Zombie-sågning

Till skillnad från vissa andra som skriver här är jag väldigt förtjust i zombier. Eller det är inte riktigt sant, jag är barnsligt förtjust i hur verkligheten skildras efter att zombier har ätit upp majoriteten av mänskligheten och endast tomma varuhus, förhoppningsvis öde gator och motorvägar fyllda av bilar med förare som mest är intresserad av att äta upp varandra finns kvar. Härligt tänkte jag därför när serien The walking dead: a continuing story of survival horror av Robert Kirkman landade på mitt bord. Och det börjar så bra! Omslaget är snyggt, stämningen samtidigt klaustrofobisk och öde.

Polisen Rick vaknar efter att ha blivit skjuten upp på ett sjukhus. Ingen finns i närheten. Sen börjas det, zombier, zombier, zombier. Överallt! Äckliga är dom också. Rick tar sig till Atlanta för att leta efter barn och fruga. Där är det ännu fler zombier. Så långt allt väl (förutom för Rick då), men nu börjas det. Rick hittar nämligen tidigare nämnda fruga i ett läger med överlevare. Och det är nog det blir sugigt. Trots total frånvaro av civilisation så ska gubbarna ut och skjuta halvdöingar medan kvinnorna TVÄTTAR och TAR HAND OM BARN. Om det lurade förruttnade kannibaler i skogen skulle ju inte jag gå dit för att tvätta min mans kläder medan han går runt med vapen i samma skog för att ha ihjäl djur och människor. Jag tror inte att min irritation kan bli värre. Uppenbarligen kunde den bli det när den enda figuren som ifrågasätter detta blir uppäten. Dock har hon först tagit sitt förnuft till fånga, bett om ursäkt och faktiskt släppt till så hennes man kan få ligga lite.
Ge mig lite bra survival horror som inte verkar vara skriven på 1700-talet! Det här är outhärdligt fjantigt trots hög potential, snygga bilder och en i grunden bra story. Synd på så fina ärtor.