söndag 9 augusti 2009

Ett högst väntat veckotips

Ett högst väntat veckotips som knappast kan förvåna någon tänker jag erbjuda er idag. Efter årets alltför korta och alltför flyktiga ferieveckor återvände jag till biblioteket, väl där låg det en fantastisk sak på mitt bord, ett recensionex av Henrik Bromanders nya bok Det händer här. Det lönar sig tyligen att urskiljningslöst hylla folk. Vill även påpeka att jag gillar pengar, skivor och mat så om någon vill skicka recensionsexemplar på det så går det alldeles utmärkt.

I Det händer här möter läsaren följande:
1. En 17-årig tjej som är olyckligt kär och har skaparångest. Dessutom är den där killen hon är olyckligt kär i en tönt, hur kul är det liksom? Hon isolerar sig under sommarlovets första veckor på sitt rum där hon iklädd pyjamas har ångest och låter bli att duscha (har Bromander varit 17-årig tjej undrar jag här. Verkar helt klart så).
2. En 14-åring på chartersemester med sina hopplösa, egoistiska föräldrar. Han är sådär hopplös och ångestfylld och mobbad att jag får alldeles ont i kroppen. Här hittar han dock sin första vän, en helt klart skum kille som verkar spendera dagarna med att dricka sprit och vara allmänt labil. 3. En lite lätt konstlat galen konsttjej från Örgryte.
4. Boken absoluta pärla, den unga killen från Karlskoga som drar till Thailand för att träna thaiboxning, hänger med en gammal hacker som en gång krigat med Razor1911 och är allmänt paranoid, inleder ett passionerat men destruktivt förhållande med en ladyboy och går matcher i thaboxning.

Bromander i novellform utan illustrationer är något helt annat än serierna. Det typiska äcklet är inte lika framträdande men istället är det Bromanders fascinerande förmåga att förmedla människor inifrån, deras tankar och logiska resonemang, på ett underbart realistiskt sätt som kommer fram. Inget är dolt, människors depraverade lustar blir logiska, äkta och på något sätt en del av det som gör dem mänskliga.
Det är något med hans personteckningar som får människors maniska intressen att bli helt normala. Oavsett om det är viljan att måla eller att vara den bästa thaiboxaren. Det är här jag hittar styrkan med Bromanders berättelser, han får läsaren att krypa innanför skinnet på sina karaktärer och inte tvärtom.
Som vanligt är bikaraktärerna nästan lika fascinerande som huvudpersonerna. Som vanligt är det ganska mycket äckel och framförallt, som vanligt är det jävligt bra.

1 kommentar:

Pål sa...

Jag tyckte också bäst om den där novellen om thaiboxaren.