Rymden! Andreas Roman! Nytt! Nytt!

Idag åker Elin och Siska på kulturtantsresa och överlämnar bloggen åt Andreas Roman. Idag får han inte vara bibliotekarie, men Andreas har varit en jättesnäll författare och skrivit en berättelse handlar om en del om Rymden och det har han gjort bara för er skull, kära bloggläsare. Andreas Roman är det väl svårt att få nog av, så dåär det bra att hans nya bok Någon i din säng kommer i höst. Här och här kan du läsa mer om vad Andreas har bloggat hos oss tidigare.

När Orion vaknade som

När jag var en liten pojke, satt jag på klipporna vid havet och såg hur stjärnorna trädde fram ur en mörkblå himmel. Jag låtsades att de slumrat så som vi sov när det var natt, att de nu vaknade för att möta det som skulle bli deras dag. Åtminstone antar jag att jag låtsades, för det är så jag minns det nu. Men det är möjligt att jag föreställde mig det så stort att det för mig blev på riktigt. Om Orion vaknade och sträckte på sig inför mig, så gjorde han väl det.
Mina första berättelser handlade om rymden. En del var äventyrliga, varianter på Lucas Star Wars-saga eller Blixt Gordon-liknande historier. Men där fanns även försök till något tankfullt. Den Lille Prinsen hade gjort intryck och den odysséeliknande Det var en gång fängslade mig varje veckan framför teven. Och låt oss inte glömma sommaren med Buck Rogers. Men det möte med en fiktiv rymd som ändå skapade ett varaktigt avtryck, som till stor del blev skälet till att jag började skriva romaner, var Starflight. Inte ettan, men väl tvåan.
Starflight var ett spel till Commodore Amiga. Den första delen var underhållande. Del två var förhäxande, en insikt i vad spel kunde uppnå när de hade något att berätta och vilket djup som fanns i rymdens svärta för den som berättade. I Starflights andra del möter man en ras som etablerat sig som arrogant, aggressiv och ofarlig. De tillhörde seriens komiska inslag, med sitt prat och sina tomma hot och sedan tillfredsställelsen du fick av att spränga dem till stjärndamm efter att de gjort sin krigsdans.
Vid första mötet med dem i del två, har de samma attityd. Man ler igenkännande och laddar kanonerna.
Ett par sekunder senare är man pulvriserad. Spelet är slut och man tvingas börja om. Och man tänker:
Vad hände nu?
Man blir snart varse om att handlingen kretsar kring det faktum att denna aggressiva ras hittat uråldrig och avancerad teknik - två koncept som tycks fungera väl ihop så länge tekniken är gammal nog. De förgör planet efter planet, hämndlystna efter alla år de gjorts till åtlöje. Du är kapten på ett litet skepp och skickas ut i rymden för att söka efter någon slags frälsning. Snart hittar du spår efter den bortglömda civilisation som dina fiender har funnit, och du följer i deras fotspår mellan solsystem och världar för att ta reda på var deras teknik finns gömd och varför de försvann. Deras ras dog långsamt ut och genom texter och inspelade meddelanden, tar du del av deras växande förtvivlan när de förbereder sig inte för att fly som ett folk till en ny plats, utan för att dö. Allt de vill är att lämna sin kunskap till eftervärlden, ett avtryck som blir vittne och minne till att de en gång funnits.
Sådan sorg, så mjuk och insomnande, hade jag aldrig funnit i ett spel eller i en rymdopera. Här möttes båda. Sagan sträckte sig över ljusåren, så långt tillbaka men ändå så stark att den ekade genom tiden till vårt nu.
Precis som när jag föreställde mig att Orion vaknade varje skymning, är säkert min upplevelse med Starflight förstorad av min fantasi. Men resan var verklig för mig, och vad omgivningen uppfattade spelade ingen roll. Historien fanns kvar efter att spelet var slut och några år senare började jag skriva på en roman, om ett raseri som spred sig över galaxen och utplånade värld efter värld. En brokig besättning skickades ut för att hitta ursprunget till den här farsoten, och en efter en slukades de av det svarta hatet. Mot slutet finner de en ödslig värld, där en ensam man bor på en strand i en liten hydda. Han tycks ha svaren de söker men har varit själv så länge att hans uppfattning om vad som är verkligt, är förstörd. Om han vet något av värde, kan han inte förmedla det.
Jag skrev den här boken under en varm sommar och några av mina vänner satt vid skrivaren och högg blad efter blad allt eftersom de blev klara. Jag förhäxade dem som Starflight förhäxat mig och jag trodde jag skapat en fantastisk rymdsaga, en historia som folk skulle läsa, tolka och diskutera långt efter att den slutat sälja. Så blev det inte. Men just då uppfattade jag och mina vänner det precis så, och i den lilla stugan där jag skrev och de läste, där var det så. Vad omgivningen tyckte, inklusive de stora bokförlagen, spelade ingen roll. Det var verkligt för oss.