För 2 år sedan så bestämde jag mig för att sammanställa en mix av lite mer alternativa jullåtar. Inte för att de klassiska nödvändigtivs är dåliga, men man blir lätt lite trött på dom i längden. Mixen som jag lät folk ladda ner från min blogg fick gott
gensvar. Lat som jag är så tänkte jag att jag skulle lägga upp den även i år, både för att vara bekväm men också för att jag fortfarande tycker att låtarna är bra. Så nu ger jag er Hyvää Joulua; beats, breaks & big smiles vol. 3.
Högerklicka för att ladda ner: DOWNLOAD
Emma Lindgren är bibliotekarie, skräckfantast och skräckförfattare! Vilken underbar kombination. En så fantastisk kombination att hon har två luckor i kalendern. Här kommer hennes första
Dödvatten av Lars Krantz utlovas höja sig över all skräck som just nu strömmar över oss. I det här albumet är allt inte solklart och teckningsstilen gör det i början svårt för mig att skilja personer åt. Med detta inte sagt att teckningsstilen inte är snygg, för det är den. Boken är ofta surrealistisk och innehåller klassiska komponenter som talande skalbaggar och en ung man, Lars Krantz själv, som i en gotisk omgivning (Falköping) blir galen. Anledningen till att han blir galen är fantastisk. Han fiskar ål i Dödvattnet. Det ska man inte. Det förstår alla. Utom han. Över Dödvattnet vilar en förbannelse, sedan en kvinna för länge sedan blev dränkt där. Lars äter ålen. Lars blir galen. Japp, så är det. Jag gillar ålar. De är tacksamma att skriva om. Äter lik gör de, och man har ju hört om drunknade människor som hittats med skallen full av krälande ålar, som en Lovecraftiansk Medusa (ok, det senare kanske var i min fantasi). Förr i tiden hade man ibland en ål i sin brunn, som skulle äta upp möss och liknande. De kunde leva i brunnen i över hundra år. Kerstin Ekman har skrivit om detta i en av böckerna i Vargskinnet-trilogin. Det finns fortfarande en eller annan ensam ål som stryker längs med bortglömda brunnsväggar ute på vår landsbyggd. Det har jag sett i Mitt i naturen. Jag är säker på att den en dag kommer att hämnas, eller vad tror ni?
Visste du att troll, Felipithecus trollius, är ett rovdjur bland andra, fast väldigt sällsynt? Att det har utbredning på Östersjöns nordsida och i västra Ryssland? Nej, det visste inte jag heller, men efter att ha läst finska Johanna Sinisalos förtrollande (ja, jag vet, väldigt fyndigt) roman, Bara sedan solen sjunkit, är jag beredd att tro på det. Och vem vet vilka utrotningshotade däggdjur som dväljs i våra skogar? Nya djurarter upptäcks ju hela tiden. Vad sägs till exempel om en svart padda med rosa, fluorescerande mönster? Man har till och med hittat djurarter som man tidigare trott varit utdöda. Så varför inte troll?
Fotografen Mikael hittar ett litet och hjälplöst troll utanför sitt hus. Eftersom troll går i ide på vintern tar han med sig det upp i lägenheten, där han gömmer det och ger det mat. Trollet, som får namnet Pessi, växer och det gör också Mikaels band till det samtidigt som berättelsen utvecklar sig till att blir mer och mer erotisk. Mikaels band till Pessi är inte riktigt det han tror…
För övrigt är Johanna Sinisalo en av Finlands främsta sf-författare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar