Ida tycker ni ska läsa om arbetare, såklart

Pansarkryssaren av Molly Johnson
Jag tycker det är trevligt att kombinera nytta med nöje och det är just vad man gör när man läser Molly Johnsons Pansarkryssaren som kommit i nytryck hos Modernista i år. Nöje för den är fantastisk, nytta för att man får lite lättförtjänta kreddpoäng och kan säga att man har läst en klassisk men okänd (fantastisk kombo!) modernistisk proletärroman.

Historien startar när pansarkryssaren (känd från filmen Pansarkryssaren Potemkin) i fruktansvärd maskintriumf kör rakt in i staden Grusviken (modellerad efter Molly Johnsons hemstad Sandviken) och inget blir sig likt. Vi får följa de exotiska matroserna, kapitalisterna på sina paradishotell och arbetarna på järnverket och allt på en prosa som gör mig andfådd och vimmelkantig på samma gång. Texten forsar och kämpar sig fram precis som pansarkryssaren gör i den lilla ån. Det är bara att låta sig flyta med, gilla det man gillar och strunta i resten för det är en berättelse man kan göra så med, bokens olika texter hänger samman rätt löst och det är snarare ett antal bilder som läggs ovanpå varandra än en kronologisk rak berättelse.

Min absoluta favoritpassage är nog den här:

”ingen särskiljer ansikten vid skiftbytet. Arbetarna ser allihopa lika ut, lika trötta, de som går hem och de som går ner, lika bleka. De har alla likadan dinglande matbox i hand eller på cykelstyre, keps, slankiga byxben, vindtygsrock eller outslitlig udda kavaj. Ingen särskiljer deras arbetaransikten vid skiftbytet, de plånas ut i varandra spår i spår. Tut- brum – plask – spår i spår – vasst i ögat – sol som rakblad – tomt och tryggt – sot och slask. Den nye upptäckte sin ansiktslöshet och slirade till.”

Så starkt och svagt och galet och vilt och behärskat på samma gång. I modernistautgåvan finns det dessutom ett bra förord av Anneli Jordahl som gör det lättare att sätta in texten i ett sammanhang och man får reda på mer om Molly Johnson som tidigare var helt okänd åtminstone för mig.