Vacker vardagsdramatik

Av någon anledning undviker jag alltid att läsa noveller. Jag tror det är för att jag älskar att dyka ner i en roman som breder ut sig och där man lär känna karaktärerna och där handlingen fördjupas och breder ut sig. När jag läser noveller drabbas jag alltid av känslan "Vad är det jag ska fatta, varför är det så kort?". Jag vet, jag har så många konstiga idéer för mig. När jag läste en artikel i Göteborgs-posten om Alice Munros novellsamling Nära hem så blev jag i alla fall väldigt fascinerad och tyckte hon verkade spännande.

Nära hem är en samling med tolv noveller som alla tidigare publicerats i andra novellsamlingar, så det är som en sorts best of-samling kan man säga. I Munros noveller står kvinnorna i centrum, det är dom som har huvudrollen, det är dom som vi lär känna. Munro är en knivskarp iakttagare och skildrare. Novellerna utspelar sig i vardagsnära miljöer . Vi hamnar på en kalkonfarm under julsäsongen, deltar i en Labour Day-middag och återvänder tillsammans med en kvinna till kvarteren där hon tidigare levt. Min favorit är Miles city, Montana som handlar om barn som drunknar och barn som nästan drunknar. Boken är som ett pärlband med små fina och till synes ganska stillsamma berättelser. Stillsamma, men med ett stråk av vardagsdramatik - ja annan dramatik också. Det är vackert, vemodigt, allvarligt och ljuvligt berättat. Nära hem är en fröjd och en njutning att läsa.