Världens läskigaste land?

Det är imponerande när omslaget på en bok får en att bli rädd. Dom hysteriskt glada dragspelsflickorna som pryder omslaget till Pyongyang: a journey to North Korea av Guy Delisle är så Stepford-hysteriska att jag blir livrädd.

Det självbiografiska albumet berättar hur Delisle kommer till Nordkorea för att jobba på en animationsstudio. Vart han än går måste han eskorteras av en guide. Han skeppas runt för att titta på stora statyer och minnesmärken över Kim Il-Sung (som trots att han är död fortfarande är president), äter i mörka restauranger (elbrist), åker taxi genom ett bäcksvart Pyongyang där det enda som är belyst är gigantiska porträtt av den upplyste ledaren och lever ett så vardagligt liv man kan som utlänning i världens kanske mest isolerade land. Hela tiden frågar sig Delisle om Nordkoreanerna verkligen tror på den propaganda dom hela tiden blir utsatta för, på det får man inga svar. Den delen av Nordkorea som han ser är så otroligt begränsad och övervakad.

Det fina med Delisles album är att han skildrar ett land så som man möter det utifrån. Det är inga avslöjanden, utan vardag och en skildring av människor som är så hjärntvättade att det skrämmer skiten ur mig. Stämningen förstärks dessutom av de svartvita teckningarna av den öde staden. Och framförallt är det väldigt roligt, hur konstigt det än låter. Det är tragikomiskt, vardagskomiskt och absurt.

Delisle har i flera album skildrat sina vistelser i olika länder, i Burma, i Kina och i detta album i Nordkorea. Läs dom! Bättre sätt att förstå hur det är att leva i Burma och Nordkorea har jag inte träffat på.