11 december Nina Frid/Sanjin Pejkovic

Nina Frid driver sidan http://www.bokcirklar.se/ där man kan vara med i olika bokcirklar och skaffa sig läsvänner och annat fint. Missa inte vår nya läsecirkel som vi gör i samarbete med biokcirklar.se. där vi läser Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. Nina är bibliotekarie och här ger hon er sitt bästa lästips.

Som en julklapp

Ibland händer det, men faktiskt väldigt sällan, att jag vill behålla en läsupplevelse alldeles för mig själv. Så där så jag nästan tvekar att rekommendera boken till andra, fast jag älskar den, eller kanske just därför. Jag känner mig som ett barn på skolgården som hittat en ny bästis, och fast jag är stolt över att det är hon och jag vågar jag inte riktigt introducera henne i mina vanliga lekar bland mina övriga kompisar, för tänk om hon då hellre vill vara bästis med någon annan.

Men vad ska man med en snäcka om man ej får visa den... som Tove Jansson filosoferar med Knyttet, och nu är det ju snart jul och allt ochpepparkakor gör mig snäll och glöggen varm - så det här är till er -julens hetaste lustläsning.

Landskap med djur, heter boken. Författaren är Cameron S. Redfern, pseudonym för Sonya Hartnett, som inte ville att den här romanen skulle hamna bredvid ungdomsböckerna på biblioteket. Hon är nämligen ett stort namn bland tonårsförfattarna, fick år 2008 litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

Men det här är inte en ungdomsroman. Det är en erotisk kärlekshistoria för vuxna läsare. Närmast barnförbjuden.

Jag har fortfarande svårt att hitta ord för att beskriva den, den liksom bara golvade mig och så låg jag där närmast i fosterställning i soffan ochville både släppa den ifrån mig för gott, och samtidigt hålla den kvar föralltid. En känslostorm som jag kanske inte har upplevt sedan tonåren. Ni vet, innan rädslan för det sentimentala satte in.

Och det fantastiska är - det är ingen sentimental historia! Hon lyckas balansera berättelsen hela vägen, fast den här sortens passionerade allvar lätt kan bli sliskigt och snuskigt så finns här inget avtändande slisk och snusk, men heller ingen enkel väg att slippa smärtan, ingen överslätande humor eller några dråpliga scener.

Det här liv när det drabbar som hårdast.

Jag beundrar författaren att hon kan och vågar skriva så...hudlöst. Och att göra det så bra. Den här romanen vill du mycket hellre ha i tomtesäcken än ännu en röd chokladask.

Sanjin Pejkovic kan nästan allt om film, han är nämligen filmvetare, filmpedagog och filmar själv. Hans filmrecensioner har ni läst tidigare på vår blogg. Sanjin gör musik också, den kan ni lyssna på här.

Week End

Jean-Luc Godard

Frankrike, 1967

AtlanticFilm

Jag är oftast fientligt inställd mot högtravande spekulationer som delar upp livet i ”före” och ”efter”. Som att det skulle finnas en sekund som förändrar hela planetens inställning kring en händelse. Ofta är människornas förändringar, inställningar, idéer och tankar någonting som ackumulerats under en längre period, som fått omarbetas, ändras, suddas eller skrivas, om och om igen…

Ändå gömmer jag en hemlighet som länge har legat inom mig. Nämligen, att det går att hitta ett ögonblick, en stund då mitt hela karriärval bestämdes och skapades. Jag var efter detta ögonblick inte längre den Sanjin man hade känt till innan. Det avgörande ögonblicket varade i ca en och en halv timme, innehöll en man som då och då strök sig över läppar och tittade på Humphrey Bogart, en kortklippt kvinna som sålde amerikanska tidningar på Champs-Élysées, ett antal klipp som såg ”helt fel” ut (som jag skulle lära mig kallades jump-cuts). Den unge mannen sköt mot solen, han snodde pengar från en tjej, satt tillsammans med den kortklippta tjejen framför en liten spegel. De låg i sängen och pratade, pratade, pratade. Solskytten dog sedan på den hårda asfalten.

Jag visste inte hur jag skulle handskas med magin jag hade upplevt. Jag var ca tjugo år gammal och allt det lilla jag trodde jag visste om världen, försvann. Än idag, när jag tvivlar som mest på varför jag sysslar med det jag gör, kommer jag ihåg känslan av att se Till sista andetaget (À bout de souffle, Godard, Frankrike, 1959) för första gången, 1999 i Gävle, ca 40 år efter att den hade släppts.

Därför har jag ofta svårt att på ett kritiskt sätt titta på kulturinstitutionen Godard. Jag försöker oftast bortse från hans onyanserade skildringar av den västerländska konsumismen, den förbehållslösa hyllningen av Mao och kulturrevolutionen, det överdidaktiska i hans arbete med Dziga Vertov gruppen. Naiviteten som hans kollegor och han själv uppvisade krockade ofta med den hårda verkligheten de inte ville se. Inte minst i den ökända incidenten under Cannesfestivalen 1968, där Godard, Truffaut och andra såg till att stoppa alla visningar och festivalen fick avbrytas. Regissörer som Polanski som befann sig på Cannesfestivalen upplevde hela situationen som väldigt bisarr och absurd. De hatade kommunistiska styren, samtidigt som det fanns intellektuella som ville införa kommunism i väst!

Ett år efter Week End skulle Godard ihop med Gorrin bilda Dziga Vertov gruppen (efter en klassisk sovjetisk dokumentärfilmare som hade myntat uttrycket Kino Pravda – Filmsanning och menade att kameraögat var ett perfekt medium för att fånga sanningen, någonting som människoögat inte var kapabelt till), som skulle se till att på ett Brechtianskt sätt tolka Marxismens teorier och kritisera kapitalismen. Dock blev Godard alltmer uppslukad av sina idéer att man alltför ofta har svårt att följa honom. Dessutom tappar han den kännetecknande lekfulheten som fanns i hans filmer, och referenserna överskuggades alltmer av maoistiska paroller.

Äntligen till själva filmen… Week End befinner sig precis på randen, just innan Dziga Vertov gruppen ska skapas. Den innehåller en sylvass kritik av den franska bourgeoisien, av människors outtröttliga jakt på pengar och status, som till slut skymmer bort allt annat. En till synes vanligt utflykt ut på landet förvandlas till en apokalyptisk fantasmagori. Människor reduceras till symboler och pengajakten är det enda som räknas. Människor har förlorat förtroende för varandra, och paret vi fljer genom filmen har som avsikt att mörda kvinnans föräldrar för att hon ska kunna få arvet. Mannen planerar i smyg att med hjälp av sin älskarinna få bort kvinnan efter att hon fått pengarna. Utflykten bort från den stora staden blir dock en otrolig resa för de inblandade och för oss tittare. En 10-minuters sekvens av bilköer är en mytisk scen, nog lika känd som själva filmen.

Godard ser till att bryta kontinuiteten i de långa tagningarna genom att slänga in kommenterande meningar eller kontrapunktiska ljud. Road movie från borgarklassens helvete fortsätter och kommer till slut till en grupp anarkistiska kannibaler som förvandlar filmen, från en Buñuelsk kommentar till en mer vardagsrealistisk orgie i mord och revolutionsdrömmar som dock lämnar en bitter smak i munnen när filmen är slut. Det är lätt att titta på Week End med 40 år gammalt facit i hand, och tycka att detta var i överkant. Men Godards filmer har ofta väldigt många infallsvinklar som är aktuella än idag. Idag skulle inte en sådan filmmakare ha tillträde till det filmglobala finrummet Godard befann sig i under den perioden. Marknaden skulle sluka honom helt enkelt. Och även om man kan tycka att vissa av hans filmer är överdrivna i sin hyllning av socialismen, är Godard – inte minst estetiskt sett – en av de viktigaste ännu levande filmregissörer vi har. Att kunna under hela sitt liv på ett så kontinuerligt sätt bygga upp nya och rasera på samma gång filmtrender, idéer, estetiska grepp var inte många som lyckats med. Kanske ingen.

Week End innehåller också humor, någonting många missar hos Godard, och en lekfullhet, nästan en slumpmässighet i klippningen. Vidare innehåller den lek med kända litteraturkaraktärer som dock brinner på samma sätt som vanliga människor, ett antal filmreferenser och ett ständigt sökande efter nya filmiska uttrycksformer, någonting som präglar Godard än idag, ca 40 år efter att Week End släpptes.