanda händelser, ofta kretsande kring människor som på olika sätt försökte trotsa den statliga censuren och titta på finsk TV som erbjöd så mycket mer färg, underhållning och disco än de inhemska kanalerna. Undrar vad Chris Atkins hade sagt om underhållningen som påstås ha störtat en hel ideologi.

Filmen är väldigt underhållande och påminner en del om "Atomic Café", inte minst i de absurditeterna det kalla kriget triggade fram. Inte minst blir jag påmind om en gång då jag tittade på TV tablå från 80-talet från Rumänien. Kompisen som visade mig den sade att alltid försökte titta på jugoslavisk TV, för där fanns den riktiga underhållningen, där fanns sångerna och där fanns de västerländska filmerna man så gärna ville se. "Disco and atomic war" är en i raden av östeuropeiska dokumentärfilmer som på ett nästan självironiserande sätt bringar upp mer klarhet i det väldiga experimentet som kallades "kommunism".

Om "Disco and atomic war" och "Cooking history" blandar in kompilationer, referenser, ironiska och sarkastiska inslag, är "Lawyers - A german story" ("Die Anwälte - Eine Deutsche Geschicte", Schulz, Tyskland 2009) väldigt rak och konsekvent i sin utformning. Några intervjuer blandas med arkivklipp som leder oss till idag. Tre advokaters väg, från Baader-Meinhof anhängare och försvarare till dagens populistiska roller i Tysklands storpolitik vittnar om att systemet oftast äter upp sina motståndare väldigt effektivt och att man till slut, som individ, inte kan värja sig mot konformism, eller om man vill, det moraliska förfallet.

Individens kamp mot det kafkaliknande statsmaskineriet tas upp i den svenska dokumentären "Jakten på Bernhard" (Liljemark, Sverige, 2010). En svunnen tid av ett rikt land har ersatts av oviljan att bry sig om individer som hamnat i samhällets marginaler. Dock är filmen rätt sympatisk, och så fort jag kommit tillbaka till Lund, ska jag försöka ge mig ut och leta efter Bernhards, för länge sedan försvunna, lappar. Dokumentärer som dessa berättar om det heterogena Europa, om länder med disparata förhållanden som på väldigt olika sätt och med olika metoder försöker gräva i sitt förflutna för att få svar på frågan: "Hur kunde det bli så här?".

Även i musikdokumentärer som till synes inte har med det moderna Europa att göra, som exempelvis i den redan recenserade José González filmen eller den bosniska dokumentären "Sevdah" (Andree, Kroatien/Bosnien, 2009), kläms det in detaljer som kommenterar vissa politiska skeenden. I Josés fall handlar det om den politiska situationen i

Argentina som oundvikligen lett Josés föräldrar till ett Palmeland där den svenska flaggan en gång stod för välfärd och den sociala tryggheten. "Sevdah" berättar om den bosniska musikstilen som existerat i ca 400 år och omvandlats till någonting annat under många perioder av utländskt styre i området. Från det orientaliska i det osmanska rikets ockupation, till det mer västerländskt klingande i dragspelet som tagits från Österrike-Ungern, till det mer moderna keyboard som används i dagens moderna utövande av folkmusiken. "Sevdah" ramar in ett lands historia med hjälp av musiken, berättelserna och vittnesmålen. Sevdah som musikstil är kanske redo för att lämna den sydslaviska kulturkretsen och göra besök i det morgondagens Europa, som Bosnien förr eller senare, måste bli en självklar del av.

Fjärde anteckningen

Jag såg två ungerska sci-fi dystopier på raken! Det är inte varje dag man får ett sådant tillfälle! Undrar om den misstro på framtiden som kännetecknar "1" (Sparrow, Ungern, 2009) och
"Transmission" ("Adás", Vranik, Ungern, 2009) har att göra med att Ungern länge lett den europeiska självmordsstatistiken.

I "1" ersätts alla existerande böcker av BOKEN, som ska berätta sanningen om mänskligheten medan "Transmission" handlar om vår besatthet av skärmar och representation. Alla TV- och dataskärmar slocknar och lämnar ett tyst samhälle där människorna inte längre vet hur de ska förhålla sig till sin omgivning och den verklighet som omringar dem. Följaktligen bygger en man, som inte sovit sedan TV försvunnit, upp en mur och slår in ett hål i väggen för att likna det vid en TV skärm han betraktat sin verklighet genom.

Om den ungerska verkligheten förflyttats till framtiden, är man i Rumänien, eller i de filmerna som i år representerar landet, fascinerad av detaljrikedomen i vardagen. I både "The happiest girl in the world" ("Cea mai fericită fată din lume", Jude, Rumänien, 2009) och "First of all Felicia" ("Felicia inainte de toate", Radulescu & De Raaf, Rumänien/Holland, 2009) fästs stor uppmärksamhet vid detaljerna som egentligen är de viktiga. Vardagliga relationer, småord och inga överdrivna gester vittnar om en osäkerhet som präglar landet som fortfarande befinner sig någonstans mittemellan.

/Sanjin Pejkovic